Jenny Travis

Det är fel att mutas. Fel, fel, fel!

2010-11-07T08:54:00.008Z

Media föreslår att riksdagen bör ha gemensamma riktlinjer för ledamöternas samröre med NGO:s i anslutning till den av media kallade Arkelstenaffären eller mutskandalen. Flera bloggare och andra har uttryck sina åsikter att mutor är dåliga och det är bra om det finns regler mot sådant. Som Jessicas vård och värld och LUF:s ordförande Adam Cwejman.

Det verkar, får jag lov att säga, rätt naivt. Dessutom verkar det som att många missuppfattat kravet på riktlinjer. De skulle alltså inte handla om att man inte får ta emot mutor, det har vi ju faktiskt lagar om och ska prövas i domstol. Det som diskuteras här är i fall riksdagens ledamöter ska ta på sig extra stränga förhållningsregler utöver mutbrott i sitt samröre med NGO:s.

Redan nu finns partispecifika regler som avspeglar enskilda partiers värderingar och som får anses vara mer av personliga preferenser än rättsprinciper. Jag är övertygad om att lagen redan täcker de princpier som är möjligt att över partigränserna enas om. Vill ett parti ha regler som säger att det är ok att "mutas" av RFSL (eller LO för den delen) men inte av ett stort företag så får man väl ha det, men jag tycker inte man bör upphöja sådana preferenser till allmänna principer. Det får partiorganisationerna och väljarna ta ställning till. En ledamot vars integritet är som ett såll kommer i vilket fall inte stärka sin integritet genom allmänna regler. Tro mig, det finns tusen och åter tusen sätt att sälja sin själ på. Inte minst för den som hanterar över tusen miljarder av sina medmänniskors pengar genom knapptryckningar.

Sedan ska man ha klart för sig att om det skulle tillkomma sådana här regler skulle de knappast vara genomsyrade av principiell skärpa och neutralitet. De skulle vara resultatet av kohandel mellan de största partierna. Det tar nämligen lång evolutionär tid för kollektivet att utmejsla riktiga principer. Den ljusrosa föreställningen att partierna skulle hitta på regler som Fru Justitia skulle belöna med kakor mjölk är liksom inte realistiskt. Snarare skulle vi se förhandlingar (eller se och se, vi skulle få se de poetiskt tillhyfsade resultaten) av typen: "ni mutas av svenskt näringsliv", "ja men ni mutas av LO", "ok då undantar vi oss närstående organisationer, men vi stoppar organisationer och företag vi inte gillar från att ha samröre med andra riksdagsledamöter - hi, hi nu blev vi av med dem".

Om vi hade ett utbrett problem med riksdagsledamöter som abrupt och ideologifrämmande byter åsikter och ställningstagande efter samröre med mäktiga intressen så skulle det vara på sin plats med en lagskärpning, men fortfarande inte hemmasnickrade stödhjul i riksdagen. Våra politiker är generellt inga mutkolvar. Maktmissbruk finns i Sverige, men det är insocialiserade idéer som sker för helt öppen ridå som att lokala politiker bjuder på justa upphandlingsavtal för att "gynna lokalsamhället" eller gynna "konkurrensen" när det i själva verket är Bosse från fotbollen man gynnar. Eller stärkande av demokratin genom ett museum för traditionell klädedräkt när det i själva verket är väninnorna Margit och Anitas handarbetshobby man vill gynna. Eftersom detta är helt normala saker som vi gör i Sverige för skattepengar är skiljelinjen mellan demokratisk anda och maktmissbruk inte så skarp att vi snabbt kan enas om var skiljelinjen går. Sådant tar tid och är inget man skapar genom dokument. Men ett kan vi vara säkra på: om partierna, bloggarna, journalisterna, människorna och småkrypen är djupt oeniga om var den etiska linjen mellan att föredömligt vara ute i "verkligheten" och förstå sig på "de stora sammanhangen" och att använda sin integritet att putsa mutbilar med så kommer vi inte att komma längre med detta än vi redan har.

Ska vi då acceptera allt som inte är olagligt? Självklart inte, men moralen varken står eller faller med regelsamlingar. Den utmejslas, utvecklas och efterlevs spontant där människor samarbetar. Brister i den samhälleliga moralen åtgärdas inte med dokument utan genom det sociala samspelet. Ytterligare regler kommer inte att spegla Fridolins Kantianskt upphöjda moral utan just den sammanlagda maktbalans som redan existerar. Förhandlingar om moral är inte moral, utan en matematisk beräkning av maktförhållanden och redan etablerad moralisk praxis. I en sådan förhandling lär vågmästarpartier, som alltid, få otillbörligt inflytande. Men det lär vi väl inte få några etiska riktlinjer som sätter stopp för.

Bloggtips: Nonicoclolasos "Hur bör bjudresor bedömas"

intressant

Lögner och överdrifter i valrörelsen

2010-09-18T06:22:00.005+01:00

Det cirkulerar gott om överdrifter och myter i valrörelsen. Jag blir ömsom upprörd och vill rätta till, ömsom uppgiven närmandes det förintande föraktet. Siffror viner genom luften och på bloggar excellerar man i rapportanalyser, diagram och SCB-statistik. Jag imponeras av de som kan göra egna diagram och som spikar fast en bild av Sverige som verkar ovedersäglig. Men det är dags att stanna upp, kliva ur nyhetsbruset och blogglänkarna för att tänka känner jag. Jag trivs inte riktigt i det. Det är något som inte stämmer.

Jag hörde för något år sedan ett radioprogram som handlade om mediabevakning av krig. Där visade man hur berättelserna ofta var fejkade, falska. Hur sanningen manipulerades. Sorgtåg över döda de för länge sedan begravt spelas upp, fejkade högar av grus för bombardemang som redan var uppröjt dokumenteras, någon håller upp ett gråtande barn som om det just räddats från rasmassorna. Men det har lärt sig gråta på kommando inför kamerorna. Det lilla barnets erfarenhet av världen. Får vi inte oss sanningen till livs i rapporteringen? Är detta lögn det som spelas upp? Är kriget något helt annat?

Det finns gott om mänskliga erfarenheter i denna jämmerdal till jord som är obegripliga, som inte går att ta in för den som inte själv upplevt. Hur kan man förstå hur det är att leva i Tjetjenien eller i Palestina? En man som varit journalist i Tjetjenien under kriget berättade för mig om en syn, en bild som på något vis grep tag i mig. Ett litet hörn av verkligheten långt bort från våldet och explosionerna. Han visade ett antal bilder på feta hundar. Varför? Jo för att dödsoffren var så många och myndigheten så demolerad att liken låg kvar på gatorna i veckor. Därför blev hundarna feta.

Man ser på tv att 30 personer blivit dödade i ett sprängattentat. Man ser på tv om en man med Parkinson som inte får assistans efter klockan 4 på eftermiddagen. Man ser på tv om en tågolycka som krävt ett dödsoffer. Så kommer vädret och man undrar ifall man behöver ta fram regnbyxorna till morgondagen. Inga fler tankar på döden och lidandet. Inga känslor.

Hur är det att vara mannen med Parkinson? I inslaget sitter han i sin fåtölj och får hjälp att äta. Han säger att det har blivit svårt att hantera vardagen när han inte har någon som hjälper honom på eftermiddagen. Sanningen om honom och hans liv finns knappast att finna i reportaget. Inte ens om man filmade honom i hans svåraste, mest förtvivlade stunder av dödsskräck, vanmakt, ensamhet, frustration och vidräkningar med sitt eget liv kommer vi att se sanningen om mannen med Parkinson som fått sin assistans neddragen.

Vad hade hänt om reportageteamet tagit hjälp av en regissör? Om de hade satt ett blått ljus som påminner om offentliga toaletter där knarkare inte ska kunna se sina vener? Om de sminkat mannen med Parkinson med den annalkande dödens kännemärken? Satt till dramatisk musik och sedan iscensatt en bild av mannen som ramlat och slagit sig fördärvad i en hård och kall toalett - utan någon hjälp i räckhåll? Hade vi avlägsnat oss från sanningen då? Hade reportaget om mannen med 5 timmars indragen assistans förfalskats?

Jag tror vi behöver våra skrönor och myter, överdrifter och förfalskningar. Jag tror vi behöver dem för att förstå. Eller åtminstone närma oss sanningen. I eviga tider har människan byggt berättelser om vad det är att vara människa. Bit för bit utmejslat det väsentliga. Vandringsägner är människans kollektiva erfarenhet av livet. Varje gång de återberättas läggs det till en liten bit av mänskligt liv.

Idag är vår urtida berättelse stoppad i en ask, ett litet utrymme med raka linjer och perfekta hörn. Idag poserar romanen som människans berättelse om sig själv. Men romanen är formaliserad, individuell och introvert. Romanen bygger vidare på en väl vaktad och isolerad berättelse om människans berättande. En metaberättelse. Romanen är ingen levande organism som evolverar inom det mänskliga. Därför är den inte längre en del av oss. Den lever sitt eget liv.

Det muntliga förmedlandet av upptäckter, djungeltrummor och vandringssägner har i moderniteten ersatts av något vi kallar nyheter. Nyheter är ett berättande med en än mer kliniskt snäv form. Ett barn av modernitetens förhållande till sanningen: det vetenskapliga. Observerbart, kvantifierbart, avskalat. Ett projekt ämnat att befria förnuftet från att smutsas ner av känslor och fantasier. Prydligt katalogiserade berättelser presenteras i ritualiserad upprepning. Först den stora inrikesnyheten, sedan utrikes, sedan något lätt kanske lokalt. Sedan ekonomi, kultur, nöje, sport och väder. Som om världen, livet i sin essens bestod av dessa kategorier i just den ordningen. Detta är vår tids sätt att förmedla förståelse. Det är något som inte stämmer.

Nyheten får inte beröra det eviga eller kontinuiteten. Den är i sin essens det fragmentariska och partikulära. Människornas liv ligger på operationsbordet. Kroppen är täckt med en grön skyddsduk med en bit blottad uppfläkt hud i strålkastarljuset. Det enda vi ser är namnlösa, främmande och obegripliga delar av en frånvarande kropp. Befriade från sin ordinära mening, sin vardag. Nyheten får inte se kroppen, får inte se människan, får inte se medvetandet. Den opererar i ett sterilt rum utan andra föremål än de vassa redskap som krävs för att öppna en människa. Vår berättelse om oss själva utspelar sig i en operationssal. Där är det något som inte stämmer.

Kanske är internet vägen tillbaka till det fria berättandet. Där sanning och mening skapas i ett kaosartat myller av tankar, fantasier, skvaller och diagram? Kan det uppstå en spontan ordning i det kaoset? Kan ögonblick av sanningen dyka upp i detta kalejdoskop? Precis som den alltid gjort. Kanske tar jag fel när jag hånar åt youtube-klipp och vandringssägner i våra facebook-statusar?

intressant politimetern

DN Svd Expressen Aftonbladet UNT Aktuellt Rapport Youtube

Den som är sjuk ska inte arbeta

2010-09-12T07:20:00.003+01:00

Det är faktiskt inte riktigt sant det Reinfeldt säger om att är man sjuk ska man inte jobba.

Om han menar att den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen, så stämmer det helt enkelt inte.

Huvudregeln är att man bara kan få sjukpenning i 364 dagar. I undantagsfall (vårdas på sjukhus, cellgiftsbehandling etc) kan man få förlängd sjukpenning i 550 dagar. Totalt ca 2,5 år. Sedan får man ovillkorligen ingen sjukpenning mer. Då återstår sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Men den kan man bara få om man är stadigvarande arbetsoförmögen. Bestämmelsen är extremt sträng, man ska ha förlorat arbetsförmågan för alltid och all rehabilitering ska vara uttömd. Det innebär i klartext att den vars arbetsförmåga är nedsatt längre tid än 2,5 år, men inte för alltid saknar sjukförsäkring i Sverige. Observera att det alltså inte spelar någon roll vilken arbetsförmåga man har, även om den är noll så förlorar man sin ersättning.

Det är extremt sällan man med tvärsäkerhet kan säga att arbetsförmågan är förlorad för alltid. Smärttillstånd och psykisk ohälsa är de två vanligaste sjukdomar som leder till långvarig förlust av arbetsförmågan. Jag har för mig att de står för hälften av sjuktalen. Inga av dessa tillstånd kan med säkerhet sägas vara livslånga. Vad vi däremot vet är att de statistiskt sett är betydligt mer ihållande än 2,5 år och kan vara extremt handikappande. Vi vet också att den medicinska behandling som är rekommenderad för dessa tillstånd: KBT har köer som ofta är längre än ett år. Vi vet också att många gått flera år med dessa sjukdomar innan de söker hjälp och innan de blir sjukskrivna vilket gör att behandlingstiderna i bästa fall handlar om ett år eller två. I många fall handlar det om åratal. Vi vet också att det är långt i från alla som blir hjälpta av KBT.

Nu ska det sägas att den som blir utförsäkrad erbjuds en annan ersättning, aktivitetsstöd, från försäkringskassan. Detta mot att man genomgår en utredning av arbetsförmågan och vilka insatser som behövs för att man ska återfå arbetsförmåga, samt att man deltar i de aktiviteter som anvisas. Insatserna är individanpassade och kan i extremfall innebära samtal med en handläggare per telefon. Något som alla torde klara. Sedan kan man, med sjukintyg, återgå i sjukförsäkringen efter 3 månader. Det är alltså ingen katastrof, ingen ruin, ingen stupstock som inträffar när dagarna i sjukersättningen tar slut. Arbetslivsintroduktionen innebär inte att man ska arbeta. Det innebär att man ska delta i en utredning om man kan arbeta.

Det stämmer alltså det Reinfeldt säger, den som är sjuk ska inte arbeta. Däremot stämmer det inte att den som saknar arbetsförmåga alltid har rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Läs mer om sjukförsäkringen: Mary Jensen "Det kan behövas lite justeringar i sjukförsäkringen..."

Intressant

Den komplicerade sjukförsäkringsreformen

2010-09-05T06:00:00.004+01:00

Farouk Medin skriver i Svd Oppositionens bluff. Min partikollega Carl Nettelblad har bloggat om artikeln: "tråkig nivå på debatten" och skriver att Medins artikel har förtjänster för att den förklarar hur systemet fungerar. Nu råkar det vara så att sjukförsäkringsreformen är betydligt mer komplicerad än vad som går att få in i en debattartikel.

Medin utelämnar en del viktiga aspekter av de nya förändringarna, och därmed missar han några av de viktigaste problemen med de nya reglerna. Problemet är inte arbetslivsintroduktionen i sig (det oppositionen kallar stupstock). Den är bra och viktig för den utreder arbetsförmågan och vilka insatser som behövs för att man ska återfå arbetsförmåga. Den har vi dessutom haft i mindre skala tidigare i något som kallas för arbetsförmedlingen rehab. Tyvärr var resurserna inte tillräckliga och folk har faktiskt stått i kö för att få ta del av detta men nekats på grund av resursbrist. Det ska man betänka när man försöker förstå varför det nu är sådant liv kring detta att övergå till arbetslivsintroduktion.

Det som oftast diskuteras i media, eftersom det berör fler, är de första stegen i rehabiliteringskedjan. Nämligen vad som händer under den tid man uppbär sjukpenning. Det har framförts kritik mot att arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter sex månader. Om man inte anses kunna återfå sin förmåga att sköta det arbete man har ska man söka de arbeten man kan utföra. En brevbärare som får problem med en hälsena kan säkert ha andra arbeten där man inte behöver röra sig lika mycket. En högre tjänsteman som har låg stresströskel kan säkert utföra ett jobb med lugnare takt. Kanske är sex månader väl kort tid för att kunna avgöra om man kan återgå till sitt arbete eller inte. Men i vissa fall är det solklart. En kirurg som mist sin högerhand måste nog acceptera att han inte kommer att kunna arbeta som kirurg längre. Det är en tragedi att bli sjuk eller handikappad och det är en stor sorg att inte kunna utöva sitt yrke. Inte minst för att man kanske måste gå ner i lön. Men jag har svårt att se det rättvisa i att man ska ha rätt till en hög inkomst bara för att man en gång haft det. Det är inte mer orättvist att en före detta kirurg får leva på 14 000 kr i månaden än vad det är att en undersköterska får göra det. Det är förståeligt att detta diskuteras, men jag anser inte att det är detta som är problemet med de nya reglerna.

Problemen uppstår senare i rehabiliteringskedjan. Nämligen för dem som har varit sjuka länge och som för länge sedan har prövats mot hela arbetsmarknaden. Alltså de som förlorar sin tidsbegränsade sjukersättning.

1. Man förlorar sin ersättning när man deltar i arbetslivsintroduktion

Ett viktigt problem är att man förlorar sin ersättning från sjukförsäkringen. Något det egentligen inte finns anledning till. Man kan fortfarande ha en obligatorisk arbetsutvärdering efter en viss tid, vilket i allt väsentligt är poängen med de nya reglerna.

De med normala inkomster förlorar inte mycket på detta. De som förlorar ekonomiskt är de med höga inkomster och mycket låga inkomster. Många långtidssjuka är inte med i någon a-kassa av förklarliga skäl. Då blir inkomsten för den som deltar i arbetslivsintroduktionen 3000 kr i månaden. Dessutom ska man inte glömma att bostadstillägget, som man förlorar i och med att man mister sin sjukersättning är något annat än bostadsbidraget (som alla med låga inkomster kan söka, till exempel de med låg sjukpenning). Bostadstillägget uppgår till 93% av hyran upp till 5000 kr. För den som har 6000 kr i sjukersättning är det en betydande del av inkomsten. Att hastigt, när man är sjuk, lägga om sin livsstil till en halverad inkomst är tufft. Behöver man flytta kan det i sig vara så stor påfrestning att det riskerar försämra hälsan. Dessutom ska man ta sina första stapplande steg på arbetsmarknaden, som bara det kräver men kraftig mobilisering av ens små krafter. Allt på samma gång. Det går fort i svängarna i den nya rehabiliteringskedjan.

Vad jag förstår var det Littorin som ansvarade för övergången till AF efter F-kassan. Sjukförsäkringsreformen kom 2008. Den 8 dec 2009 togs proppen om vad som skulle hända med de utförsäkrade och den trädde i kraft 1 jan 2010. Det är bedrövligt. Om Littorin var för stressad för att arbeta borde han ha sjukskrivit sig som alla andra, inte göra ett hafsverk av den största socialförsäkringsreform vi sett på decennier.

2. Systemet medger inte att man är arbetsoförmögen längre än 2,5 år men kortare än till döddagar.

Tidigare fanns det huvudsakligen tre former av försäkringar inom sjukförsäkringen. Sjukpenning, tidsbegränsad sjukersättning och permanent sjukersättning (det som innan 2003 kallades förtidspension och även innefattade andra kriterier än arbetsoförmåga vid sjukdom, till exempel hög arbetslöshet på en ort). Nu finns bara två kvar med modifierade kriterier. Sjukpenning och (permanent) sjukersättning. Man har alltså tagit bort den tidsbegränsade sjukersättningen.

Tidsbegränsad sjukersättning fick man om man ansågs vara fortsatt arbetsoförmögen i minst ett år. Nu finns alltså inte den försäkringen kvar. Man får uppbära sjukpenning i högst 2,5 år sedan anser lagstiftaren att man är medicinskt färdigbehandlad och ska då antingen återgå till arbetsmarknaden i någon form eller förtidspensioneras. Det innebär att den som är arbetsoförmögen i mer än 2,5 år måste söka förtidspension, senare kallat permanent sjukersättning och nu alltså enbart sjukersättning. För att kvalificera sig till sjukersättning ska arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt - alltså tills man dör. All medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering (arbetsträning etc) ska vara uttömt. Hur sträng denna regel är kan illustreras med att lagstiftaren skriver i förarbetena att nu icke existerande behandlingar som kan tänkas finnas i framtiden inte behöver beaktas när man avgör om försäkringstagaren kan återfå någon arbetsförmåga. Jag antar att det enbart är medicinsk rehabilitering som man blir erbjuden som ska vara uttömd. Många sjuka lever dagligen med frustrationen att man inte får ta del av dyr eller ny medicinsk terapi. Det spelar alltså ingen roll om arbetsförmågan är nedsatt efter 2,5 år för att man fått fel vård eller står i kö till vård. Lagen medger inga undantag för den som ännu inte är färdigrehabiliterad, alltså inte fått den vård den behöver.

På en fråga om detta till en ledamot av socialförsäkringsutskottet fick jag till svar att i stort sett all medicinsk rehabilitering är klar efter 2,5 år och det är denna statistiska tidsram som ligger till grund för tidsramen för sjukpenningen. Men detta är alltså den tid det i normalfallet tar med en korrekt diagnos, korrekt behandling utan vårdköer att få all vård som finns för att återfå arbetsförmågan. Vårdköer, feldiagnosticeringar och felmedicineringar som är vardag i vården gör emellertid att långt i från alla har uttömt alla möjligheter till medicinsk rehabilitering inom 2,5 år och då omförsäkras man i alla fall. Undantaget är de som har en mycket allvarlig sjukdom (som cancer med cellgiftsbehandling, ett undantag som tillkom i all hast på hösten 2009, alltså två år efter reformen antogs i riksdagen) eller som är inlagd på sjukhus eller vårdas i hemmet.

Det är här det stora och enligt mig det oacceptabla problemet med reformen finns. Den som inte är i behov av förtidspensionering kan alltså inte vara kvar i sjukförsäkringen utan flyttas till arbetsförmedlingen. Detta alldeles oavsett vilken arbetsförmåga personen har. Sådana är reglerna.

Liberaler vs socialister - vem vann?

2010-08-30T19:00:00.001+01:00

Jag och Martin Ezpeleta har haft en liten kamp om att definiera varandra som går att läsa hos Martin.

En okänd värld av vänstertankar

2010-08-16T07:15:00.006+01:00

Bland det roligaste med att läsa bloggar nuförtiden är att man kan sätta sig på ett tåg man inte vet vart det ska gå och bara planlöst hoppa av på en station och och lika planlöst på en annan. Det länkas överallt till gamla och nya blogginlägg över hela bloggosfären.

Jag lär mig mer om ur vänstern tänker nu med den stora sammanlänkande bloggosfären än jag lärde mig på alla år som politiskt aktiv. Visst man kunde ta reda på hur de tycker om saker och ting. Men inte om hur de tänker och resonerar, vilka "berättelser" som finns i deras värld. Förr när jag träffade en vänstermänniska, en syndikalist, en kommunist - ja till och med en sverigedemokrat sög jag tag i den för att försöka förstå bättre. Men tillfällena när man fick chansen var få.

Kanske är jag inte ensam om att i viss mån få upptäcka en ny tankevärld. De yngre som inte varit med om en tid då nätet knappt fanns och då man kommunicerade i slutna rum på nätet kanske inte förstår vilken enorm skillnad det är. Men skillnaden är enorm. För den som är genuint nyfiken på hur andra tänker och vad det är som gör att de är så övertygade om sin sak är detta första gången man kan göra detta på allvar. Jag har i över tio år propagerat för att man borde få vara med i flera partier samtidigt. Inte bara för att det är mer demokratiskt att man får vara med i den underliggande demokratiska process som lägger grunden för besluten i de valda församlingarna. Utanför att det skulle gynna det politiska tänkandet och inte minst skulle det stärka samförståndsandan som varit en så viktig framgångsfaktor för Sverige.

Nu känns det där inte lika viktigt längre. Så ännu en hyllning till bloggosfären. Nu gäller det bara att själv komma igång att länka vidare. Men det får ta den tid det tar. Dessutom vill ju jag gärna skriva om vad som rör sig i mitt huvud och det är sällan baserat på nyhetsflödet och då blir länkandet inte lika självklart. Men jag får hitta mina egna former.

Nu vill jag i alla fall länka till tre tåg som alltid ger en spännande och lärorik resa till okända destinationer - och som låter mig kliva in den tidigare slutna världen av vänsterföreställningar.

Peter Landersson

Klok, kunnig och i en respektfull ton som jag gillar. Men fortfarande med skarp och intressant kritik.

Ali Esbati

Skarp, beläst, orädd, antagligen mycket intelligent och med ett osvikligt fnysande åt politiska motståndare. I hans självklarhet hittar jag ofta min egen grundade uppfattning. Något inget partimöte i världen kan lyckas med.

Marika Lindgren Åsbrink

Återigen en intelligent och välunderbyggd debattör som nästan alltid tillför värdefulla fakta

Dra åt helvete!

2010-08-15T06:58:00.004+01:00

Någon skrev en sak som fastnade i huvudet. "Vi är kommunen och ni är våra hjon".

Sådär är det verkligen. Jag känner knappast någon som har med anställda inom kommun, landsting eller stat som inte upplever det på samma sätt. Vad beror den där kulturen på? Det spelar ingen roll hur goda argument man har eller hur många fakta man har som fullkomligt avgör saken. Computer says no. Ofta är man helt beroende av dem. Jag känner att jag måste huka, sänka rösten och vädja till deras välvilja, inte deras förnuft. Gör man det, degraderar sig till ett offer, händer det skrämmande ofta att det ändå finns en lösning. Gråter man en skvätt kan under ske.

Ett annat begrepp ringer ofta i mitt huvud nuförtiden. Fuck off-money. Det handlar om att ha en rimlig summa pengar som man kan falla tillbaka på. En summa pengar som garanterar värdighet. När folk jävlats med en en gång för mycket så kan man säga "Fuck off - jag behöver inte dig". Men det är förstås bara en fantasi för de flesta. Vi har vår lilla lön eller våra bidrag. Hälften tar staten för att vi ska ha sparat till en regnig dag. Om vi bli sjuka, om vi blir arbetslösa, när vi blir gamla. Det är väl bra, riktigt bra faktiskt. Men jävlar vilken makt de får, de där som administrerar hela klabbet. Ju mer politiker detaljreglerar desto mindre makt får armeerna av do-gooders. Men i gengäld får man alltmer Computer-says-no. Sedan står man där och kan inte röra sig en millimeter.

Så ringer det i huvudet av vad en gammal statsrådssnubbe på vänster sida sa en gång. Vi jobbade flera år med att avveckla detaljstyrningen. Vi såg att det skapade osjälvständiga och anonyma tjänstemän. Men nu har regeringen backat bandet åtskilliga år. Jag har fått många tillfällen att tänka på det där. Det kan ta decennier att bygga upp system som fungerar självständigt och som fattar beslut efter förnuft och inte efter en mall på datorn. Men det kan gå på en kafferast att förvandla apparaten till en oigenomtränglig mur av regler.

Jag måste fråga mig, i ett land där alla är beroende av "systemen" och utrymmet att själv spara till en regnig dag är snålt, vad händer med värdigheten? Vad gör det med alla de som varje dag måste inta rollen som mottagare av välvilja? Varför har vi i det rika landet Sverige inte större möjlighet att någon gång få säga: Dra åt helvete!

Färdriktning oberoende!

2010-08-08T09:58:00.005+01:00

Vilken färdriktning har Sverige slagit in på under de gångna fyra åren?

Som jag ser det måste det vara okontroversiellt att politiken ska syfta till att minska bidragsberoendet. Jag tror egentligen inte att den ambitionen skiljer så mycket mellan blocken. Vänstern tycker naturligtvis inte att det är önskvärt med ett system där stora delar befolkningen är beroende av bidrag. Det som skiljer är förstås hur man tror att detta bäst uppnås. Men jag tror också att det kan skilja vad man tror är möjligt. Ibland får jag känslan av att många på vänsterkanten inte tror på ett samhälle där endast en mycket liten del är beroende av bidrag och därför anser de att sänkt skatt på arbete alltid kommer att gynna de redan välbeställda. Eller att striktare regler alltid kommer att leda till att människor kommer i kläm.

Flaggskeppet i alliansens jobblinje är förstås jobbskatteavdraget. Även om arbetslösheten är större nu än för fyra år sedan är det också så att antalet personer som har jobb har ökat med 100 000. Det är jättetrist att så många är arbetslösa och det är en enorm utmaning att lösa den uppgiften. Jag tror dessutom att det finns en stor risk att vi inom kort får se ännu en stor ekonomisk kris som dessvärre kan komma att bli mycket långvarig. Frågan är då om huvudfokus ska ligga på att rädda så många jobb som möjligt eller försöka skapa så många nya jobb som möjligt. Jag tror på det senare. Det är ofta inte utan anledning som arbetstillfällen försvinner även om det känns så i en kris när hela fabriker läggs ned. Det kan till och med vara så att företag "passar på" att göra stora och vitaliserande förändringar när det ändå krävs stora krafttag i en kris. Då är det nog bäst att satsa det krut man har på ställen i ekonomin där de gör bättre nytta. Och det är förstås en jättediskussion. Ska man subventionera vissa tjänster? Ska man ha beredskapsarbeten? Ska man stimulera ekonomin med massor av stödpengar? Men det lämnar jag därhän.

Lika viktigt som jobbskatteavdraget är reformer som syftar till att frigöra resurser från transföreringsystemen som kan läggas på välfärdstjänster. Om man kan få ner sjuktalen och arbetslösheten frigörs resurser som kan läggas på sjukvård och utbildning. Då får man en positiv spiral där de förstärkta välfärdstjänsterna motverkar bidragsberoendet.

Tyvärr har reformerna i a-kassan och f-kassan varit stora, snabba och inte alltid genomtänkta. Till en del tror jag faktiskt också att de byggt på okunskap om varför vi har så höga sjuktal. Den bortre parentesen i sjukförsäkringen och detaljstyrningen av Försäkringskassans regelverk är inte bra. Det har medfört orimliga konsekvenser för personer som saknar arbetsförmåga. Men regeringen har förbättrat bostadstilläggen som sjuka har. Den har satsat massivt på skyddade arbeten och arbetsträning för sjuka med potentiell arbetsförmåga. Den har sporrat landstingen att korta köerna och infört en lag som i praktiken innebär en slags vårdpeng. Något som på sikt kommer att vitalisera den annars extremt torra och tröga sjukvårdsapparaten. Redan nu kan man konstatera att väntetiden på labbtester i Uppsala län har gått från flera veckor till några dagar. Och det är bara ett bland massvis av exempel på hur privata utförare kan hitta lösningar på problem som landstinget dragits med i evinnerliga tider.

Som sjuk har man numer också stora möjligheter att påverka sin ekonomi genom att arbeta så mycket (eller lite) man kan. Det tror jag är mycket välkommet för alla som kämpat på med vikariat och projektarbeten som inte gett något extra i plånboken jämfört med om man stannat hemma. Visst finns det meningsfulla saker att göra även utanför arbetsmarknaden. Men för de som vill förbättra sin ekonomi ska det löna sig att arbeta även om man inte kan köra på i 180. För så var det förut. För de allra flesta sjuka var man tvungen att komma upp i 50-75% innan det lönade sig att arbeta. Då har jag full förståelse för att man inte har lust att lägga den pyttelilla reserv av ork på arbete.

De ändrade reglerna i a-kassan gör att man måste vara noga med sitt yrkesval. Väljer man ett yrke där det finns väldigt få jobb så får man ta ansvar för det valet. Man kan inte räkna med att ens inkomst ska vara på samma nivå som de som väljer jobb där de har störst chans att maximera sin lön, istället för att välja drömjobbet. Det är inget fel i att följa sin dröm och satsa på ett osäkert kort. Kanske blir man känd rockstjärna eller skådespelare med hyfsad eller rent av ordentlig inkomst. Men tar man en medveten risk är det också rimligt att man räknar med att leva knapert om det inte lyckas.

Vad jag tycker är märkligt är att alliansen inte valt att vända upp och ner på försörjningsstödet. Det är ju det allra skadligaste system vi har som låser in folk i fattigdom med extremt små chanser att någonsin förändra sina livsvillkor. Det ska inte vara så att varje intjänad krona gör att man förlorar en bidragskrona. Även de allra fattigaste måste få chansen att förbättra sina livsvillkor genom arbete.

Allt som allt: jobblinjen kan ibland låta som ett oreflekterat hyllande av arbetet för arbetets egen skull. Men för mig handlar det definitivt inte om det. Det handlar om att få en väl fungerande ekonomi, med så stora skatteintänkter som möjligt med så små skattesatser som möjligt. Det handlar om att få en tillväxt som vi alla kan använda efter eget huvud. Vi kan konsumera mer prylar (så länge det inte sabbar miljön) eller mer tjänster. Men vi kan också ta ut tillväxten i mer fritid. Något som svensken gärna gör. Med fler i arbete och färre med bidrag kommer det att bli möjligt att försvara välfärdstaten även då den utsätts får stora påfrestningar. Och tyvärr, så är verkligheten. Vi måste skapa stora marginaler om inte hela bygget ska rasa för våra barn och barnbarn. Men det klarar vi. Sverige är bra.

Stora skattesänkningar? Nyliberal nyordning a´la Hansson?

2010-08-07T15:36:00.006+01:00

Nu utvärderar man regeringens politik på högern och tvären (vänstern :). Siffror hit och dit. Visst är detta viktigt och man kan analysera siffrorna och gissa hur det hade blivit med en annan regering.

Samtidigt värjer jag mig lite för den här sortens diskussioner. Ett helt politiskt program som kan utvärderas efter fyra år kan inte vara särskilt långsiktig. Själv är jag övertygad om att nationens aktuella tillstånd är ett resultat av nittiotalets budgetsaneringar och nedskärningar. Dessa var i sin tur delvis ett resultat av den expansiva och devalverande politiken som fördes på 70- och 80-talen. 70- och 80-talens politik byggdes med pengar som skapades under ca hundra år. Det sena artonhundratalets frihandelspolitik och den allmänna folkskolan, det tidiga nittonhundratalets demokratisering, 40-, 50-, 60- talens industriella expansion och uppbyggnad av social infrastruktur.

För att få lite perspektiv på vad som hänt på inkomstsidan under de senaste åren kan det vara bra att jämföra över lång tid. Skattetrycket ligger nu på ca 47% som är i nivå med början av 90-talet (48% 1993). Det kan man jämföra med Gunnar Strängs 50-tal på cirka 20% och 60-tal på svindlande 35%. Som högst var det svenska skattetrycket 1989 på 56,5%. Till detta ska man lägga tillväxten. 50% av BNP 2010 är betydligt mer pengar än vad 50% av BNP var 1989.

Foklhemsfadern Per-Albin Hansson ansåg att drömmen om folkhemmet var realiserad innan han dog 1946. Få av oss som lever idag tycker att vi borde återgå till det folkhem Hansson lämnade efter sig. Regeringen 2006-2010 lämnar efter sig ett skattetryck som är 40% högre än Hansson lämnade efter sig med sina modiga 17,2 %.

Drömmen om en egen massör

2010-08-02T07:09:00.004+01:00

Jag anser att debatten om RUT och ROT är lite snäv. Det finns en rad skäl att vara för både RUT och ROT-avdragen. De skapar jobb som annars inte skulle finnas. I synnerhet RUT gör också många arbeten vita. ROT hjälper till i en sektor som är konjunkturkänslig och där det lätt uppstår mycket besvärliga flaskhalsar. Här i DN och här hos Carl Nettelblad finns bra resonemang kring detta.

Själv är jag skeptisk till riktade skattesänkningar. Däremot är jag för en generell sänkning av momsen på tjänster. Därför ser jag det som en positiv utveckling att RUT ovh ROT har fått både politiker och vanligt folk att fantisera om vad man mer kunde sänka momsen på. Det kan mycket väl bli så att det får en dominoeffekt och till slut är det fler momser som är sänkta än de som inte är det och då kommer nog många att vilja justera ned resten.

Alla har vi väl fantiserat om vad vi skulle göra om vi hade omåttligt med pengar. Själv skulle jag anställa en hel stab med folk. En personlig tränare, en massör, en kock, en andlig ledare/filosof, en assistent, en psykolog, en kiropraktor från asien, en hundassistent, en stylist och så vidare.

Varför drömmer jag om detta tro? Antagligen för att jag redan har ett ganska mättat behov av materiella ting, trots att jag är långt ifrån rik. Vad en fattig svensk däremot inte på långa vägar har råd med är tjänster av olika slag. Det är här debatten om generellt sänkt moms kommer in.

Dagens momsnivåer snedvrider marknaden till produkters fördel. Det är glädjande nog så att marknaden för produkter blir allt friare. Varor passerar Sveriges gränser varje dag. Däremot är den fria rörligheten mer begränsad för människor. Dels av juridiska skäl, de flesta människor i världen får helt enkelt inte flytta till Sverige. I synnerhet får inte fattiga göra det. Jag ser fri invandring som ett långsiktigt mål men i väntan på det måste vi göra något åt obalansen mellan varor och tjänster.

Det är faktiskt märkligt att en microvågsugn eller en radio kostar lika mycket som en timmes massage. Arbetsinsatserna och know-how borde göra massagen betydligt billigare. Men då det råder mer frihandel för varor än för tjänster så blir det så. Det gör i sin tur att vi får en konsumtionsförskjutning mot varor. Det är enligt min mening inte naturligt. I ett så rikt land som Sverige borde vi kunna konsumera betydligt fler tjänster. Man behöver faktiskt bara så många tv-apparater och gräsklippare. En privatlärare, veckobesök hos massören, personlig tränare eller vad det nu kan vara för tjänster skulle antagligen berika våra liv mer än den konsumtion vi ser idag. Ett skäl att sänka momsen på tjänster, om än inte avgörande, är alltså att våra konsumtionsvanor formas efter den skeva balansen mellan varor och tjänster på ett olyckligt sätt. Och jag är övertygad om att våra konsumtionsvanor i hög grad formar vilka vi är, hur vi mår och vilka möjligheter vi har att utvecklas som människa.

Om dolda motiv och ovilja att förstå andra

2010-07-26T08:58:00.003+01:00

Det är verkligen tråkigt att så många anklagar regeringen för att ha illasinnade och konspiratoriska avsikter. Dagligen sägs det att borgerligheten gör och säger saker för att skada andra, företrädesvis de "svaga". Det är beklämmande. Inte för att jag i mångt anser att vi har en bra regering utan för att det säger så mycket om det själsliga och intellektuella klimatet i Sverige.

Bland det värsta jag vet är när människor klistrar på andra dolda motiv och avsikter. Det är dålig stil och det förgiftar relationen mellan människor. Det sår misstänksamhet i våra sinnen och börjar genomsyra det vi gör och säger. En sträng moralisk hållning till detta kanske inte alltid är så lätt att följa (jag klistrar tyvärr själv då och då) men man bör försöka för det är så fundamentalt för relationen mellan människor. Man ska vara övertygad om att någon verkligen har illasinnade outsagda motiv innan man slutligen avgör vad man ska tro. Man bör noga rannsaka sina egna föreställningar om den andre och sig själv och vad man själv har för motiv om man bestämmer sig för att framföra sina misstankar. Man ska ge varje människa förmånen av tvivel. Den som vill kan nästan alltid upptäcka att människan innerst inne inte vill illa, det bara blir så när hon blir rädd.

Om man håller med om detta vad ska man då tycka om att tillskriva en hel grupp dolda och illasinnade motiv? Ja då får man vara än mer sträng mot sig själv.

När en grupp tar ett gemensamt beslut kan det egentligen aldrig finnas något annat motiv än det öppet redovisade. För redovisas ett motiv är det ju en del av beslutet: "vi bestämmer gemensamt att göra detta av dessa skäl". Det ligger i det kollektiva beslutets natur. Att individerna har uppsjö olika motiv att delta i det kollektiva beslutet ändrar inte denna fundamentala sanning. De subjektiva och intersubjektiva processer som skapar ett beslut är förstås inte ointressanta. Tvärtom är de ofta betydligt mer intressanta än resultatet av processen, det vill säga beslutet. Men det är djupt ohederligt att medvetet blanda ihop dessa två ting, och det är besvärande korkat och ytligt om man blandar ihop det för att man inte förstår skillnaden.

När anklagelser om dolda motiv framförs i den politiska debatten ser man nästan alltid ett samband mellan vad anklagaren anser är konsekvensen av ett beslut och vad den sedan hävdar är motivet bakom beslutet. I sådana fall finns det starka skäl att tro att det antingen inte ligger mycket tankemöda bakom anklagelsen eller att man är ohederlig. Man bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på om det kan finnas uppriktigt goda motiv bakom ett beslut med dåliga konsekvenser. Man stämplar lättjefullt meningsmotståndaren som ond, och som bevisning hänvisar man till konsekvenserna. Jag stöter ofta på denna anklagelseretorik när jag möter meningsmotståndare. Som den fördomsfulle alltid gör när de ertappas med en fördom lägger de till att "men du är ju inte som dem". Som om det skulle göra generaliseringen mindre inskränkt och fördomsfull.

En ironisk följd av denna lättja är att man samtidigt måste medge en god portion skarp och list hos motståndaren. Den som fattar onda beslut medvetet har ju förstått betydligt mer än den som gör det omedvetet. Den som inte vill medge att motståndare har skarpsinne gör därför bäst i att inte tillskriva den alltför stor insikt i det onda i hennes agerande. Det brukar sägas att vänstern respektive högern har var sin förhärskande fördom om varandra. Den ena är att vänstern tror att högern är ond, den andra att högern tror att vänstern är korkad. Det märks med all (pinsam) tydlighet när en debattör bär på endera fördom när de söker övertyga åhöraren att rösta på det ena eller andra partiet.

En anklagelse som jag har följt och som etablerat sig som sanning är att regeringen skulle vilja ändra fattigdomsbegreppet för att dölja sina egna misslyckanden (tex här, här, här och här) med fattigdomsbekämpningen. Av allt att döma verkar bevisningen endast ligga i att ett ändrat begrepp de facto ger bättre siffror för Sverige. Men det är ett cirkelbevis. Så här går det till:

Regeringen vill dölja sitt misslyckande med fattigdomsbekämpning genom att ändra fattigdomsbegreppet. Anledningen till att man vill ändra fattigdomsbegreppet är för att man misslyckats med fattigdomsbekämpningen.

Jag kan inte avgöra varför Reinfeldt så aktivt verkar för att ändra fattigdomsbegreppet i EU. Men jag kan avgöra varför så många kan gå med på beslutet att göra så. Många tycker nämligen att den absoluta fattigdomen i Sverige och EU är ett större problem än den ekonomiska ojämlikheten. De tror uppriktigt att sänkt skatt på arbete är den mest effektiva metoden att höja både ekonomiskt tak och golv i ett samhälle. Till och med om skattesänkningen kräver en viss sänkning av bidragen kommer reformerna sammantaget att leda till att de sämst ställda får det bättre. I alla fall om man samtidigt förstärker de delar av offentlig sektor som förebygger bidragsberoende: skola, vård, polis, rättsväsende, osv. Alltså förstärker samhällsservicen något. Det innebär inte att de anser att ekonomisk ojämlikhet är bra. Bara att i valet mellan en något minskad jämlikhet och mycket ökad rikedom och frihet så väljer man det senare. Man tror på att vissa skatter och skattenivåer skadar rikedomsprocesserna för alla. Detta är också precis vad regeringen redovisar som skäl till sin politik. Det är också precis vad som framförs som skäl på partistämmor, av fristående debattörer och även av en del filosofer, ekonomer och statsvetare.

Jag har hittat ett inlägg som inte klistrar på motiv och som tangerar ett försök att förstå varför andra tycker som de gör hos Med rätt att tycka

Mer om fattigdom: kampen om språket

2010-07-25T07:38:00.005+01:00

Ni har kanske uppmärksammat att en diskussion om fattigdomsbegreppet har seglat upp på sistone. Igår skrev Lena Sommerstad om detta.

Jag har lite svårt att acceptera det relativa fattigdomsbegreppet. För mig framstår definitionen som klockren för att beskriva ekonomisk ojämlikhet men ganska konstig för termen fattigdom. Det finns några poänger i begreppet, som att stor ekonomisk ojämlikhet gör det mycket svårt för de på botten att delta i samhället vilket skapar ett tillstånd som är "fattigare" än vad den absoluta resurstillgången ger sken av. Att inte ha råd med bil i Latinamerikas djungler kanske är mindre besvärande än att inte ha det i Nordamerikas storstadsdjungler till exempel. Men ändå. Jag tycker det är besvärande.

Å ena sidan har vi en person som har tillgång till nästan gratis vård och mediciner, omsorg om ens föräldrar och barn, skolgång, rätt till bostad med västerländsk standard och så vidare. Å andra sidan en person som bor i tält i Afrikas flyktingläger, utan tillgång till rent vatten, myggnät och basal vård som kan avgöra liv och död och utan skydd mot mördare, våldtäktsmän och plundrare. Är det verkligen rimligt att använda samma ord om dessa människors tillstånd? Att de är fattiga? Vad händer i våra medvetanden om vi inte har två olika ord för dessa extremt skilda levnadsbetingelser?

Att tänka kollektivt

2010-07-24T09:17:00.003+01:00

Jag har hittat två texter som båda på sätt och vis handlar om det kollektiva tänkandet. Båda mycket intressanta och tillsammans skapar texterna synergier.

Isobel Hadley-Kampz artikel publicerad i Arena finns på hennes blogg: Outsourcad människa

Niklas Forsbergs text är en artikel i den Finlandssvenska tidsskriften Ny tid: Lyotard och det postmoderna tillståndet

Subventionerad motion på recept

2010-07-24T06:14:00.008+01:00

Det har visat sig att när en läkare skriver ut ett recept på motion så ger det större effekt än om läkaren endast ger rådet att motionera. Med ett recept kan man resonera kring motionsform och upplägg vilket kan motivera patienten.

Men jag skulle vilja se att man gjorde en stor reform på detta område. Det är allmänt känt att motion förbättrar en lång rad sjukdomstillstånd och det förbättrar hälsan i stort. Därför borde vi på samma sätt som vi subventionerar läkemedel på recept subventionera även motion på recept. När läkemedel är gratis samtidigt som många motionsformer är dyra får man en skadlig slagsida åt att välja läkemedel.

Inför fri etablering för företag som specialiserar sig på hälsovård genom motion.

Med ett recept på den motionsform som läkaren anser att patienten behöver kan patienten vända sig till dessa landstingsanslutna friskvårdsgivare.

Det skulle ge positiva effekter:
- friskvårdsmarknaden skulle växa och mer kunna möta de behov som finns
- Samarbete med hälso- och sjukvården skulle utveckla nya och bättre tjänster på motionssmarknaden som är mer anpassade till sjuka människor
- Det skulle ge läkarna ett betydligt större och bättre batteri av insatser

- Det skulle med största sannolikhet minska den dyra, farliga och slentrianmässiga förskrivningen av psykofarmaka.
- Det skulle ge ett viktigt för att inte säga det viktigaste redskapet att få ner sjukskrivningstalen då de främst beror ökad psykisk ohälsa och smärta i rörelseorganen. Problem där motion nästan alltid är en del av lösningen. Psykofarmaka och smärtstillande ökar sällan hälsan hos dessa personer. De bara minskar lidandet man får av symtomen.

- Det skulle minska vårdens kostnader för läkemedel

- Det skulle sannolikt minska sjuktalen och därmed kostnaderna för sjukförsäkringen

- Det skulle sannolikt öka arbetsförmågan hos patienten och därmed få fler i arbete

Valrörelse: Diskussionen om fattigdom

2010-07-23T07:00:00.004+01:00

Det är en het valrörelse och jag jobbar återigen med politik. Det har kliat länge i fingrarna att börja blogga igen och nu gör jag slag i saken.

Regeringen har sänkt skatten på arbete i aldrig tidigare skådade mått. Det är vad vi gick till val på och det är en bra reform. Det viktigaste med reformen är att det frigör resurser på arbetsmarknaden. Arbetsgivarens kostnader för löner minskar och de kan anställa fler och investera i verksamheten. Då blir fler sysslor utförda på arbetsmarknaden istället för på bidragsmarknaden. Sysslor som tidigare utförs av arbetslösa i olika åtgärder utförs av folk med ett arbete. Det är bra.

Vad som också händer när man sänker skatten på arbete är att de som arbetar blir rikare än tidigare. Det skapar större ekonomisk ojämlikhet mellan de som arbetar och de som inte gör det (om bidragen ligger oförändrade eller inte ökar i samma utsträckning). Något som oppositionen uppmärksammar. De uttrycker det så att fattigdomen ökar. Alltså att de som har en disponibel inkomst som är under 60% av medianen ökar när man sänker skatten på arbete. De som inte arbetar får det alltså inte sämre än tidigare, bara sämre jämfört med de som arbetar. Till detta ska förstås också läggas att det nu är svårare att uppfylla kraven i våra socialförsäkringar (a-kassa och sjukkassa) och de som inte uppfyller kraven får en lägre inkomst. Vi har också ett pensionssystem som gör att pensionärer kan få lägre inkomst i lågkonjunkturer. Även om det har blivit fler arbeten har det blivit ännu fler som finns i arbetskraften, så tyvärr är det fler som är arbetslösa.

Stor ekonomisk ojämlikhet är inte bra för ett samhälle. I synnerhet om den beror på att de som har det sämst inte har några möjligheter att påverka sin situation och sitter fast i sin fattigdom. Men det har faktiskt blivit lite lättare att påverka sin situation som "bidragstagare" i Sverige. Om man är långtidssjukskriven kan man numer arbeta med vilande sjukersättning och dels få lön, dels 25% av sin sjukersättning. Om man orkar jobba 25% eller mer kan det ge en väldigt stor ökning i plånboken. För fyra år sedan var det i de allra flesta fall en förlustaffär för en långtidssjukskriven att arbeta 25%. Antalet skyddade arbeten har ökat avsevärt. Då kan man ha ett arbete med lönebidrag. Det är lättare att få jobb då och eftersom jobbet helt anpassas efter din förmåga är det också lättare att utföra ett arbete. Det satsas också stora summor på vården. Något som är avgörande för sjukas möjlighet att påverka sina liv i en positiv riktning. Det tar förstås lite tid för sådana satsningar att märkas för patienten men på sikt kommer även detta att göra skillnad.

Full sysselsättning eller höga löner?

2008-09-21T08:26:00.004+01:00

Självklart ska vi sträva efter att ha full sysselsättning och höga löner. Men min övertygelse är att både många jobb och höga löner är något man förtjänar. Att ha mycket pengar att spendera är en fråga om hur mycket vi alla arbetar och framförallt en fråga om att lägga ner arbete på rätt saker. "Om du vill ha majs, så majs".

Vill man ha höga löner måste man antingen vara färre som delar på lönepotten eller öka potten att dela på. Vill man ha låg arbetslöshet måste man antingen se till att fler vill och kan betala för utfört arbete eller att kostnaden för arbetskraft, dvs lönerna, är lägre.

Sverige håller uppe lönerna genom att färre är med och delar på lönepotten. De som inte får vara med på arbetsmarknaden får bidrag. Det är här skon klämmer, ordentligt. Om man betalar folk för att så majs så kommer man att kunna skörda majs. Om man betalar folk för att inte konkurrera om lönepotten så kommer man att skörda arbetslöshet och bidragsberoende. När man gör så blir det mindre majs att skörda, alltså lägre tillväxt än annars skulle varit fallet. Får man en mindre skörd så blir det mindre att ge till de som inte får eller kan arbeta. När fler ska dela på bidragspotten, och den ständigt blir mindre efter att lönearbetarna fått sitt så blir det allt mindre kvar till de alltfler bidragstagarna att dela på.

Att det har blivit så i Sverige är helt bortom diskussion. De som arbetar har större trygghet och högre löner än de skulle haft om inte bortåt 15% av befolkningen levde i ständig ekonomisk nöd och otrygghet. Detta är som jag ser det en klasskonflikt.

Ett proletariat är en grupp människor som lever ur hand i mun. Det som kommer in går direkt till konsumtion. Hur mycket det finns att stoppa i munnen varierar helt bortom ens kontroll. Proletariatet kan inte spara och investera för att påverka sina inkomster. De kan inte arbeta bättre eller mer för att öka sina inkomster. De kan inte planera för framtiden. Så är det för bidragstagare i vårt system. För många består bostadsbidraget för nästan hälften av ens mycket små inkomster. Det finns alltså inga möjligheter att öka sin ekonomiska trygghet genom att bo billigare. Ur hand i mun.

Intressekonflikten mellan de som har och de som inte har skärps. Men skillnaderna ligger inte i löneläget, Sverige har bland världens mest jämlika löner. Inkomstskillnaderna finns mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Det är missvisande att tala om lägstalönerna som ett mått på jämlikhet. Man måste ta med lägstabidragen också. Gör man det är Sverige ett mycket ojämlikt land i fråga om inkomster.

Själv lägger jag min röst på de som är beredda att ge mer frihet och möjligheter till bidragsproleteriatet. Även om det måste ske på bekostnad av de som redan är inne på arbetsmarknaden. Jag vet inte exakt vilka finanspolitiska åtgärder som behövs, men om vi kan vara överens om vad som är rättvist blir det lättare att göra rätt saker.

Människor och deras ideologier

2008-08-25T08:57:00.004+01:00

När man talar om nazismens brott är det många som gärna vill lägga till kommunismens brott. När man gör det kan man vara säker på att någon även vill lägga till kaptialismens brott.

Därefter brukar de mer eftertänksamma påpeka att inte alla som stödde stalinismen och synnerhet kommunismen var anhängare till metoderna och därmed inte ansvariga för vad andra människor gjort i ideologins namn. Detsamma kan sägas om nazismen. Många var omedvetna om både gulag och förintelselägren och var definitivt inte anhängare av massmord. Även de flesta som var medvetna om morden i deras ideologis namn tog avstånd från massmorden.

Att det är människor och inte idéer som gör saker är en truism. Men det är inte orimligt att tala om idéer som upphov till dessa handlingar. En människas handlingar föregås alltid av en föreställning om omvärlden, en bedömning av hur verkligheten ser ut och en värdering av densamma. Detta gäller både för överlagda och för impulsiva handlingar. Den som tror att den just trampat på en orm hoppar undan av reflex även om det i själva verket bara var en gren man trampat på. Det är föreställningen om omvärlden och värderingen av den som orsakat reaktionen.

Därför bör man undersöka idéernas natur, innehåll och konsekvenser för att avgöra om det är rimligt att tala om att ideologins brott som en omskrivning av idéernas påverkan på individens omdömmen om världen och påföljande handlingar.

De ideér som orsakat stora lidande och umbäranden har en viktig faktor gemensam. De är nästan alltid fullfjädrade utopier.

Det som utmärker utopier är en föreställning om att en existens utan lidande är möjlig. Den föreställningen har en tydlig inre logik. För det första får det strategiska konsekvenser. Den som arbetar mot en utopi kommer att vidta åtgärder som syftar till att helt eliminera lidandet vilket i sig mycket väl kan innebära ett ökat lidande på kort sikt. Om föreställningen om utopin är byggd på en falsk föreställning om att målet kan uppnås kommer agerandet att leda till mer lidande än status qou eftersom man kommer att fortsätta offra nuet till fördel för en framtid som aldrig kommer att inträffa. För det andra får föreställningen om en utopi moraliska konsekvenser. Utopin kommer alltid att vara moraliskt överlägsen de rådande förhållanderna och därmed kommer alla ageranden som anses leda till utopin vara moraliskt berättigade. På så vis blir frågor om personlig integritet, våld och tvångsmedel att reduceras till en strategisk fråga. I den mån tvångsmedel och våld anses uppnå målen kommer de att kunna berättigas.

Föreställningen om att en radikalt bättre värld är möjlig föder och göder konspiratoriska föreställningar. Om utopin är möjlig men inte realiserad måste det bero på att det finns mänskliga krafter som motarbetar förverkligandet av utopin. Lidandet i världen tolkas som ett resultat av människors vilja. Därför är det vanligt med raka tydliga svar om vilkas fel det är att lidandet existerar. Judarna och kapitalisterna är två sådana grupper vars intressen sägs orsaka lidandet.

Den konjunkturella förbannelsen

2008-08-03T09:14:00.002+01:00

Det verkar som om vi är på väg in i en lågkonjunktur eller rent av kris. Efter solsken kommer regn och efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur.

Många har försöken att stabilsera svägningarna i ekonomin varit. Som bäst har vi med interventioner lyckats uppskjuta nedgången men det verkar som om nedgången då blir etter värre.

En del och alltfler liberala ekonomer förespråkar en tolerant hållning till dessa förändringar i ekonomin. De menar att ekonomins enormt komplexa system gärna drar på sig skevheter och stelnar i en form som blir dåligt anpassade till tidens gång. Visst ska man spara för sämre tider men stater har visat sig vara synnerligen dåliga på att göra så - de är mest bara bra på att spendera i dåliga tider vilket medför att även hushållen blir dåliga på att spara till sämre tider.

Förklaringen till lågkonjunkturerna är att de är tider av förändring och anpassning. Inser man inte nödvändigheten i att hålla systemen fräscha och fungerande genom tider av underhåll och sparsamhet kommer man till slut att skada ekonomin enormt.

Regeringars löften att de ska använda våra resurser till att stoppa alla ekonomiska vintrar och skapa evig sommar är inte bra. Det skapar bara ångest och gör oss ännu mer oförberedda inför vintrarna. Jag känner nästan ingen som tycker att när man har jobb ska man spara i fall man blir av med jobbet eller blir sjuk. Jag känner ingen som anser att vi som är unga bör spara så att vi kan ge våra föräldrar en värdig ålderdom. Faktum är att de flesta jag känner som faktiskt lyckas spara en ordentlig slant gör det till en resa eller ett bröllop.

De senaste pensionsuppgörelserna visar med all önskvärd tydlighet att det inte alls finns några staliga garantier för att det finns sparade pengar till ålderns höst och vinter. Ingen säger något om den stora rosa elefanten i vardagsrummet (utom Ali Esbati). Politikerna har egoistiska skäl när uppmanar oss slösa, konsumera oss bort från en väntande kris. Att konsumera, mina vänner, är inte samma sak som att invenstera och definitivt inte samma sak som att spara till sämre tider. Men det ser bra ut i statistiken för den sittande och möjligen kommande regering att folk beteer sig som om vi levde i fullkomlig ekonomisk trygghet.

Vi måste förstå att livet innehåller både vinter och sommar. Solsken och regn. Om vi ska kunna vara solidariska med de som har och får det sämre kan vi inte sätta sprätt på alla pengar vi har som generationerna före oss har gjort.

Det är inget konstigt med att vintern kommer, inte heller farligt för de som varit ansvarsfulla under den välsignade sommaren.

Jag frågade gamla E igår om någon handlar annat än mat åt henne. Nej. Ingen. Sånt gör inte hemtjänsten och därför har hon trasiga skor och kläder. Därför har hon tre kjolar, mer än tre decennier gamla och tre nummer för små. Nu blir det sämre tider och på våra listor av hemtjänstbesök kommer det varje vecka nya tanter och farbröder som behöver hjälp. Detta utan att vi får mer tid eller fler i gruppen. Därför hinner inte någon byta taklampa hos K så han får leva i mörker. Och värre kommer det att bli. Snart, mycket snart.

Det är dags att börja konsumera förståndigt, att investera mer och lägga undan pengarna som vi tänkte köpa ny tv, gasolgrill, semester, kök, resor och annat som man bara bör unna sig om man verkligen har ett överskott. Om du sparar lite till din egen arbetslöshet eller sjukfrånvaro eller teaterbesök eller de andra sakerna som skattepengarna går åt till kan vi unna gamla E en ny kjol och K lite ljus här i livet, på ålderns höst. Är inte det det absolut ända rätta att göra?

Farmaka och pillertrillare 2

2008-07-31T11:08:00.002+01:00

Det finns en till stor orsak till att användingen av psykofarmaka ökar: äldreomsorgen.

När vi inte lägger resurser på att ta hand om våra åldrade föräldrar måste man ta till piller. Ju äldre vi blir dessto mindre sömn behöver vi. Därför blir det problem när hemtjänsten kommer och lägger de gamla klockan 19.00 och tar upp dem klockan 8.00. Ingen behöver tretton timmars sömn. För att få dem att sova ges stora mängder sömnmedel.

Ålderdomen varar oerhört många fler år idag än för bara 50 år sedan. Pensionsåldern sattes inte vid 65 år för att ge folk några arbetsfria decennier på ålderns höst. Den sattes där för de flesta levde inte längre än så. För det första har vi inte råd att försörja en stor del av befolkningen i 20-30 år. Men det mest allvarliga är att vi inte klarar av att ta hand om den del av den åldrade befolkningen som inte kan ta hand om sig själva. De lever ofta ovärdiga liv som skapar ångest. Då vi inte har råd att ge dem ett värdigt liv stoppar vi i dem psykofarma.

När hjärnan blir äldre har vi hunnit dra på oss så mycket brister i form av näring och stimulans att den slutar fungera som den ska. Därför är depressioner och annan psykisk ohälsa mycket vanliga bland äldre. Det är helt enkelt ett biologiskt fenomen. Men att sätta alla tusentals deppiga gamla på avancerade deieter och näringsprogram som skulle bevara hjärnans funktion ocgh öka dess livslängd är helt utom fråga när vi inte ens har tid att byta blöja på dem när den är blöt.

Därför ökar konsumtionen av psykofarmaka lavinartat bland de gamla.

Farmaka och pillertrillare

2008-07-31T10:02:00.002+01:00

Många är vi som undrar över hur konsumtionen av psykofarmaka kan öka så kraftigt hela tiden.

Det mest uppenbara svaret är förstås för att det hela tiden utvecklas nya läkemedel och för att det är näst intill gratis att både gå till läkare och få dem utskrivna och sedan hämta ut dem på apoteket.

Det andra uppenbara svaret är att vi blir allt ängsligare och behöver bot till det svarta inom oss.

Jag ska inte här gå in på varför jag tror att vi blir allt ängsligare utan varför vi tar till piller för att bota.

1. Föreställningen om kroppen som en maskin

Industrialismen har gett oss oanade möjligheter att förbättra våra livsvillkor på teknisk väg. Upplysningsprojektet har jämsides med industrialismen skapat en objektifierande syn på människan. När anestesin (bedövning) uppfanns trodde man sig kunna bekräfta de gamla grekiska filosofernas föreställningen om en tudelning av kropp och själ. Det måste ha varit en "mind altering" syn att kunna skära i en glatt leende patient och gräva i dennes inre. Föreställningen om kroppen som en maskin föddes nog där i läkarnas experimentverkstad. Vi lärde oss att på mekanisk väg laga kroppen. Steget att på mekanisk väg laga hjärnan låg inte långt borta. Människan har alltid använd medel att påverka hjärnan men kontexten har alltid varit religiös eller andlig. Nu påverkar vi den utifrån ett mekanistiskt synsätt. Hippierörelsen var en tramsig motreaktion mot detta klart efterblivna sätt att betrakta vår hjärna.

2. Massproduktionens era

På Freuds tid var det bara ett exlusivt fåtal som över huvudtaget hade råd och möjlighet att få läkevård. I det samhället var det rimligt att utveckla en metod som kunde ta flera hundra behandlingstimmar för att komma tillrätta med själsliga problem. Idag när pengar fördelas så att alla får möjlighet till vård blir detta en orimlighet. I brist på andra psykoterapier tog man till det man hade: kniven och pillren. Lobotomin och psykofarmakan gjorde sitt intåg för att på löpande band korrigera felaktigheter i människornas psyken.

3. Välfärdsstatens cementerande institutioner

I en välfärdsstat som fördelar in natura istället för reda pengar är det inte individen som fattar beslut om investeringar och metoder för att förbättra vår hälsa. Det är den enorma organisation som ibland syniskt kallas sjukvårdsapparaten som fattar alla beslut om hur pengarna ska användas. Mer eller mindre permanenta, stabila och svårfuskade system har upprättats för nästan femtio år sedan och mer för att hantera allt från medicinering till läkarbesök och operationer. Kösystem, prioriteringsregler, subventionsfördelningssystem och enorma instituioner som Apoteket AB, BUP och vårdcentralerna finns som orubbliga klippblock för att ta hand om allt från mobbing till stukade fötter. De verksamheter som redan finns inom systemet har en klar fördel jämfört med nya inovationer på området hälsa. Det är därför kiropraktorer får tre besök subventionerade och sköter resten privat och hela den nya självutvecklingsindustrin ligger i den privata sektorn. Att man en gång i ett krisläge nästan helt lyfte ut tandvården ur det offentliga systemet är också ett bra exempel på hur enormt svårt det är att ta sig in på den offentliga markaden för sjuk- och hälsovård.

Gamla verksamheter som psykiatri får företräde framför nya som livscoaching. Trots att psykiatrin enbart är skapad för att ta hand om de svåra psykiatriska sjukdomarna hamnar alla som har problem med själslivet inom denna verksamhet. Det finns inga som helst möjligheter att på ett vettigt sätt ta hand om alla som kommit in i verksamheten med ängslan, oro, ångest och andra själsliga problem nu när kyrkan så att säga gått i graven. Det är här de nya ssri-preparaten kommer in. Prozac - det första ssri-preparatet, är en relativt billig behandling som inte kräver något av varken patient eller läkare. Det enda det kräver är skattemedel och ett glas vatten.

4. Moderna ekonomiska maktstrukturer

Bortsett från det ansvarsbefriande elementet i pillerförskrivning finns det en annan mycket stark kraft som talar för att psykofarmaka vinner i konkurrens framför andra behandlingar. Nämligen patent, regleringar och subventioner av privata företags produkter. Läkemedelsindustrin har statliga privilegier nästan utan motstycke. Tjänstesektorn (där ju terapi och självutveckling ingår) har mycket svårt att klara den konkurrensen.

För det första är det bara av staten auktoriserade företag som får tillverka läkemedel. Det har förstås sin poäng då det är potentiellt farliga produkter det handlar om. Men effekten blir att man skadar konkurrensen. För det andra skyddas läkemedel med patent. Det har förstås sina poänger då det är dyrt att forska fram nya läkemedel. Men effektern blir att man skadar konkurrensen. För det tredje är försäljningsledet kraftigt reglerat i och med att bara läkare får skriva ut läkemedel. Det har förstås sina poänger då det är potentiellt farliga produkter som säljs. Men det skadar konkurrensen. För det fjärde är läkemedel i större delen av västvärlden mycket kraftigt subventionerade. Det har förstås sina poänger för det är viktigt att alla ska ha möjlighet att sköta om sin hälsa. Men det skadar konkurrensen med andra ickesubventionerade behandlingar inom tjänstesektorn.

Dessa fyra statligt inrättade konkurrensfördelar har skapat enorma multinationella läkemdelsföretag med mycket stor ekonomisk makt. De sätter enorma resurser på att övertyga lagstiftaren om fler skydd och subventioner. De sätter enorma resurser på att övertyga läkarna om att förskriva just deras behandling. Resultatet blir storsäljare som prozac och losec. Alla vet att det är som att spreja parfym på en smutsig kropp. Det lindrar så länge man inte slutar, men har en unken bismak. Ändå fortsätter det. Varför?

När 50% av våra intjänade pengar förvaltas av någon annan och delas ut i form av gratis besök till psykiatriker som skriver ut gratis piller blir det inte mycket pengar kvar att använda till annan privat häslo- och sjukvård. Dessutom har vi lärt oss att våra egna pengar ska gå till resor och tv:apparater inte till viktiga saker som hälsa. Vi har till stor del slutat ta ansvar för vår hälsa eftersom vi inte kan. Terapisektorn är till stor del privat eftersom det är så svårt att ta sig in på den offentliga marknaden. Men de flesta svenssons har lagt alla sina pengar på annan typ av sjukvård genom skattesedeln. Nämligen psykiatri och därpå följande farmaka.

Dessa ovan givna skäl tror jag är förklarar varför vi äter alltmer psykofarmaka.

Intellektuella

2008-07-30T12:35:00.001+01:00

Jag kan bara konstatera att min uppväxt och mitt liv har gjort mig till den jag är, säger författaren.

Bondlurkarna låter sig inte imponeras.

De svaga ska rädda de starka

2008-07-24T09:33:00.005+01:00

Vi lever i trygghetsnarkomanins land.

Det betyder att eftersom vi med gemensamma krafter gör allt för att skydda oss från allt farligt börjar vi tappa förmågan att leva med farligheter och kryssa klokt och modigt bland dem. Därför, eftersom vi vet att vi inte kan möta faran tilltar vår rädsla. När folk på andra sidan jorden går vidare efter att kriget övergått i fred, efter att den stora vågen dragit sig tillbaka ligger vi skakande av rädsla, eller ångest - rädslans groteska storebror, hemma i våra sängar när vi blir sparkade från jobbet, vår älskade lämnar oss eller när vi inte klarar av att välja något spännande yrke. Vår tilltagande ångest inför livet handikappar oss till den grad att de som ännu inte blivit förlamade av rädsla får jobba för två för att kunna ge en hjälpande inbetalning genom någon av de olika kassorna: A-kassan och F-kassan.

Så uppstår paradoxalt ombytta roller. De som verkligen drabbats av faror blir de som tar hand om oss, vi som är rädda, ängsliga, oroliga. Dessa schamaner, profeter, räddare kallas livscoacher. De är människor som på riktigt levt med fara för sitt liv, stött på den verkliga ondskan (obs ej bidragshandläggare) och överlevt. Därför vet de att det som är allra farligast här i världen är själva rädslan.

Detta är djävulens plan. Genom vackra, omsorgsfulla gåvor i form av allt övergripande och genomgripande trygghetsbyråkratier förvandlar han oss till förstelnade och panikslagna människor. Han matar rädslan varje dag med larmrapporter som tas på allvar och farligheterna avlägsnas omedelbart. Den falska profeten lär oss att det mest trygga är att lämna över ansvaret till någon annan, något annat. På så vis har han sett till att vi självmant ger upp det enda som kan befria oss från vår ångest: vår egen handlingskraft.

Våra frälsare, de som slutat vara rädda och är trygga i en farlig värld är de som får hjälpa oss som lever skräckslagna i en trygg värld.

Deras värv kallas personlig utveckling, KBT och coaching. De är före detta knarkare, flyktingar från den grymma och livsfarliga delen av världen, de är före detta hemlösa och offer för övergrepp. De som vi betraktar som de allra mest utsatta, de allra svagaste är de som ger oss styrkan och modet tillbaka. Vi tar tillbaka vår frihet som är vår förmåga att hand om oss själva, att ta ansvar för oss själva och att tro på vår förmåga att trotsa och så småningom genomskåda våra väderkvarnar. Vi tar tillbaka den gåva som var given oss för att göra stordåd och rädda oss: vårt förnuft. K:et i KBT står för kognitiv. Kognition är ett girafford för tankeprocesser och det är dessa vi ska ta tillbaka makten över. Med list och mod kan vi sluta vara rädda. Rädslan är ondskans, avundsjukans och orättfärdighetens föda. När vi slutar vara rädda infinner sig trygghet. Med tryggheten kommer medkänsla och medmänsklighet. Och det är då vi blir lyckliga.

Inspiration

I trygghetsnarkomanins land av David Eberhard

Sommar i P1 av Raymond Ahlgren

Dödligheten bland gamla i Sverige är 100%

2008-07-21T08:55:00.003+01:00

En upprörande nyhet har skapats idag: allmänhet och politiker saknar kunskap om att den vanligaste dödsolyckan i sverige är när gamla faller och dör.

När en gammal har ramlat rapporterar personalen på tre ställen om incidenten. Chefssjuksköterskan är sedan skyldig att analysera händelsen och vidta åtgärder. Bort med sladdar, på med tofflor eller om så krävs in med rullator eller rullstol.

Så har vi räddat en gammal människas liv. Det är vad vi ser. Vad vi inte ser är att Ella då kommer att dö av något annat. Men innan dess hinner hennes ben att förtvina och hon sätts i rullstol med blöja. Den är aldrig torr. Svett och kiss och bajs finns där nästan hela dygnet. Ella blir sällan ordentligt rengjord i undre toalett för risken att hon ska falla, sjunka ihop där hon står och håller sig i handfatet med kjolen runt fötterna är så stor att personalen skyndar och slarvar. Ella är inte rullstolsburen, hon är rullstolsbunden. Hon kommer sig aldrig ut, kan inte baka, kan inte diska, kan inte bära ut soporna. På kvällen när hon ska lägga sig värker kroppen som har blivit förvriden av att sitta i stolen. Fötterna har vikt sig innåt och gjort dem nästan obrukliga. Så går åren till hon en dag drabbas av den sjukdom som slutligen ska ta hennes långa liv. Då hamnar hon i sjuksängen. Smärtan i leder och muskler tilltar av sängliggandet. Ella har alltid arbetat med händerna och läser inte annat än hemmets journal. Hon ser inte tv för de talar för snabbt för att hon ska hinna med. Därför vill hon ligga vid fönstret så hon kan se fåglarna. Hon har nu ingen att tala med och hon blir därför allt tystare. Hon hör inte vad den stressade personalen säger och svarar därför bara ja eller nej. Så går månaderna, kanske åren. Sjukdomen och skröppligheten dövas med mycket smärtstillande och det vidriga liv hon lever får hon psykofarmaka för att stå ut med. Så dör Ella till slut. I en hjärtinfarkt, i en stroke eller kanske cancern.

Mitt råd till alla gamla: vad du än gör låt inte rädslan och den stora offentliga omsorgen sätta dig i en rullstol. Bli inte rädd för att falla. Ta risken att dö mitt i ett levt liv.

Mitt råd till mina yngre medmänniskor. Skapa inte lidande i era omsorger. Var glada att våra föräldrar får leva länge och hoppas att deras döende blir snabbt och föregås av ett värdigt liv. Om ni vill kan ni hjälpa till att tvätta fönster och byta gardiner. Sådant uppskattas. Kanske ska ni till och med köpa ett par halkfria sockar. Men beröva inte våra tanter och farbröder deras levda liv för att rädda dem från döden.

Här blir inga barn gjorda

2008-07-13T10:42:00.003+01:00

I debatten hör man ganska ofta en hel del klagomål på hur omogna och jag-fixerade unga är idag och att vi därför blir allt äldre när vi skaffar barn. Det är säkert en bidragande orsak men jag tror inte att den riktigt så avgörande som andra vill få det till.

Jag har genom åren träffat en handfull tjejer som frankt säger att de aldrig tänker skaffa barn. Bara en av dem verkar faktiskt ha samma åsikt nu i den ålder då det är dags att skaffa barn. Jag har sällan eller aldrig träffat någon kille som redogjort för sina planer på barnlöshet. Det kan förstås bero på att killarna tidigt blivit varse en barnlängtan som de underordnat sina övriga livsplaner.

Det mer sannolika är att de inte anser att de behöver agera och planera för ett liv med barn. Det troliga är att de utgår från att om den dagen kommer att de får lust att skaffa barn så kommer pusselbitarna att falla på sin plats. De allra flesta killar undrar inte över om de kommer ha råd att ta föräldrarledigt, vad som kommer att hända med deras karriär, om de kommer att hitta någon värdig att bli mamma till deras barn eller om de själva kommer att orka ta huvudansvaret för hem och barn om det skulle krävas.

Jag var väl en sisådär 15 år första gången jag hamnade i samtal om just dessa saker. Visst kan ett eller två sådana samtal gå en obemärkt förbi för den som inte är intresserad men förr eller senare kommer man att undra hur långt i förväg man själv borde sluta äta p-piller för att kunna bli gravid eller hur länge man borde ha varit tillsammans med den kommande pappan innan man börjar försöka.

För hundra år sedan hade killarna inget val. De skulle skaffa sig ett jobb långt innan tonåren var slut i det främsta syftet att vara värdiga att få ta sig en fru. När frun kommit så var det fritt fram att knulla och vi vet vad som kan hända när man gör sånt utan preventivmedel. Idag går det som bekant inte till så att familjen och hela samhället kräver att grabbarna förbereder ett liv som familjefäder. De strular runt, jobbar hårt, tjänar pengar och sprätter dem på bilar, resor och alkohol. Alltmedan de tjejer de strular med, är tillsammans med eller flyttar ihop med sedan tidiga tonår fått sig fertelitetstips och teorier om barnuppfostran till livs. Vissa tjejer har haft med barn i beräkningen ända sedan de lekte med dockor och i princip går de bara och väntar på att killarna i deras generation ska mogna. Eller så väntar de inte utan hoppar över en generation eller helt frankt tar risken att bli gravid när killen inte vill trä på kondom.

Därför undrar jag om det är rimligt att påstå att "vi" vill leva singelliv allt längre, att "vi" har blivit jag-fixerade och därför inte anser sig ha plats med familj och barn i våra självförverkligande projekt. It takes two tango. Om det är en gåta varför nativiteten går ner bör man hellre fundera över kvinnornas förändrade beteende titta djupare på männens förändrade beteende.

Återupprätta Arga tanten!

2008-07-08T08:11:00.014+01:00

Ibland säger jag syrligt att jag avskyr tioåriga pojkar. Det är förstås en djupt orättvis dom mot en ganska stor grupp medmänniskor. Samtidigt är det inte en generalisering utan grund. Innan denna ålder är pojkarna barn som inte är medvetna om sin sitt köns makt och efter denna ålder har de lärt sig att inte demonstrera makten så öppet. Men just kring tio tycker jag att en del pojkar demonstrerar precis varför jag blev feminist.

En dag när jag kom och gick cyklade två mycket skräniga pojkar på vägen mot mig. De vinglade och snurrade över hela gatan och de vuxna som gick där fick flytta sig ur vägen. Deras uppsyn var utan tvekan den av små furstar som anser sig äga världen och allt och alla i den. Utan att tänka på det slängde jag en mycket sträng och frågande blick på dem utan att vika en centimeter ur vägen, för jag var på sådär humör. En av pojkarna reagerade mycket intressant. Han tog genast åt sig och hans ilska växte snabbt varpå han gastar ut "håll käften" till mig som inte sagt ett ord.

De flesta småkillar verkar inte möta något motstånd från vuxna i sin vardag. Jag tror att det är livsfarligt. Snart är inte de här killarna tio längre utan tjugo. Hur kommer de att bli som pojkvänner, kollegor, medtraffikanter eller pappor? På krogen? Man kan undra hur rättvist det är att undlåta att lära barn visa hänsyn, underkastelse och ödmjukhet och sedan straffa dem hårt när de inte klarar av spelreglerna som vuxna. Barn som har problem med impulskontroll är faktiskt de som far mest illa av att en omgivning som inte kräver att man utvecklar självkontroll*. Självkontroll är helt avgörande för att man ska kunna leva ett fritt, värdigt och fullödigt vuxenliv och det är snudd på ett övergrepp att inte överlämna den färdigheten till nästa generation. Barn som inte har vuxna ledare i sin närhet kommer att styras av andra barn som tagit ledarrollen.

Det krävs faktiskt en hel by att uppfostra ett barn och om vi vuxna flyttar på oss för att det är självklart att skräniga småkillar äger gatan så kommer de också att göra det. Det är varje vuxens plikt att kräva hänsyn av våra barn. När småkillar hittar på djävulskap ska de veta att det kan stå en Arga tanten i närheten. Några män i 60 års ålderna berättade nämligen att det var hon som fick dem att hålla sig inom småhyssgränsen och inte hitta på riktiga sattyg.

Ta ditt ansvar som medmänniska, fega inte ur. Axla rollen som Sura gubben eller Arga tanten. Det är bara omoget, fegt, och fåfängt att tro att det är ocoolt att inte bry sig.

* Läs gärna Vanna Beckmans "En väg till fängelset? Om hyperaktivitet och aggressivitet"

Storebror har stirrat närgånget på oss i flera decennier

2008-07-03T13:36:00.003+01:00

Jag tycker inte att staten ska få avlyssna medborgarna. Jag postade ett inlägg för nått år sedan med en text av Aron Lund som sammanfattar väldigt bra varför det är farligt att ge vilken stat som helst, även Sverige, stora befogenheter över sina medborgare.

Ändå tycker jag att debatten stundtals är aningen naiv om vilket samhälle vi levt i innan de nya lagarna om signalspaning antogs häromveckan.

Den välfärdsstat som Sverige har innebär en gigantisk samling information om enskilda medborgare som finns lagrade på olika ställen inom vår stat. I princip lagras alla relationer medborgaren har med staten. Detta i kombination med personnumren har sedan decennier inneburit en potentiell fara. Det rör sig ofta om mycket känsliga personuppgifter som under inga omständigheter får spridas eller användas på annat sätt än vad som anges i de lagar som reglerar verksamheterna. Ofta finns inga myndigheter som övervakar att uppgifterna hanteras korrekt. Alla som varit tvungna att leva under skyddad identitet vet hur lätt hänt det är att uppgifterna används på felaktigt sätt. Och hur farligt det kan vara när det händer.

Det rör sig om uppgifter om bostadsort, betyg, tillgångar, inkomster, patientjournaler, skolor, högre utbildning, socialförsäkringar och annat som varje medborgare berörs av. Det handlar också om selektiva kontakter som ekonomiskt bistånd med tillhörande utredning av livsförhållanden, LSS, fortförningsböter, adoptionsprövningar, hundägande, bilägande, sjukhusvistelser och ingripande av sociala myndigheter. Alla som suttit i en organisations styrelse som mottagit offentliga medel finns (eller ska finnas) registrerade. Gamla och handikappade ser ofta hundratals personer komma och gå i deras innersta privatliv varje år. Minsta incident ska rapporteras skriftligt och behandlas av ansvariga och varje vårdtagare har sin egen pärm.

Jag får härtill erkänna att jag antagligen bara känner till en spottstyver av alla uppgifter som registreras i det system vi kallar välfärdsstaten och som omsätter över 1400 miljarder kronor varje år.

För den olycka att staten Sverige skulle övertas av ohederliga makthavare eller ve och fasa av totalitära, mordiska krafter är vi redan utan FRA-lagarna djävligt illa ute. Jag tror inte det skulle ta en sådan regim många veckor att leta reda på varenda jude, handikappad, liberal, yoga-utövare, homosexuell, tjuv, prostituerad, kristen, kommunist eller svartrockare om den la manken till.

Det är förstås vansinne att låta en myndighet samla in uppgifter om medborgarna vars enda syfte är just att samla in uppgifterna och dessutom ge den massor av skattemedel och god teknik för att göra det.

Ändå tycker jag engagemanget kunde vara lite mer vidsynt. Ingen har kritiserat reformer som den senaste tandvårdreformen för att den innebär att myndigheter kommer att hålla reda på vem som sköter sin mun och vem som slarvar med godis och tandborstning. Kanske är det just slarvpellar som blir offer för en förtryckarregim. Kanske blir det djurägare eller köttätare.

Vilka som råkar illa ut kan vi aldrig veta på förhand.

Poängen är att det svämmar över av insamlad information i verksamheter med trevligare syfte än FRA. Men jag kan inte se att registren skulla vara mindre farliga i fel händer för det. Jag vet i alla fall att jag inte litar ett dugg mer på försäkringskassan än jag gör på FRA och för egen del har jag svårt att tänka mig att FRA någonsin kommer att kunna sammanställa en mer heltäckande biografi över mig än vad försäkringskassan redan har. Dessutom räcker det att någon med eller utan befogenhet söker på mitt personnummer så får de allt serverat.

Googlar man ”avskaffa personnumren” får man 17 träffar, googlar man ”avskaffa FRA-lagen” får man 261 000 träffar. Borde vi verkligen vara så mycket mer rädda för FRA ska hamna i fel händer än försäkringskassan?

Ska man behöva betala för att betala?

2008-06-25T10:46:00.004+01:00

Det är många som klagar över att en del butiker tar ut en liten avgift om man handlar småsummor med kontokort. De verkar vara förvånade över att ekonomiska transaktioner inte är gratis, att man måste "betala för att betala".

Det tycker jag är en ganska märklig uppfattning. Att "betala" kanske verkar som en enkel knyck när du gör det varje dag. Men tänker man efter ligger en enorm apparat bakom alltihop. Hela penningsystemet är ett mycket komplicerat system med stora insatser för att skapa tillgängligt, fungera praktiskt och vara säkert. Allt från federal budget i USA till bankavgifter i din bank är inblandade för att göra det meningsfullt för dig att räcka över en papperslapp eller ett plastkort för att få något av värde i gengäld. Handel är ett fantastiskt sätt att skapa mervärde, men det kräver en insats av alla inblandade.

Jag handlar med kontanter av flera skäl jag inte går in på.

Detta blir billigare för butiken. Om andra kunder ska ha rätt att använda sitt fördyrande betalningsmedel, kontokort, gratis kommer den kostnaden att delas på alla kunder: det vill säga jag får vara med att betala för slarvpettrar som glömmer ta ut kontanter.

Är det rätt att jag ska betala för den dyrare betalningsmedelshanteringen som kontokortsbetalare orsakar? Det tycker inte jag, låt folk rösta med fötterna och gå till den butik de tycker erbjuder bäst tjänster - oavsett om det är att man får betala med kontokort eller något annat.

Inte blir det bättre av att folk vänder sig till sin bank och kräver pengarna tillbaka för då begär de att deras medkunder i banken ska betala istället. Är det rätt att andra ska betala för dina merkostnader?

Man kanske tycker att merkostnaden för småköp i småbutiker borde bakas in i årskostnaden för kontokortet. Det är möjligt att det finns de som hellre vill ha en högre engångskostnad på kortavgiften. Men det är helt en fråga om tycke och smak. Om någon är villig att betala för ett dyrare kort som i sin tur garanterar att inga avgifter tas ut i butiken så visst. Men att klaga på de som inte är villiga att erbjuda den tjänsten (för att de hellre gör bättre affärer med andra - till exempel mig) är nästan barnsligt. Folk (även butiksägare) måste få lov att göra de affärer de anser är bäst för dem precis som du har rätt att göra.

Kanske anser man att det finns en samhällsnytta i att främja korthantering. I så fall tycker jag inte att frågan är en konsumentfråga utan en politisk fråga. Som politisk ståndpunkt är den problematisk. Visst finns det risker och framförallt vardagsproblem med kontanthantering. Men jag anser att det även finns betydande risker med elektroniska betalningsmedel som hör samman med systemens sårbarhet och integritetsfrågor.

Summa summarum. Låt den fria prisbildningen mellan fria aktörer avgöra hur mycket det ska kosta att betala med respektive betalningsmedel och hur dessa kostnader ska fördelas. Det är mest rättvist!

Försiktighetsprincipen

2008-06-23T10:23:00.003+01:00

Av alla fluffiga nonsensord är nog "försiktighetsprincipen" den farligaste. Varför?

Jo för den kan i praktiken användas att motivera precis vilka mått och steg som helst. Vid första påseende verkar principen förorda det säkra före det osäkra. Men det är fel.

Det mest försiktiga i en situation kan vara att ta en risk för att undvika en större risk i framtiden. I själva verket har alla beslut den karaktären.

För det andra kan det vara omoraliskt eller dumdristigt att vara alltför försiktig. Att vara försiktig är inte nödvändigtvis eller ens någonsin kostnadsfritt. Ibland innebär försiktighet en väsentligt högre kostnad än chanstagande. I tjejtidningar får vi tillexempel kloka råd från mer erfarna att visst tar man en risk att bli kär och gå in i ett förhållande. Men som de säger, det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte älskat alls. Och det är definitivt bättre att älskat och blivit älskad tillbaka än att vara ensam.

Om säkerhetsbeteenden bygger på rädsla och förvriden verklighetsuppfattning innebär försiktigheten en enorm kostnad. I psykologin kallas detta tillstånd för fobi. Det är ett mycket plågsamt tillstånd där rädslan styr och individen betalar ett extremt högt pris för alla försiktighetsmått.

För det tredje är frågan om vad som är ett risk- och chanstagande en fråga om mål och värderingar. För mig är risken att missa finalen i fotbolls-VM för att jag talar i telefon ingen risk utan en möjligjhet. Jag uppskattar inte att titta på fotboll. För min pojkvän är samma scenario en mycket stor risk. Mer avgörande kan vara risker mot ens hälsa som alkohol och ett liv i sus och dus. Men hur är det med risken att aldrig ha levat fullt ut för att man är så rädd om sitt liv? Eller risken att säga högt vad man tycker och tänker trots att det kan komma att stå en dyrt. Feghet är den ruttna baksidan av försiktighet.

På det politiska planet blir försiktighetsprincip inte bara problematisk utan rent principlös. Fördelningen av kostnader och vinster för kollektivt risk- respektive säkerhetsbeteende är nämligen mycket svårigenomskådligt fördelade och utfallen är sällan resultatet av uttalade uppsåt utan underliggande maktstrukturer. Om priset för den risk försiktighet innebär betalas av någon annan kan det mycket väl bli frågan om en ren kränkning av andras rätt att använda sitt förnuft.

Jag ska inte tassa kring het gröt utan ta upp det mest brännande och komplicerade exemplet på den politiska arenan: kampen mot den globala uppvärmningen. "Principen" om försiktighet tycks mer eller mindre skapad för att vinna just denna kamp.

För det första innebär det en enorm risk för den fattiga delen av världen att dra ner på konsumtion i allmänhet och energikonsumtion i synnerhet. Redan idag är bristen på el så utbredd i stora delar av världen att de jordar som ska föda befolkningen eroderas och blir livsfarliga för att allt som växer där plockas och används till bränsle, inte mat. Barn får dricka vatten med bajs i och när de får diarre dör de för att de inte nås av behandling.

Alla investeringar innebär risker. Dels för det man ser: tänk om vi satsade pengarna på något som inte ger utdelning? Men också, och kanske framförallt det man inte ser: vad hade vi kunnat använda våra ansträgningar och våra pengar på istället?

Om vi använder jättemycket pengar, tankemöda och arbete (och tvingande lagstiftning) på att ställa om till biobränslen och så dör en miljon människor på andra sidan jorden av svält, hur många liv har vi då räddat för de pengarna?

Det vet vi förstås inte. Det beror på hur allvarlig den globala uppvärmningen kommer att bli, det beror på hur stor roll koldioxidutsläpp spelar för den globala uppvärmningen och det beror på hur vi skulle ha använt våra resurser om vi inte ställt om till biobränsle.

Faktum är att vi inte vet vad som är det mest försiktiga att göra i den här situationen och att vi gör bäst i att sitta mycket lugnt i båten och inte rusa in i stora femårsplaner som kan slå fruktansvärt fel. Faktum är att vi inte ens vet om där på sikt kommer en global uppvärmning eller om solens aktivitet kommer att skapa en global NEDKYLNING.

Därför gott folk gör vi bäst i att inte utveckla agorafobi mot den planet vi sitter på utan lugnt, metodiskt i öppen anda diskutera vilka valmöjligheter vi har. Vi vill inte sitta om femtio år med stora investeringar mot ett hot som är det omvända och konstatera att resurserna inte räcker för att möta de nya hoten. Ta reda på fakta, var modiga och undvik fluffiga buzzwords när ni tar ställning.

P1 har mig veterligen (vilket är begränsat) gjort det enda reportageserien i världen på temat den globala uppvärmningen som inte tagit ställning redan från början. Stort tack till Camilla Widebeck. Lyssna på vetandets värld från 16, 17, 18 och 19 juni och häpnas över hur maktstrukturerna även spunnit sitt nät över klimatfrågan.

Tvinga mig inte att betala för din reklamfrihet!

2008-05-28T05:56:00.006+01:00

När jag gick i sjuan flyttade min familj in i en lägenhet uppe i stan (Skellefteå) och fick vara med om det fantastiska att få kabeltv med bland annat tv3.

Den sommaren satt jag och mina vänner ofta inne hos oss och såg MTV om dagarna. Sommaren därpå köpte min kompis en LP med Greatest hits reklam där en tidigare okänd klassiker "The Joker" spelades in på band och lyssnades på i freestylen medan vi liftade oss runt till spännande sommaräventyr. Bara 2,5 år tidigare hade Jan Stenbeck gjort sitt historiska busstreck och startat sändningarna av tv3 den 31 december 1987. Det diskuterades att man skulle förbjuda paraboler. Jag trodde att parabolerna tog in över tusen kanaler eftersom det fanns en kanal som hette tv1000. Det logiska och ordnade i den svenska tillvaron höll på att ersättas med kreativitet och esoterism.

Reklam började diskuteras. På något sätt tyckte vi att det var något avgjort annorlunda med reklam i tv än i tidningar och på bio. Mamma sa att hon var glad att tv-reklamen kommit. När hon var ung mamma i London hjälpte tv-reklamen henne att se skillnad på tvättmedel och sockerpaket och hon fick impulser att köpa brittiska produkter hon ananrs aldrig skulle lärt känna. Dessutom kunde man diska undan i pausen sa hon. Men de flesta andra hatade reklamen. De hatade det kommersiella och var övertygade om att vi nu skulle börja köpa skit. Framför allt skulle vi sluta tänka själva och det demokratiska samtalet skulle tystna och ersättas av en mätt rap från micromiddagen. En folkrörelse mot reklam uppstod.

Jag tycker om att reklam finns i mitt liv. För mig var reklamen inte bara en kurios nyhet som gick hand i hand med tonåren utan något som berikat mitt annars materiellt sett mycket fattiga liv.

Jag har svårt att se tv i ettan och tvåan. Jag är rastlös och har ingen lust att sitta framför tv:n i dryga timmen. Dessutom ingår diskning i pausen även i mina rutiner. Ibland ger reklamen mig faktiskt värdefulla konsumtionstips. Genom telefonförsäljning har jag sänkt mina kostnader för el, försäkring och telefoni med mer än hälften. Men för det mesta går den mig helt förbi. Jag läser Rustas och Ikeas reklamblad ibland. Jag läser reklamen i Damernas Värld, den är lika glamorös och vacker som det redaktionella innehållet. Men annars läser jag aldrig reklam. Ibland tävlar jag med folk om att gissa produkten som marknadsförs i tv-reklamen. Konstigt nog är det sällan man kommer ihåg, trots att man vet precis handlingen i reklamen.

Jag spelar puzzelgames på nätet. Det gör gott. En halvtimme med bookworm eller alchemy och jag är redo att möta världen. Spelen är gratis och därför avbryts de då och då av reklam. Då ser jag till att läsa och svara på e-post och göra andra surdegar. Det är en deal jag har med mig själv. När jag joggar lyssnar jag alltid på musik. Det kan jag aldrig göra annars eftersom jag blir uppvirad av musik. Jag är så obildad i musik att allt som är mer komplicerat än Amy Diamond blir svårsmält. Alltså är jag tacksam för att energy och de andra reklamradiokanalerna finns. De passar mig. Eftersom jag snabbt tröttnar på en låt jag bläddrar jag alltid mellan två tre låtar och märker knappt när det kommer reklam.

Facebook, dagstidningar på nätet, blogger, google, feedreader och ett knippe andra tjänster på nätet tillhör också mitt liv. Viktiga delar av mitt liv är faktiskt gratis för mig. De är finansierade av reklam. Jag lyssnar varje dag på P1 och ser ibland dokumentärer på SVT. Det kostar mig drygt 2000 kr per år. Det har jag råd med. Men om jag skulle betala motsvarande för mina reklamfinansierade tjänster skulle det antagligen komma upp i långt över 15 000 kr per år. Det skulle jag inte ha råd med.

Därför blir jag irriterad och lite skraj när jag hör att det finns de som vill servera sig själva reklamfria produkter genom att helt sonika förbjuda reklam.

Varför gillar jag inte det? Bortsett från att jag faktiskt lyckats vända reklamen till viktiga tidsmarkörer i mitt annars ganska ostrukturerade liv så är ju reklamen mest i vägen.

Jo för att jag skulle bli utan alltihop. Producenterna skulle nämligen få stora hål i sina budgetar när reklampengarna förbjuds och de kostnaderna skulle de ta ut på priset. Vi konsumenter skulle alltså få betala för den dyrare produkten. Oavsett hur fattig den ena konsumenten är och hur rik den andre är så skulle vi alla betala jämlikt för reklamfriheten.

De som är trött på reklam och tycker sig ha råd att betala det högre priset för reklamfria produkter ska absolut göra det. Kanske kan det spilla över på den reklamfinsierade marknaden rent av. Men då får man ta pengarna ur egen ficka och betala det fulla priset för detta. Det finns betalkanaler, dyra tidningar utan reklam och betalsidor på nätet. Kräv inte lagar som tar bort de billigare reklamfinansierade (för det mesta gratis!) produkterna så jag tvingas betala för reklamfriheten. Jag kommer inte att ha råd.

Att vara kemiska processer

2008-04-24T13:15:00.002+01:00

Många humanister som kan ytterst lite om biologi (alltså ännu mindre än jag) vill inte lära sig mer om den. De känner ett starkt motstånd och slår bort denna fascinerande värld som ointressant. ”Är kärlek och tankar och allt som vi människor är, bara kemiska processer i vår hjärna?”, frågar de sig och man anar tydligt att talaren anser sig kommit med en retorisk brillians.

Vadå bara? Det där är som att avfärda nytta av att kunna hur en bil är uppbyggd med argumentet ”är det allt bilen är, kan man verkligen reducera bilen till en hög plåtskrot?”. Självklart kan inte ritningarna till en bil tala om allt vad en bil är. Det säger inget om vad bilen betyder för ekonomin, för mänskliga relationer eller dödstalen i ett samhälle.

Men man kan antagligen dra en rad kvalificerade slutsatser om att det rör sig om ett fortskaffningsmedel, att den drivs av flytande drivmedel, att den främst är till för att frakta människor. Man kan förstå hur snabbt den går och att den antagligen kräver en ganska avancerad infrastruktur som vägar och drivmedelscentra för att vara användbar. Man kan förstå att en kollision med en människa antagligen innebär stor skada på människan. Om man vet lite om naturresurser så kan man säkert också förstå vilken ekonomisk och miljömässig roll denna skapelse har.

Så ja, vi människor, vårt jag är kemiska processer. Och det är ta mig fan det mest fascinerande som finns med oss människor. Det är dessutom lovande då det ger utsikter att sluta famla som vettvillingar i ett främmande mörker och börja att förstå vår egen natur som levande varelse, som djur, som apa.

Roliga fakta om YouTube

2008-04-03T14:18:00.002+01:00

YouTube är tre år gammalt
På två år har YouTube blivit världens största audiovisuella arkiv
Det finns över 40 miljarder klipp
Adderas 100 000 nya klipp om dagen
Google köpte YouTube för tretton miljarder kronor
Statens ljud och bildarkiv har ca 7 miljoner timmar material där ca 80 % av allt material kommer ingen någonsin att titta på.
95% av allt material som laddas upp på YouTube kommer någon att titta på

Hör hela programmet på P1:s vetenskapsradion forum: arkivet måndag 24 mars 2008 13:20
Fenomenet YouTube. Programledare: Urban Björstadius.

Vad är en stat?

2008-03-31T11:53:00.005+01:00

Jag har förvånat upptäckt att en av de mest kontroversiella ståndpunkter jag har bland icke-liberaler är att jag hävdar att alla staters minsta gemensamma nämnare är att de besitter monopol/dominans på våld. Alla stater har denna egenskap och de organisationer som saknar denna egenskap är heller inte stater. De har förstås en massa andra egenskaper också, men det finns ingen annan egenskap som samtliga har.

Även demokratier har denna egenskap. I rättsstater har denna organisation skapat restriktioner i form av lagar på användandet av våld/hot om våld. I demokratier tillkommer dessa lagar genom särskilda procedurer. Till exempel ska folket med viss regelbundenhet få lägga en sluten röst på representanter. Representanterna ska vara avsättbara och följa lagen etc. Detta förfarande tenderar till att minimera användningen av våld. Demokratier krigar till exempel inte mot varandra och straffen i demokratier tenderar till att vara mildare än i icke-demokratier.

Frånvaron av explicit våld i demokratierna kan vara ett skäl till att många människor i väst är så obenägna att se denna aspekt av staten. Att våldet är strikt reglerat under en rättsstat och därmed sällan används ändrar inte det faktum att alla beslut som fattas av en stat i sista hand kommer att genomföras med våld om det behövs. Det är staten som organiserar våldsorganisationer som dominerar i ett samhälle: militär (den som hanterar våld utanför statens gränser) och polis (den som hanterar våld innanför statens gränser). När riksdagen stiftar lagar är det inte under frivillighet som medborgarna har att följa dessa lagar. Den som till äventyrs bryter mot lagen kommer att bli stoppad med våld om så krävs. Därför ligger ett implicit hot om åtgärder för den som inte följer de lagar och regler som staten instiftar.

Kanske är det termen "våld" som gör det hela provocerande. När folk tänker på våld är det ofta brutalt illegitimt våld som avbildar sig. Men alla fysiska medel som används mot någons vilja innebär våld . Även ett milt grepp om axeln med en skarp stämma "kom med här herrn" innebär ett mått av våld. Om herren ifråga behandlar herr kontapel på samma sätt han skulle vilken pojkvasker som helst och hötter med käppen åt polisen skulle vi kunna se lite grövre våld i stil med "lägg dig ner på marken med händerna på huvudet".

Observera att jag inte lägger några moraliska aspekter på detta. Att stoppa någon med våld som är i färd att göra något orätt kan vara helt på sin plats, ja till och med moraliskt påbjudet. Det är detta våld som vi alla för det mesta accepterar och det är därför vi inte är rädda för polisen som ju faktiskt har rätt att använda våld mot oss. Vi vet att om vi bara följer de regler som samhället satt upp så slipper vi ingripanden. Vi vet att om någon som inte är polis eller militär försöker ingripa mot mig så har jag rätt att be polisen att handgripligen (alltså med våld) stoppa vederbörande.

Som liberal är jag anhängare av en stat, ett våldsmonopol. Det behövs för att skydda människor från de som vill dem illa. Jag menar att det finns legitimt våld. Vad jag däremot tycker är viktigt att poängtera är att våldet inte blir legitimt bara för att det kontrolleras av en stat. Inte heller anser jag att det per se blir legitimt för att en demokratisk stat använder det. Demokrati och rättsstat är förvisso nödvändigt för att något våld ska vara legitimt. Men det krävs en rad andra attribut utöver detta för att våldet ska vara legitimt. Även demokratier kan använda sin makt (kontroll via våld eller hot om våld) felaktigt.

Tvångssteriliseringarna är ett exempel på hur en demokratisk stat stiftat och med våld genomfört en lag (eller i vissa fall "bara" med hot om våld) som är totalt orättfärdig och illegitim. Detta är ett extremt exempel som jag enbart tar upp för att jag kan vara säker på att alla håller med om att detta är ett illegitimt beslut fattat i en demokrati och infört med tvång (det framgår ju inte minst av benämningen som steriliseringslagstiftningen fått i efterhand). Det enda skälet att dessa arma män och kvinnor lät sig underkastas denna behandling var för att det var tvungna. Att det finns många lagar, för att inte säga de flesta som alla/de flesta underkastar sig helt frivilligt ändrar inte det faktum att om vi inte skulle vilja lyda lagarna skulle vi ändå vara tvungna. Det låg egentligen inget mer tvång bakom lagparagraferna om sterilisering än bakom trafikreglerna. Det som gjorde att tvånget blev synligt var att så många så häftigt motsatte sig. Tvångsskolning, tvångsbeskattning, tvångsarbete, tvångsfilantropi, tvångssolidaritet eller tvångsmecenat är benämningar man helt analogt skulle kunna använda om annan lagstiftning. Om man inte ansåg att det ligger en avgörande skillnad i dessa lagars natur. Den ena är vidrig och får inte stiftas av någon stat, de andra bra och välkomna.

Detta tycker jag sätter parlamentariska beslut i en helt annan moralisk division än alla andra kollektiva beslut. Parlamentariska besluts legitimitet måste vägas utifrån denna moraliska aspekt. Det är skillnad när en grupp personer (tex AFA eller frälsningsarmén) bestämmer sig för något och när riksdagen gör det. Nämligen att de förra inte kan tvinga sin vilja igenom.

Att stater och framförallt samhällen är så mycket mer än bara detta håller jag med om och det är viktigt. Men frågan om den statliga kontrollen av våld kan inte därför negligeras, tvärtom blir den ju så mycket mer brännande.

Unga mammor

2008-03-26T12:33:00.004Z

Ett vanligt mått på framgång för ett samhälle verkar vara att mäta antalet tonårsgraviditeter. Det tycker inte jag verkar vara ett särskilt bra mått. I ett land med institutioner och normer som minimerar unga kvinnors beroende av familj och barnafädrer är det väl inte alls säkert att det är ett problem med tonårsgraviditeter. Visst är det besvärligt att vara ensamstående mamma men i Sverige har ändå unga ensamma mammor ett rätt bra stöd, kanske bättre än unga parlevande mammor på andra håll i världen. Dessutom är det inte alla unga mammor som är ensamstående föräldrar.

När unga tjejer berättar för mig om sin barnlängtan och att de egentligen skulle vilja skaffa barn före utbildning säger jag att jag inte tror att det alls är säkert att det är bättre att vänta med barn till efter utbildning och när man fått skjuts på karriären. Det finns skäl att vänta, men de är faktiskt rätt ofta av statistisk art. Unga mammor tenderar till att bli förälder oplanerat. Och det är ju faktiskt något helt annat än att vara en planerat ung mamma.

Det finns en rad argument att inte vänta:

Det kan vara lika praktiskt att ha gjort bort en stor del av uppfostran innan man pluggar. En ung mamma har ju mer energi och styrka än en äldre
En ung mamma kan antagligen få ett bättre stöd från sina och pappans föräldrar och till och med sina mor- och farföräldrar.
Vissa tjejer är mogna redan i mitten av tonåren och är minst lika införstådda i vad föräldraskap innebär som en tjugofemplussare (det vill säga tillräckligt, men långt ifrån full insikt).
Det inte alls säkert att ens livsinkomst blir högre för en kvinna med utbildning än vad det blir för en kvinna utan. Börjar man jobba tidigt och skaffar sig lärlingsplats i ett välbetalt yrke kan man faktiskt tjäna rejält på det. Högre utbildning har inget egenvärde, leder det inte till bättre karriärmöjligheter, roligare jobb och/eller högre inkomst kan man lika gärna ta en annan karriärväg.
Att leva för sin egen skull för länge kan medföra en livsstil som ger anpassningsproblem och göra familjelivet till ett rätt arbetsamt projekt. Anser man att det är normalt att festa tre gånger i veckan, spendera dyra pengar på nöjen och ta igen förlorad arbetstid genom att intensivjobba långt in på småtimmarna lär man få det tungt när det kommer telningar. Detta kanske inte drabbar alla men risken att åtminstone ena parten i ett barnlöst par på trettiplus har gjort det är rätt stor.
Ska man vänta med barn till efter både utbildning och att karriären kickat igång är risken mycket stor att man passerat både trettio och trettiofem år. Då ökar risken för infertilitet och fosterskador. Tar det sex år att bli gravid och man börjar försöka vid 35 års ålder så är man rätt gammal när man blir förstföderska, för att inte tala om andraföderska.
Det är inte alls säkert att det är lättare att vara småbarnsfamilj när man tar sina första stapplande karriärsteg än när man är student. Man har mer pengar när man jobbar, men desto mindre tid och ork. I ett välfärdsland som Sverige skulle jag frankt hävda att det främst är tid och ork som är en bristvara för småbarnsföräldrar, inte pengar.

Den kritvita normen

2008-03-14T08:39:00.005Z

Vad får man om man blandar svart och vitt? Jo man får grått. Möjligen skulle man kunna få ljussvart eller mörkvit. Fast inom färgläran så heter de färgerna ändå mörkgrå eller ljusgrå.

En vit färg som uppblandas med svart upphör att vara vit. Så sant. Men detsamma gäller förstås med svart. En svart färg som blir uppblandad med vitt upphör att vara svart.

Detta basala fakta verkar dock inte vara lika självklart när vi ska klassificera en människas färg. Då är alla som inte är kritvita svarta. Det skulle ju förstås, i en värld med svart makt, vara tvärtom. I en sådan värld skulle alla vara vita utom de som var 100% svart blod utan en gnutta gener från ljushyade förfäder. En liten klick människor skulle vara svarta. Resten skulle vara vita i olika grader.

Nu betraktas en gång världen inte så. Följdriktigt beskrivs presidentkandidat Barack Obama inte som vit. Det vore ju befängt. Alla ser ju att han har svart påbrå, och då är han förstås svart. Att han snarare verkar vara ljusgrå, alltså mer vit än svart, spelar ingen som helst roll när han ska färgbestämmas. Kritvitt ska det vara, annars är det svart. Vilken underbar maktlogik.

Inskränkningar i avtalsrätten?? Nope

2008-02-11T16:10:00.000Z

Nu har jag hört från Timbro, DN, Svenskt näringsliv, LO, (s) och en rad andra debattörer att regeringens förslag att minska sjukpenningen i motsvarande grad som privat försäkring utfaller är en inskränkning, rent av att ta bort avtalsfriheten.

Jag har svårt att se hur de menar. Jag kan inte se att rätten att sluta vilket avtal med vem man vill påverkas alls med det förslaget.

När jag föreläser för ungdomar om liberal ideologi brukar jag alltid ta upp skillnaden mellan positiva och negativa friheter (eller rättigheter). För att illustrera brukar jag ta yttrandefriheten som exempel. En negativ rätt att yttra sig innebär att ingen får använda våld eller hot för att stoppa mig att uttala mig som jag vill. En positiv syn på yttrandefriheten stannar inte vid rätten att inte bli stoppad. Med en sådan syn på krävs inte bara att du får säga vad du vill, jag måste också lyssna på dig. Den uppenbara invändingen mot den positiva tolkningen är förstås att din rätt att bli hörd inskränker min rätt att slippa lyssna. Därför är de negativa friheten universella, medan de positiva till sin natur är begränsade både till tid, rum och omständigheter. Det finns förstås en rad skäl att ändå lyssna på andra människor än just att det skulle vara deras rätt. Jag medger att gränsen mellan positiva och negativa friheter är lättare att säga än att dra. Men jag vill ändå hålla vid att det finns en meningsfull skillnad och att den i vissa fall inte alls är svår att dra. Som tille xempel situationen nedan.

På sjuttiotalet gick en rad s-märkta tidningar i konkurs på grund av dåliga affärer och annan missskötsel i driften av tidningarna, samt svikande efterfrågan. Enligt många debattörer och makthavare var detta en inskränkning/begränsning i yttrandefriheten. Det kunde hota demokratin att vissa (läs s-märkta) intressen inte hade (lika många och stora) tidningar att propagera för sina åsikter i som andra. Men många var de som inte tyckte det. Gunnar Sträng tex och en rad intressen inom sap och s-pressen tyckte inte så. De borgerliga var märkligt nog inte unisont för en negativ tolkning av tryckfriheten. Hur som helst vet vi hur det gick. De som ansåg konkurserna vara ett hot mot demokratin vann och presstödet infördes. I dag är det knappast någon till vänster om moderaterna som anser att presstödet inte är en förutsättning för pressfrihet och tryckfrihet. Ännu färre är vi som anser att det tvärtom faktiskt kan inskränka vissas utrymme att trycka sina åsikter. Nämligen de som beskattas och/eller konkurreras ut av tidningar med presstöd.

Nå, man skulle kunna se regeringens förslag om att kvitta offentlig sjukförsäkring mot privat dito som en paralell inskränkning i den privata handlingsfriheten. Men så enkelt är det inte. Det är väldigt stor skillnad på att bli eller inte bli beskattad på sina egna pengar och att få eller inte få stöd och förmåner. I det här fallet villkorar staten ett visst bidrag på ett visst sätt, nämligen att om du får offentliga bidrag ska du inte inkassera privata ersättningar. Alla välfärdsförmåner villkoras. Du får inte ha bil om du ska ha socialbidrag. Att dra in socialbidraget om förmånstagaren köper aktier är inte att konfiskera aktierna eller förbjuda aktiehandel. Att dra in bostadstillägget om förmånstagaren får en högre inkomst är inte att konfiskera lön eller förbjuda löneinkomster. Att dra in studiemedlet om studenten ärver en stor summa pengar/egendom är inte att konfiskera arvet eller förbjuda studenter att ärva. Det är helt enkelt bara att villkora förmåner med att man inte ska ha privata pengar eller förmögenheter.

Att förslaget påverkar lönsamheten och därmed benägenheten att försäkra sig privat räcker som jag argumenterat i föregående blogg som argument mot förslaget.

Rätt ska ändå vara rätt. Argumentet att förslaget inte borde genomföras för att det skulle inskränka avtalsfriheten är ogrundat. Och det är viktigt att skilja på detta. Man ska inte likställa akten att med lag och polis förbjuda människor att köpa vad de vill för egna pengar, såsom en försäkring mot inkomstbortfall, med att låta bli att betala ut bidrag till de som gör så. Det är ett enormt övergrepp att skicka in polis mot en tidningsredaktion, det är inte ett övergrepp alls att låta bli att stödja tidningar med bidrag. Man kunde ju tro att åtminstone liberaler skulle bemöda sig om att skilja på äpplen och päron, rättigheter och förmåner. Men när det drabbar egna förmåner verkar det inte alltid vara lika noga, då är det fruktsallad som gäller.

Minskad sjukpenning vid privata försäkringar

2008-02-03T09:28:00.000Z

Den som har egna pengar ska inte ha bidrag. Så tycker jag. Kan man försörja sig själv ska man inte ha rätt att kräva att andra ska göra det.

Den som har aktier eller fonder kan inte få socialbidrag. Det är nämligen så att den övergångsförsäkring som kallas a-kassa inte gäller hur länge som helst, så har det alltid varit, och nu har regeringen sett till att det också bli så i praktiken. Det innebär att man inte skiljer på folk och folk hur länge som helst. Vissa medborgare som inte har ett jobb, nämligen de som inte haft ett jobb eller varit med i någon a-kassa, får det lägre och mer villkorade försörjningstödet. A-kassan var från början en privat föräkring som facket tillhandahöll som en övergångsföräkring vid tillfälligt inkomstbortfall. Den är och har aldrig varit ett försörjningsstöd. Det skulle nämligen bli ohyggligt ojämlikt om vissa fick ett kravlöst högre försörjningsstöd än andra.

Nu är inte all jämlikhet rättvis. Som min pojkvän exemplifierade vore det jämlikt, men inte rättvist om alla jeans kom i en och samma storlek. Det har han rätt i. Men ibland är jämlikhet en dygd - som att försörjningsstöd ska vara lika för alla.

I grund och botten har jag samma åsikt om alla bidrag och försäkringar som medborgarna får av det allmänna. För mig är jämlikhet rättvisa även här. En sjuk person är inte mer värd i pengar för att den haft ett jobb och/eller hög lön innan sjukdommen än den som inte hade det. Nu har ju vissa hus, sommarstuga, dyra lån och en kostsam livstil. Därför kan man behöva en övergångsperiod då man får mer pengar än andra så inte åtaganderna sänker den sjuka i personlig konkurs. Det är kanske inte jämlikt, men ändå rimligt.

Eftersom jag tycker så,tycker jag följdaktligen att efter en övergångsperiod ska alla sjuka få samma belopp i ersättning. Det innebär att jag anser att regeringens ändringar av sjukpenningen är bra men inte tillräcklig och i delar dum. De borde börja nedtrappningen av ersättningsgraden redan från första månaden för att den till slut ska nå den jämlika nivån. På så viss skulle det bli mer pengar över i systemet och det tyckar jag man skulle använda till att höja den lägsta nivån, eller det jag kallar jämlikhetsnivån.

Frågan är då hur den som är för jämliket i socialförsäkringssytemet ska ställa sig till förslaget att den som har privat sjukförsäkring inte ska få offentlig sjukförsäkring?

Departementspromemorian: sidan 39

Å ena sidan är det kanske självklart att den som har egna pengar (i form av ett privat försäkringsutfall) inte ska få av det offentliga. Här finns dock flera aspekter att ta i beaktande.

1. Vill vi ha ett mixat system med både offentliga och privata försäkringar så kan man inte ha 100% marginaleffekt när man tar en privat försäkring, det minskar incitamentet till 100% att ta en privat försäkring.

2. Eftersom man måste försäkra sig till en mycket stor andel av sin lön för att marginaleffekterna inte ska förstöra hela poängen med att ta en försäkring kommer premierna bli väldigt höga. Bara ett fåtal kommer då att ha råd med egen försäkring. Om jag inte gissar helt galet är det personer som ändå inte skulle ha svårigheter att försörja sig vid inkomstbortfall genom eget kapital. Konsekvensen skulle alltså bli ett minskat privat försäkringstagande eftersom de som kan försörja sig utan inkomst inte behöver en inkomstbortfallsföräkring och de som behöver den kommer att få så stora marginaleffekter att det blir irrationellt att försäkra sig privat.

3. Jag har mycket svårt att tänka mig att detta är poängen med Borgs förslag. Man kan onekligen misstänka ett mer långsiktigt mål mot en selektiv välfärd där första steget tillfälligtvis innebär en omväg dit. Genom att göra alternativet "mix mellan privat och offentlig försäkring" olönsam framställer man två rationella alternativ: helprivat eller heloffentlig försäkring. Genom att försämra utfallet på den offentliga kommer vågskålen att tippa över för allt fler till det privata alternativet. Nu har jag inga förutsättningar att bedömma vilka inkomstnivår detta skulle beröra. Det skulle kunna bara beröra dem som har över 100 papp i månaden. Men om det skulle gå så långt ner som till 40 papp månaden finns det faktiskt en hel del knegare som skulle tjäna på att byta till helprivat lösning. Det skulle onekligen ställa hela klasskampen upp-och-ner.

3 trådlösa bredband och dödad inspiration

2008-02-03T08:54:00.000Z

Kära läsare

Anledningen till att jag inte kommit mig för att skriva på bloggen är att jag har 3 trådlöst bredband. Trots uppgradering har uppkopplingen bara blivit långsammare i takt med att 3 skaffar nya kunder och inte hinner bygga ut. Jag rekomenderar att vänta med allt trådlöst såvida du inte tänker ha riktigt bredband hemma.

Nåväl, bindningstiden går snart ut tack och lov. Eftersom jag bubblar av saker att skriva ska jag ändå försöka skriva.

Vi ses i rss:en!

Vad är moral

2007-10-19T17:11:00.000+01:00

Ett tänkvärt citat ur boken "Vart du än går är du där" av Kabat-Zinn: "I radio hörde jag någon definiera etik som 'lydnad mot det som inte kan påtvingas'. Inte illa, det är någont man gör av privata skäl inte för att någon håller ögonen på en och man skulle bli straffad om man blev påkommen med att bryta mot reglerna."

Betänker man sedan ett annat klokt citat av Bengt Sändh (som jag fått refererat till mig av hans son Aron Sändh): "Sverige är det land där allt som inte är förbjudet är obligatoriskt" så kan man verkligen undra vilket utrymme moraliskt handlande får i ett land som vårt.

Det är förvisso sant att man kan göra det rätta för dess egen skull även om det skulle vara straffbart att göra annorlunda. Men det är också sant att en lag både frikänner och fråntar oss ansvaret att vara rättfärdiga eller det som populärt kallas civilkurage. Det är alltför tydligt att de flesta av oss tacksamt tar emot denna frisedel.

Tankar om psykoanalys

2007-10-19T12:18:00.001+01:00

Jag har på flera fronter konfronterats med psykonalysen de senaste året i mitt liv. Det är en mycket intressant samling teorier som väcker känslor. Det är väl inte konstigt när den kognitiva teorin vinner så stora insteg på bekostnad av psykoanalysen. Mitt intryck är att de båda teorinerna i stort sett är förenliga och att den bittra konflikt som vi ser utspela sig mellan experterna är mer av det min hund gör varje dag på sina promenader än en verklig teoretisk konflikt.

Inte dessto mindre finns det anledning att glädjas åt hur självavården utvecklats de senaste åren. Med en sjukvård som går på knäna med följd att dess patienter går i graven är det ytterst angeläget att hitta nya, kortare, vägar mellan patient och behandlare. Psykonalys är en lång och intim process som kräver stora resurser, dels i form av pengar men främst i form av personligt engagemang och tid. Den höga kvaliteten i psykoanalysen är tyvärr en del av dess brist.

Problemet för en modern välfärdsstat är att om "alla ska med" så blir det mindre plats över till var och en på tåget. Det är genomgående för alla välfärdstjänster. Fler studerar vid universitet samtidigt som universtitetsutbildningen alltmer börjar likna gymnasieutbildning. Nästan alla går gymnasiet som numer antas vara en del av grundskolan (eleverna förväntas inte längre kunna läsa, räkna och skriva när de är 15).

På samma sätt är det med vården. Allt fler ska få allt mer avancerad vård. På 20-talet var den offentliga sektorn 10 % av BNP och ca hälften av detta gick till försvaret. Det är alltså lätt att räkna ut att lejonparten av all vård på den tiden bekostades ur egen börs och att de flesta helt enkelt inte, av det skälet, gick till doktorn alls. De som trots allt hade råd att gå hade utöver detta ofta råd att hålla sig med en egen husdoktor som kunde ägna en timmar varje dag. I en sådan miljö utvecklas inte metoder för massproduktion, inte heller utvecklas insatser som är till för det stora flertalet invånare. Metoderna var helt enkelt inte tänkta att tillämpas på så stora delar av befolkningen som vården gör idag.

KBT kan ses som en anpassning till realläget. När folk inte dör i smittkoppor utan av självmord är det förstås av nöden krävt att hitta standardlösningar. Standarder som är lätta att lära ut, lätta att förstå och lätta att tillämpa. KBT är en terapi som patienten själv kan ta till sig och metoden förutsätter att patienten gör mestadels av jobbet själv. Den är alltså inte lika arbetskraftsintensiv som psykoanalysen. KBT är dessutom lätt att massutbilda på relativst kort tid utan att kvaliteten blir oacceptabelt låg.

Belackarna tycker att det är fy skam att något så simpelt och oväsentligt som pengar ska avgöra vilken metod som vinner mark och påpekar att KBT inte (ännu) kan påvisa _långvariga_ resultat. Tyvärr är det just brist på pengar som skapar vårdköer och i dessa dör folk i onödan eller utvecklar kroniska tillstånd som blir mycket svåra för patienten och dyra för samhället. En kris kan utveckla sig till allvarlig psykisk ohälsa med åratal av sjukskrivningar om man inte snabbt sätter in vård.

Varje år producerar vi allt mindre vård per satsad krona i sjukvården - det vill säga, produktiviteten är mycket låg. Det i ett läge då antalet vårdbesök stadigt ökar. Samtidigt ska vi veta att de som förr dog tidigt överlever. Jag talar om de vanliga knegare som överlever sin 60 årsdag, jag talar om handikappade som överlever sin 20 årsdag och alkoholister som kort och gått överlever som några i raden av exempel. De som kan arbeta ska inte bara arbeta för egen brödföda, de ska dessutom försörja långt fler individer utöver sig själva än någon arbetande tidigare behövt göra.

Därför ska vi vara djupt tacksamma för all massproduktion som utvecklas. Må det vara folkskola, t-ford, potatis eller KBT. För annars får inte alla plats.

Privatiseringar och alternativa huvudmän i äldrevården

2007-10-03T13:15:00.000+01:00

Jag har anmält reportaget "Varför ska man upphandla Berga" i programmet Tendens till granskningsnämnden. Mycket för att jag ville fånga upp debatten, men också på att jag är så trött på all okunskap och fördommar när det kommer till privatiseringar. Senast igår hörde jag någon säga på kulturnyheterna appropå Michel Moores nya film att den borgerliga regeringen talar om privatiseringar så som i USA, vilket är en av de värre dumheterna jag hört på länge.

Detta är motiveringen

För att det var en ensidig representation av åsikter i denna mycket viktiga
fråga. Det var bara en person som talade för alternativa huvudmän, den ansvarige
politikern. Emot henne fick en vänsterpartist uttala sig och två personal, de
sistnämnda var starkt emot privata huvudmän och konkurrens och representerar
dessutom ett särintresse (detta anser jag i motsats till de som anser att
anställda alltid respresenterar ”folket” och därmed allmänintresset). De två
anställda framförde en rad sakfel som att privata vårdgivare skulle ha lägre
personaltäthet, sämre kvalitet och mindre resurser än kommunala, och att detta
skulle bero på vinstintresse. Det finns ingen grund för att generalisera på det
viset. Tvärtom. Alla i reportaget utgår dessutom ifrån att en alternativ
huvudman måste vara vinstdrivande, vilket givetvis är felaktigt. Journalisten
kommer inte med några sakinvändingar på detta, även om hon i och för sig vid ett
tillfälle undrade lite svepande om det kunde stämma. Hur undviker ni att
företag driver verksamhet bara i vinstsyfte, frågar journalisten. Hon har alltså
tagit ställning för (den socialistiska) åsikten att vinstintresset är skadligt
och drabbar verksamheten. Det finns inte med någon i programmet som anser att
vinstintresset är mycket positiv kraft. Inte heller finns det någon som
problematiserar politikintresset som främsta drivkraft i verksamheten. Det
verkar tas för givet att kapitalister är onda och politiker är goda i sina
respektive roller och att vinstintresset står i konflikt med allmänintresset i
lika hög grad som politikintresset står i samklang med allmänintresset.
Vart tar mångfalden och valfriheten vägen när allt ska upphandlas, det är
frågan i tendens. Ja det är en väldigt intressant fråga som kan ha väldigt många
olika svar beroende på vem man frågar. Detta är en stor och komplicerad fråga
och man kan förvänta sig att ett reportage i public service anstränger sig för
att visa åtminstone huvudparten av dessa. Då det bland politikerna är en
överväldigande majoritet som anser att vårdavtal med alternativa vårdgivare är
bra för både verksamheter och välfärdens ekonomiska utrymme är det
anmärkningsvärt att detta perspektiv inte alls får komma fram i ett så angeläget
program. Varför privatisera när allt fungera så bra? Därför det kan bli
bättre, den svenska äldreomsorgen är långt ifrån fulländad och står inför enorma
utmaningar. Utmaningar den kommer att dela med en rad andra vårdsektorer, till
exempel handikappomsorgen där jag jobbar. Jag får nästan tårar i ögonen när jag
tänker på hur det kommer att bli om några decennier om vi inte gör något. Därför
tar jag extremt illa upp när jag upplever att p1 tar ställning för de som vill
stoppa de reformer som faktiskt visat sig ge en hållbar ekonomi och organisation
för framtiden.

Valutvärderingar

2007-09-21T12:42:00.000+01:00

Nu har alliansen styrt ett år både i riksdagen, Uppsala kommun och Uppsala läns landsting. Därför kommer en rad utvärderingar till höger och vänster.

Tyvärr görs det på grunda och lättformulerade sätt och bryr sig sällan om att analysera politiken. Vinnare och förlorare-listor är populära. Reformlistor är också populära. Dessa är oftast bara gnällistor som uppmuntrar det infantila hos människor. Ibland känns det som om det är en lat, generös, snäll och lite småfet pappa som bakom mammas rygg köper presenter till barnen som familjen inte har råd med och lovar att de slipper bädda sina sängar och borsta sina tänder. Sedan står mamma där och framstår som the bad guy och får bädda sängarna själv.

I ett land som toppar listan av socialiserade länder i världens demokratier är det självklart att en liberal regering måste börja från grunden. Det duger inte att justera i redan etablerade system.

För det första måste man alltså på ett genomtänkt, kunnigt, strategiskt och omtänktsamt sätt avveckla en rad befintliga socialdemokratiska projekt. Det är mycket svårt. Folk är vana vid dessa och de vet inte vad de kan få istället. Många har fattat viktiga livsbeslut baserade på den socialdemokratiska politiken. Andra har blivit beroende av staten och än så länge finns där inga alternativ. Inte förrän man lämnat plats åt andra alternativ. Gamla torra kvistar och löv ska brännas, ruttna och angripna växter och träd som förgiftar sin omgivning ska huggas ned och helst ska stubben ryckas upp och fraktas bort. Gräsmattan ska få ny jord och buskarna beskäras ned till grunden. Allt för att det nya ska kunna gro och det som är livskraftigt ska kunna frodas.

För det andra måste man (ofta samtidigt) hitta resurser och praktiska lösningar för att kunna genomföra sina egna idéer. Man måste köpa in redskap och hitta kunnigt folk. Det är många, tunga och besvärliga moment innan man ens kommer igång med trädgården. Den gamla boden ska rivas och ett lusthus ska byggas. Överallt ligger skräp, spik, biologiskt avfall och redskap, karlar som trampar fram i stora stövlar och lerar ner.

Sedan ska fröna till ens egna trädgård vattnas, gödslas och hållas efter. Jordräfsen och plantorna, stenplattorna och gödslet - allt är mycket kostsamt att införskaffa på en och samma gång. All denna möda och när allt är klart och alla frön ligger i jorden så är hela trädgården alldeles kal och brun. Stympade buskar står och fryser i vårsolen (högkonjunkturen) och där det förr om vårarna prunkade stora blommor (fula och gesa, men ändå) är det nu helt tomt.

Vet man då inte hur naturen fungerar och att det tar tid för en trädgård att frodas, att efter sådd kommer skörd, att man måste se om sin trädgård för att den inte ska vissna ner, bli angripen av skadedjur, svampar och mossor, ja då blir man förskräckt. Man kan inte förstå allt slit, alla pengar och all röra som föregick, vad skulle det tjäna till?

Så är det med många av våra journalister, särskilt i lokaltidningarna. De vet inte hur man sköter en trädgård. De har bara solat, grillat och någon gång rensat ogräs i dem. Allt de ser är ett öde landskap.

Det spelar roll vem som kränker och vem som blir kränkt

2007-09-19T08:33:00.000+01:00

Vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet Majed Safaee har skrivit en mycket tänkvärd artikel där han jämför fallet Åke Green med Vilks rondell hund.

Det är helt klart så att många hade större förståelse när de homosexuella blev kränkta av Green än att man känner med muslimerna inför Vilks rondellhund.

Ur kulturell synpunkt finns det många skillnader mellan de båda fallen. Vi har en utbredd rädsla, för att inte säga fobi för djup religiositet i allmänhet och islamsk sådan i synnerhet.

I både Green vs homogruppen och Vilks vs muslimska gruppen möter den religiösa ett stort motstånd. En annan kanske mer förståerlig kulturell skillnad är att svenskar nog har lite svårt att förstå att någon kan bli så kränkt av en karikatyr. Vi har inte den religiositeten, inte det förhållandet till Muhammed och Islam, vi är vana vid att religion häcklas och att de religiösa får tiga still. Det är lätt att förstå att ingen vill bli kallad cancersvulst. Det är ganska svårt att förstå att man kan bli så arg av en karikatyr. Hunden har ju dessutom extremt hög status i Sverige. Det hade varit tydligare om Muhammed varit en råtta.

Men kanske viktigast tror jag att det kan vara svårt att förstå hur det är att vara muslim i europa. Muslimer föraktas och hånas, de är europas nya underklass. De är främlingar och lever på nåder i europa. Ständigt måste de bevisa att de inte är vad vi tror att de är: österländska, religiösa, annorlunda. Vilks missar helt och hållet att det redan finns en hård och ofta obarmhärtig kritik mot islam i västvärlden. Hans rondellhund bidrar inte på något sätt till en konstruktiv religionskritik utan är en plump och omogen oförskämdhet i raden av andra mer eller mindre subtila oförskämdheter.

Förrutom skillnaden i vem som kränker och vem som blir kränkt finns också en skillnad av mer abstrakt karaktär mellan Green och Vilks. Den skillnaden kanske kan vara lite mer hedrande för den svenska oppinionen.

I debatten verkar det som det är olika principer som ställs mot varandra (vilket möjligen också har att göra med att det muslimer inblandade i dilemmat). I Greenfallet ställdes nämligen i stor utsträckning religion (det var ju också den lagen som räddade honom) mot hets. Av dessa kombatanter vinner hetslagen i svensk oppinion. I Vilksfallet ställs yttrandefrihet mot religionsfrihet och då vinner yttrandefriheten i svensk oppinion. Det handlar förstås om problemformuleringspriviligiet.

(LUF ändrade problemformuleringen i Greenfallet och ställde istället yttrandefrihet mot hetslagen. LUF var mot hetslagen och anså att Greens rätt var grundad i yttrandefriheten, inte i religionsfriheten. I LUF-oppinionen vann alltså Green/yttrandefriheten.)

Skulle man istället ställa yttrandefriheten mot hetslagen istället för som i debatten religion mor yttrandefrihet tror jag att det skulle bli 1-1 med straffspark. Svenskarna är i vanliga fall oerhört känsliga när det kommer till mobbing, och hetslagen är en utpärglad antimobbinglag.

Alltså i den svenska oppinionen formulerar man kombatanterna så här (dock inte i lagen):

religion (Green) vs. antihets (homo) vinst antihets/homo
yttrande (Vilks) vs. religion (muslim) vinst yttrande/Vilks

Medan man hade kunnat formulera det så här:
yttrande (Vilks) vs. antihets (muslim) vinst antihets/muslim

Upp till kamp

2007-09-03T08:03:00.000+01:00

Peter Birro ska få säga sitt i public service i höst i en serie som han döpt till "upp till kamp".

Birro är konstnär och politisk agitator i en person. Den första rollen är han mkt begåvad i. Den andra vill jag kommentera med tanke på ingen i 3:e statsmakten gör det.

Jag tänkte ta fram lite citat av Birro där jag tycker att han har fel och där jag tycker han har en arrogant och föraktfull syn på sina medmänniskor. Han har också en akut släng av den helt osakliga föreställningen att det var bättre förr, kombinerat med att det är bättre någon annanstans (vanligen i den ofria och därmed fattiga delen av världen). Sägas ska också att Birro inte alls föraktar alla alltid. Och jag tycker att det finns en massa klokheter i hans uttalanden med. Men så kommer han då och då med djupt kränkande uttalande om andra människor som jag tycker förtjänar att bemötas. Jag har förstås inte samlat på mig citat tidigare så dessa är ett axplock av vad jag hittar på nätet som jag känner igen och representerar det jag vill bemöta. Föreställningarna finns inte bara hos Birro utan hos många som får stort mediautrymme utan att bli emotsagda.

Jag kommer intresserat att se serien "Upp till kamp". I ordboken står:
"Kamp: tillsånd (mellan parter) i vilket man försöker försvara eller genomdriva sina intressen med de kraftigaste medlen" Alltså ett för det mesta orättfärdigt, okunstruktivt och konfliktskapande sätt att hävda sig på.

" Vi lever i en extrem tid där alla pratar med dubbla citattecken och inte vågar ta ställning för något. "

Det mest kännetecknande för vårt samhälle i jämförelse med den ofria världen förr och nu när det kommer till politisk medvetenhet är att det aldrig någonsin på långt när funnits en så välutbildad och deltagande befolkning. Vad gäller Sverige (som han ju mest riktar sina taggar mot) har vi extremt hög politisk kunnighet. Vi vet alltså vilka som styr oss och vad de tycker och vi känner till och tar ställning i mycket komplicerade politiska frågor. Vi har extremt högt valdeltagande. Även om den politiska rörligheten är låg i Sverige så är svenskarna långt ifrån dogmatiska. Snarare har de röstat på samma parti genom den demokratiska historien för att Partiet varit likaledes odogmatiskt i sin politik.
Respekten för det demokratiska samtalet har sällan varit större där politiskt våld eller hot om våld hör till ovanligheterna. Att det politiska våldet är mer eller mindre eliminerat är en extrem bedrift av vår samtid. Genom människans historia har kampen om makten varit mycket grym och våldsam. Enighet är demokratins centrum åt vilket den alltid strävar. Vi ska vara djupt tacksamma för att hatet, föraktet och de stora intressekonflikternas tid inte är nu. Obs, att vara oense om lägre skatt på hushållsnära tjänster eller om akutsjukhus ska produceras av landstinget eller ett företag hör inte till historiens stora intressekonflikter. Tror man det är man historielös.

"Jag är ingen skrivare för arbetarklassen, säger Peter Birro. Jag skriver inte politiskt korrekt, vilket för övrigtinte heller intresserar mig. Jag har arbetat på dagis, som flyttgubbe, inom vården. Men arbetet gör människan till ett fä."

Själv jobbar på dagis för handikappade barn. Det är förstås sant att de flesta inte intresserar sig för politik och är väldigt konfliktundvikande. Men det gör dem inte till djur ("fä" är ett ålderdomligt uttryck för djur). Det gör dem till helt vanliga människor som intresserar sig för sitt jobb, sin man, sina väninnor, sina arbetskamrater och att vara lyckliga. En del går förstås vilse och tror att man blir en hel människa av sånt som bara rubbar den inre friden. En del blandar ihop lycka med allehanda rus. Men där tror jag inte att Birro är något undantag. Ilska och förakt är också droger som dövar sinnet, förblindar och lämnar en känsla av tomhet och förlust när de klingar av. Arbetarklassen i Sverige förtjänar sin ro och sin vila. Genom kloka ledare och mogen besinning, respekt för sin nästa och hårt arbete har den svenska arbetarklassen uppnått en rikedom, status och inflytande som saknar motstycke i historien, inklusive 60 och 70-talen som brukar romantiseras när det kommer till jämlikhet och rättvisa. Arbetarklassen är inga djur. De är kloka, dumma, belästa, ilskna, snälla, omtänksamma, egostiska, roliga, buttra, lyckliga och olyckliga. De är som alla andra, människor.

Den nya svenska förträffligheten

2007-08-24T08:47:00.000+01:00

För en tid sedan var jag på ett föredrag med Birgitta Ohlsson om fattigdom. I en slideshow visade hon hur rika länder blivit rikare och hur fattiga länder blivit exeptionellt mycket rikare de senaste årtionderna. I slide efter slide kunde man då se vem som var bäst i de olika indexerna och för jämnan var det sverige som var bäst. Till slut blev det nästan lite tjatigt och när sliden om spädbarnsdödlighet skulle redovisas undrar Birgitta retoriskt vilka som kunde tänka sig vara bäst där "just det, sverige".

Lilla avlägsna, perifera, glesa, kalla, otillgängliga Sverige är duktigast i klasssen - nästan jämt. Frågan är om inte Sverige måste ha världsrekord i att vara bäst i världen på flest saker. Vi är atletiska och har vunnit vm inte bara en gång eller två utan har en hel hylla med prisbucklor. Vi är musikaliska. Den första cd-skivan som trycktes var med ABBA - som ju i ett flertal grenar var bäst i världen. Min personliga favorit: Sverige har varit bland de absolut rikaste länderna i världen. Vi har legat i topp på jämställdhet, miljöarbete, ekonomisk jämlikhet, djurskydd, humanitärt skydd, bistånd, råvaruexport, design, mode och med visshet i en rad andra mer obskyra topplistor. Några av världens viktigaste fixare är/var svenskar: Ingvar Kamprad, Jan Stenbeck, Håkan Lans.

Man skulle ju kunna tro att denna förträfflighet skulle skapa en viss stolthet, kanske tom en hel del hybris. Minst sagt egenartad får man därför kalla svenskarnas egen reaktion på sin särart. Uttrycket "det är så svenskt" är helt otroligt nog ett invektiv. Vill man få någon att skämmas ordentligt så ska man anklaga denne för att vara svensk. Åtminstone har det varit så.

Under 80-talet smög det sig nämligen på problem, mycket stora problem i det förträffliga landet Sverige. De är alla kopplade till två markander som formligen kollapsat: arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Att försörja sig och ha tak över huvudet är ju inga småsaker för en liten medborgare. Dessa två kollapsade marknader har renderat Sverige helt nya toppositioner, nämligen som sämst i klassen. Segregation, sverige håller på att bli ett av Europas mest etniskt segregerade land. Eftersom klass är så förknippat med etablering på arbetsmarknaden och bostandard så går den etniska och sociala segregationen hand i hand. Sverige har en mkt låg social rörlighet - man föds in i en klass och den lämnar man inte. Rekordfå av den vuxna befolkningen arbetar. Den andra sidan av detta fenomen är att rekordmånga är sjukskrivna, arbetslösa, i åtgärder och förtidspensionerade. En negativ sida av detta som kan se ut som positiv är också att rekordmånga studerar. Men studier är bara positivt om man gör det för att få arbete, inte om man gör det istället för arbete. Att vi inte arbetar gör oss fattigare och vore det inte för den svenska naturen som vi säljer till utlänningar skulle vi fått halvera bidragen för länge sedan. Att vi inte har social rörlighet, eller geografisk rörlighet gör oss fattigare.

När ett land blir fattigare, eller för att vara lite mer exakt inte rikare i samma takt som förr händer det saker med lynnet. Det finns mkt man kan säga om de buttra miner man ser när a-kassan försämras, man hinner dö i vårdköerna, barngrupperna växer, vägarna förfaller, folk får bo i 5:e hand, de gamla får kliva upp kl 14 och gå i säng kl 19, studiemedlet är samma i kronor som för 15 år sedan. De är ytterst påtagliga, särskilt för en liberal. Svenskarna har nämligen en benägenhet att skylla tillståndet i sverige på borgarna som styrt Sverige i ca 10 av de nästan 90 år vi haft demokrati. Så när kon måste skjutas för att säden är slut så är det jägaren som får sitta i skampåle.

Men det händer något mer. Det händer något med självbilden när bäst i klassen får dåliga betyg. Om självbilden förr var ödmjuk på gränsen till självförnekande så börjar den nu faktiskt bli lite mer realistisk. Vi är rätt bra, helt ok - blir det nya omdömmet. Vi är moderna, förändringsbenägna. Vi tar ansvar och bråkar inte. Vi är rätt coola, vi har acne och avskalad sofistikerad stil. Häromdagen hörde jag för första gången vår nye (tja så ny är han ju inte längre) handelsminster Sten Tolgfors på radio. Det fanns inte skymten av vi kan bättre, stolt, men inte nöjd där inte. Han var desperat nöjd över att sverige minnsan fungerar som testland för världens progressiva företag eftersom vi är bäst i världen på att ta till oss nya pryttlar. Det är ju bra, det ökar importen och det är bra för handel med omvärlden skapar välstånd. Det där märker jag lite varstans nu tycker jag. Sverige är minsann inte så jävla-dåligt och det är svennigt att snacka skit om sverige...

Min spådom är att i takt med att ingen löser sveriges strukturella problem på bostads- och arbetsmarknaden kommer alltfler att lyfta fram hur förträffligt sverige är. Till slut är vi nog lika förträffliga som Ryssland eller Venezuela.

Det sociala rummet: krogen

2007-07-04T09:41:00.000+01:00

Den sydländska utlänningen jag just läst hävdar att vi svenskar är ett folk med extrem självkontroll. Att vi har sådan kontroll över våra känslor, beteenden och impulser är en följd av att vi är ett utomordentligt konfliktundvikande folk. Som exceptionellt homogen nation har Sverige nämligen haft nytta av ett sådan folklynne. I en utpräglat heterogen nation är alla företag att undvika konflikter och motsättningar utsiktslösa. Man får helt enkelt lära sig leva med olikheterna, och framförallt utveckla normer och strategier för hur man exekuterar ett rejält bråk och hur man blir vänner igen. För svenskarna har faktiskt möjligheten att genom extremt samförstånd baserat på likhet funnits. Vi har helt enkelt kunnat bli ett fredligt folk genom att fostra våra barn till fullblodade vulcaneser. Men priset för detta är dock utomordentligt högt. Nämligen ett obarmhärtigt undertryckande av känslor och en i längden osund likriktning.

Jag har länge sett pubar och restauranger, eller snarare det svenska utskänkningsreglementet som en mycket bra, sund social institution. Krogen är en arena där andra regler gäller. Regler vi inte skulle vilja ha på Ica, föreläsningar eller i köer och andra ställen man möter främmande människor på. Jag tycker om att gå på krogen, bli salongsberusad, ibland tom full och diskutera vilt, tala allvar, bekänna eller för ett erotiskt äventyr. Det är saker som jag gillar. Men i rätt dos och under kontrollerade omständigheter. För mig är krogen med dess tydliga regler och väktare en utmärkt institution för dylika hedniska utsvävningar.

Nu har sydlänningen fått mig att inse att anledningen till att jag uppskattar den institutionaliserade alkoholförtäringen är för att jag är djupt präglad av min etniska bakgrund. Jag gillar helt enkelt inte manliga närmanden utanför dessa strikt givna ramar. Jag har ingen lust att vara sentimental på jobbet. Jag tycker att öppna konflikter ska vara så dolda som möjligt för de som den inte berör. Jag tycker att främlingar bör behandla varandra med respekt, där respekt innebär att man slår ner blicken, undviker att störa genom att påminna om sin närvaro eller genom direkta kränkningar som att inleda samtal. Jag tycker inte om att kioskgubben känner igen mig så jag tvingas vara artig och fråga om hans semester och jag avskyr när man överlappar varandra i tvättstugan.

Men han har också fått mig att inse att jag innerst inne längtar efter att lära mig hur jag på ett naturligt sätt kan interagera med främlingar. Hur jag kan känna mig bekväm i grannars och kioskgubbars sällskap och hur jag kan utveckla vänskap med människor utan att behöva boka in en "en öl" med dem. Jag skulle också vilja veta hur man bråkar utan att sakta men säkert korrumpera en vacker kärlek och hur man blir sams igen genom passion istället för ömsesidigt undvikande av det infekterade. Kort och gått, jag längtar bort från min anala kultur och in i en oral.

Enhetssveriges främsta förespråkare: Myrdals

2007-06-30T09:43:00.000+01:00

Jag fick nyligen anledning att återigen fördjupa mig närmare i makarna Myrdals intellektuella gärning för Sverige. För att illustrera vad jag menar när jag tar djupt avstånd från deras människosyn ska jag här nedan peka på en rad citat som min pappa valt ut från deras paradbok: "kris i befolkningsfrågan". Kanske ett av de mest obehagliga tidsdokument vi har om hur man faktiskt tänkte sig den nya svenska kollektiva gemenskapen. En gemenskap skapad av en elit och döpt till folkhemmet. Ingen får avvika. Ska den stora fantastiska organisationen fungera måste delarna fungera smidigt. Fungerar inte delarna får man avlägsna dem.

Som medlem av Riksförbundet för social och mental hälsa (RMSH) kan jag inte låta bli att ta citaten ytterst personligt och önskar att deras minne aldrig må skrivas om eller förfalskas. Även i mitt jobb med funktionshindrade barn känner jag ett behov att påminna om vad dessa två svenskar drev och i stort också fick igenom för en politik.

Citat

’I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering.’

’Ett önskemål båda från socialpedagogiska och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt.’

’Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska.’

’Den andra stora huvudgruppen bland sinnessjukdomarna, den mano-depressiva, är visserligen lättåtkomliga för sterilisering, i det att anlagen äro dominanta och arvsbärarna därför i större utsträckning själva sjuka. Men mot denna sjukdomsform kommer man med all säkerhet ej att kunna gå alltför strängt fram.’

’I viss mån annorlunda ligger den rashygieniska problemet till vad gäller sinnesslöhet. Ärftlighetsgången för sinnesslöhet är visserligen mycket osäkert känd…. Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa.

’De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka. Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar. ”Varje fall är ett fall för mycket.”

’Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man …att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svårast imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantningsfrihet. ’

’Samhället är dessutom rent ekonomiskt intresserat i en inskränkning i dessa de lindrigt sinnesslöa fortplantningsfrihet. Åter och åter träffa vi t.ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer.’

’Den psykiska hälsovården som socialt arbetsprogram är emellertid ingalunda avhängigt av om läkarna bli de, som komma att upptaga de mentalhygieniska uppgifterna. Den psykiska hälsovården kan även tänkas överlämnad åt barnpsykologiska experter (och åt specialutbildade pedagoger; jfr t.ex. …”Heilpädagogen” i Tyskland), anställda som konsulenter vid skol- eller hälsovårdsorganisationer.
En dylik utveckling försiggår i vissa andra länder, där läkarna ej lyckats som här förhindra all utveckling genom att å ena sidan resa monopolkrav på den praktiska psykologien och å andra sidan ingenting uträtta.’

utan att överdriva

2007-05-08T22:00:00.000+01:00

tror jag att listerine kommer att ha samma effekt på folkhälsan som potatisen.

Extremt läsvärt

2007-05-08T07:34:00.000+01:00

http://paulgraham.com/gap.html

Jag kommer att förhöra alla jag känner om ni läst denna. Särskilt om vi någonsin haft en diskussion som på något sätt berört marknad, kapitalism eller välfärd.

Gott Nytt År!

2007-04-30T23:39:00.000+01:00

Det är nu det nya börjar. Det är nu naturen lämnar det gamla året och börjar om på nytt. Vi är en del av nauren och självklart är det nu som jag också lämnar det gamla året och tar sats för att börja på nytt. Nya tag och nya löften. Till mig själv.

Det är trams att fira nytt år mitt i en årstid, den kallaste, svåraste av de alla. Det är i maj våra krafter ska sättas på prov inte i januari. Dessutom var det bara en fiskal åtgärd från rommarnas sida att införa nytt år i december. Rommarna själva fortsatte tillsammans med resten av världen givetvis att fira det nya året på vårkanten.

Mina nyårslöften är:
Flytta till Stockholm.
Börja nytt jobb.
Välkomna den nya mannen :)
Vara en ännu bättre vännina till mina vackra smarta vänninor och vänner.
Jobba hårdare för att bli en harmonisk och vänlig människa.
Njuta av livet.

I det lite mindre korta perspektivet...

2007-04-29T12:27:00.000+01:00

För 17 tusen år sedan fanns (uppenbarligen) några driftiga individer som startade de första lantbruken. Något snille kom på den brillianta idén att stoppa ner fröet till en närande växt på ett ställe det kunde växa bra och där sköta om det. Det var ju supersmart för då behövde man ju inte gå på långtur varje dag för att fixa käk.

Sen tog det 12 och ett halvt tusen år innan branschens tillväxt växt sig så stor att man kunde göra annat kul med sina dagar än att fixa käk. Då byggde man skithöga hus, avlopp, fordon, komponerade sånger och söp, skvallrade och fick sig ett nyp. Kvinnorna färgade håret med henna och la gurkinpackningar på trötta ögon. Det förändrade ganska mycket får vi nog lov att konstatera.

Sen gick det fort, fort, fort. Bara dryga 4 000 år senare kom nån jäkel på att man kunde bygga grunkor som gjorde jobbet åt en och han (hon?) kallade grunkorna för maskiner. Shit alltså vad häftigt att om 10 tusen år få se vad detta kommer leda till.

I det korta perspektivet

2007-04-29T11:53:00.000+01:00

Chou En-lai lär en gång ha svarat på en fråga om konsekvenserna av franska revolutionen att "det är för tidigt att säga något om detta". Det var att gå för långt, men det finns en benägenhet hos somliga att litet för snabbt skriva facit till historiska omvälvningar.

Germund Hesslow

Jag tycker Germund har fel, det var inte alls att gå för långt. Däremot är skittramsigt med förståsigpåare som utvärderar redan nu vad internet innebär för mänskliga relationer, vad miljöförstöringen kommer att få för konskvenser, eller slänger förslag om gigantiska systemändringar som sänkt a-kassa på historiens sophög.

Det korta perspektivet är verkligen nanosekunder när ledarskribenter och opposition gör utvärderingar. Som min hund Georgina, hon tycker alltid det är en bra idé att äta all ost på en gång och spara ingenting till sen. Hittar hon en ostbit på golvet så går hon dit och söker igen och igen flera månader efteråt. Hon är också fullt övertygad om att anledningen till att andra hundar går in till sig beror på att hon skällt ut dem utan pardon. Hon har helt enkelt lite svårt att se "the big picture".

Lite som att alla i Sverige tror att det är sossarna som skapat välfärden och inte välfärden som skapat sossarna.

Vem behöver marknadshyror...

2007-04-29T11:21:00.000+01:00

...när man kan hyra ut i andra hand?

Område: Sthlm-Söderförort, Hägersten
Antal rum: 2
Antal kvm: 65
Månadshyra: 10000
Uthyres antal månader: 3

http://www.hyrbostad.se/70senaste.php

Det är nått allvarligt fel på en marknad där köpa (för dem som kan/får) är billigast, hyrkontrakt dyrt och hyra ett hyreskontrakt har skyhöga priser. Det är uppochnervända världen.

Partiledarbyte

2007-04-24T08:10:00.000+01:00

Folk säger att Leijonborg får avgå på grund av det dåliga valresultet. Framförallt är det hans egen förklaring. Kan det stämma?

Jag har nyligen läst Freakonomics och insett att siffror inte alltid är vad de ser ut att vara. Men icke desto mindre är det hur det ser ut som spelar roll för de mindre noggräknade, inte hur det faktiskt är.

Jag fick uppdraget att för landstinget i Uppsala göra en valanalys. Jag tog hjälp av mattesnillerna Carl Nettelblad och David Ekstrand så det är alltså inte mina egen begränsade statistikförmåga som ligger till grund. Det enklaste svaret som alla kunde se på valnatten var förstås att vi förlorat en hel massa väljare nästan överallt. Men är det ett intressant mått? Självklart inte. Det är som att sura över att svensk tillväxt dippar under 2% när Singapore ju har 7%. Istället är det antingen den totala nivån som är intressant eller den långsiktiga trenden.

Folkpartiets framgångar 2002 kan sammanfattas mycket klart och tydligt: Lätt fånget, lätt förgånget. En snabbtitt på andra län visar samma trend. Det var väl väntat för var och en? Nja, mitt intryck är att många inte fattat varför det gick bra förra gången, och inte heller vad som hände denna gång. Vad hände då? Jo i de distrikt där vi gick frammåt mkt 2002 tappade vi mkt och i de vi inte gick frammåt lika mkt 2002 tappade vi mindre. Det intressanta är dock att de stora framgångarna inte helt är förlorade, de överskottsväljare vi hade i framgångsrika distrikt stannade i viss mån kvar.

Själv hade jag tippat på ett resultat på kring 7% eftersom det var vad som kan väntas av ett valresultat mellan siffrorna 4,7% och 13.3%. Att få 7.5% känns då rimligt. Svaret på frågan om det gick bra i valet för Folkpartiet måste svaras jakande. Vi behöll nämligen en mycket stor andel av framgången från -02 och la oss långt från -98 års resultat. -02:s resultat handlar förenklat och paradoxalt om 2 strömningar: sossar och andra som har en rasistisk läggning och tolkade våra krav som rasistiska och antirasistiska moderater som lämnade (m) pga Josefssons avslöjande valstugerepotage.

Det är tydligt att de väljare vi förlorat gått tillbaka till moderaterna, men att vi i viss mån behållit de som röstat på oss av populistiska skäl. Det kan man ju iof beklaga, det gör i alla fall jag. Men i så fall bör man nog beklaga att vi inte förlorade mer röster än de vi gjorde. Och det har jag då inte hört någon göra.

Vallöfte: fler Sten och beckar

2007-04-21T16:55:00.000+01:00

Jan Stenbeck visade på affärsmöjligheter genom reglerna för sten sax och påse.

Först kommer en kille med en idé
Pengarna slår idén
Politik slår pengarna

Men överraskning:

Teknologin slår politiken

Stenbeck satsade som bekant på att slå politiken genom ny teknologi. Det gjorde han mycket framgångsrikt. Det förändrade Sverige. Men vi kan också fundera ett slag över innebörden av att Jans strategi.

Vi svenskar har haft en extrem tur. Enligt alla planer och ansträngningar sedan slutet av 60 talet borde det fjärde steget i leken vara omöjligt. Demokratismen är en mycket stark överideologi i Sverige. Politiken står, och bör stå över alla krafter. Till och med Fru verklighet brukar utsättas för tappra försök att underkuvas. Indignationen över att hon aldrig ger vika vet inga gränser. Det är lag på att demokratismen ska läras ut i skolorna. Ideologin tillåter, nej kräver journalisterna att lämna det gängse idealet opartiskhet och mångsidighet. I Sverige trumfar demokratismen, eller snarare majoritetsparlamentarismen till och med mänskliga rättigheter.

Samtidigt vet politikerna att de inte skulle vara värda papperen de vänder om inte företagen producerade den välfärd de reglerar och fördelar. Därför sätter de sig i samma båt som kapitalet och hotar att dra ur pluggen om inte kapitalisten ror i rätt riktning. Jan Stenbeck var en anomali. Han rodde till nya stränder och där hittade han guld och gröna skogar. Skogar vi numer bebor, stränder vi solar oss på och fiskar vi äter. Nu är han död och Kristina ror numer.

Frågan är, varför vill vi att nummer 3 alltid ska slå nummer två? Vad vinner vi på det? Kanske att vi tvingar alla Jan:sar att satsa på nummer 4. Det är ju bra, gratistidningar, mobiltelefon, fler kanaler än två statliga, kommersiell radio och en massa annat som jag inte ens har någon aning om antagligen. Men jag kan inte låta bli att undra. Hur hade postservicen sett ut om Jan startat postbutiker på en fri marknad? Hur dyrt hade det varit att klippa sig om han haft en frisersalongkedja? Hade vi haft ett HM/IKEA/överskottsbolaget på bostadsmarknaden om någon Jan fått ge sig in och tjäna pengar där? Hade armskärande tonårsflickor kunnat få KBT redan på 80-talet? Det kan vi förstås inte veta. Välfärdsstaten är ju jämngammal med välfärden. Så hur resursfördelningen på en fri marknad hade sett ut kan vi inte veta.

Vem behöver marknadshyror...

2007-04-17T16:04:00.000+01:00

...när man kan trixa sig till marknadsmekanismer ändå?

Krav från hyresvärden
För godkännande krävs fast anställning.Hyresvärden accepterar inga betalningsanmärkningar eller oreglerade skulder.Hyresvärden kommer att kräva anställningsintyg med inkomstuppgifter. Ha intyget i beredskap om du accepterar lägenheten.
Minsta hushållsårsinkomst:
900 000

På det viset får vi samma sak som på en fri marknad men med miljoner kryphål och tusentals avlönade adminstrerare av regleringarna. Sverige är fantastiskt.

Soicalistisk vår

2007-04-15T09:43:00.000+01:00

Jag är nu inne i en period av socialistisk idéhistoria. Just nu läser jag mina favoriter på den sidan: Ronny Ambjörnsson. Parallelt med folkhemshistoria och Stenbeckhistoria.

Alltså: boktips varmt välkommet. Särskillt böcker om Robert Owen.

Av egen kraft

2007-04-14T08:18:00.000+01:00

Tack alla ni som aldrig hjälpte mig för att er passivtet fick mig att inse att jag inte behöver er.

Kommandoror i fattigvården

2007-04-14T07:04:00.000+01:00

Jag måste av mina och andras erfarenheter dra slutsatsen att om man klagar på de tjänstemän som är satta att tillhanda våra välfärdsförmåner så riskerar man förlora dem. Kanske inte i alla enskilda fall, men i tillräckligt många fall för att jag ska akta mig noga för att yppa den minsta lilla åsikt som kan tolkas som negativt av den offentligeanställde.

Exempel:

1. Jag och min förre arbetsgivare klagade på min handläggare på arbetsförmedlingen. Detta skedde i december. Jag ringde honom den 3:e januari för att se till att jag skulle få min a-kassa. Sedan dess har jag inte hört ett knyst.

2. En vänninas pappa har en kronisk sjukdom och därför är han noga med att följa sina journaler. Efter att ha klagat på att vårdcentralen vägrat lämna ut journalen blev han "uppsagd" som patient där. Efter att ha klagat på nästa ställe när vårdcentralen nekade och sen förhalade blev han "uppsagd" även där.

3. Efter att ha meddelat att personkemin inte stämde med min gynekolog och att jag ville byta till nästa gång vägrade receptionisten befodra en receptförsrkivning som vanligt.

4. Min pappa anmälde en kirurg för felbehandling och blev därefter mycket dåligt bemött på flera ställen i vården. Det visade sig sedan att kirurgen gjort fel och vården fick betala skadestånd på ett i Sverige mkt stort belopp. Men detta tog honom 4 år och motsvarande en kvartstid av pappersarbete.

5. Jag kritiserade bemötandet på sömnkliniken i Uppsala och blev så illa behandlad därefter att jag var tvungen avbryta utredningen i förtid. När jag förklarade detta sade överläkaren att det var vanligt att personer med ångest inte klarade utredningen. Detta handlar alltså om att sova med dioder på huvet i tre dagar, det skulle jag ha klarat under vilka normala omständigheter som helst.

6. Mina föräldrar klagade på att min högstadielärare sänkt min starka trea till en två två terminer i rad för att min kompis kikat på mitt prov och jag inte stoppat henne. Efter det blev lektionerna en pina och det låga betyget kvarstod till slutbetyget. De ringde även hem får att klaga på att jag var "näbbig" varpå mina förädrar svarade att de uppfostrat mig så (att tänka självständigt och kritiskt). Det fick iof den positiva följden att läraren inte tilltalade mig mer.

Sedan jag tillfrisknat har jag märkt att min service är betydligt förbättrad varhelst jag kommer i det offentliga. Skillnaden finns även när jag träffar andra tjänstemän och privatpersoner men inte alls till närmelsevis lika markant. Jag måste dra slutsatsen att de som är satta att serva oss utnyttjar sin monopolställning till att straffa klienter och patienter som det faller dem in.

Jag tror inte att de gör det medvetet. Men jag tror att i fikarummer bekräftar man varandra och man ber om andras godkännande. Det blir till en jargong som blir till oskrivna regler. Självrättfärdigandet når inga gränser. Monopol har alltid den effekten.

Checksystem och kontantbidrag är det enda rimliga för all fördelningspolitik. Det finns inget som helst skäl att ge in natura. Om man inte helt enkelt gillar att sätta sitt feta arsel på andras ansikten. Men det tycker jag fan inte att de ska få använda andras pengar och mitt behov av sjukvård till.

Uppdrag granskning

2007-04-14T06:09:00.000+01:00

Det som förvånar mig är att folk aldrig drar några slutsatser av sånna hära historier. De vill att chefen ska avgå. Menar de att vi ska förlita oss på Janne Josefsson för att systemet ska fungera? För mig är det så uppenbart att socialen har alldeles för mkt att hålla på med och gör fel saker. Det är inte en enskild tjänstemans fel. Det är hela upplägget. Socialen ska vara till för sånna här flickor och de är tillräckligt få för att man ska kunna sätta in hela kavalleriet om så behövs.

Samma sak när någon flykting inte får stanna. som den här chilenaren med pappan som dött. Det är ju hela systemet det är fel på. Har man världens största välfärdsstat, inte vill dela med sig av den och inte vill låta någon vara här utan att få ta del av kakan då får man fan räkna med att folk blir utskickade. Har man inte fri invandring så har man inte fri invandring. Då får inte chilenaren stanna om han inte är flykting. Återigen verkar svenskarna tycka att lösningen är att byta ut en dålig ansvarig mot en bra.

Janne Josefsson ska sy igen alla hål i nätet.
Ingen verkar fundera över varför nätet är så jävla trasigt.

Socialbidrag godtages ej.

2007-04-12T05:02:00.000+01:00

Samtidigt som jag nu läser Milton och Rose Friedmans klassiker "Frihet att välja" och "Kapitalism och frihet" söker jag också bostad i Stockholm.

Den där stadens bostadsmarknad är det nya klassamhällets viktigaste reglator. Genom detta ser man till att det endast är de som är inne i systemen, de med priviliegier, som får tillgång till bostad. Den här gången räcker det inte med flit och vilja för att skapa sig ett bättre liv. Det räcker inte med att att äta gröt för att ha råd till hyran. Nej man måste ha papper på att man tillhör rätt klass: fast anställning.

I motsats till folklig uppfattning är regleringar aldrig något som propageras av de som regleringarna syftar att gynna. De är resultatet av andra intressens lobbyism. Ofta finns även ett uppriktigt engagemang, men som Rose och Milton påpekar är goda intentioner överskattade när Lisa och Erik vill ge Kalles spade till de barn som ingen spade har. Det blir ändå alltid den bullrige grabben som får spaden. Det är för det mesta producenterna som kräver skydd för sin verksamhet i konsumentens namn och självutnämnda talesmän för konsumenterna som det visar sig ofta har speciella behov de vill få tillfredställda.

På svensk bostadsmarknad ser vi ett bygge som är genomruttet av regleringar som reglerar tidigare regleringars misslyckande där de enda vinnarna är den nya klassen: den politiska adeln. Och så klart rika väletablerade som i varje annat system. Det finns inget så övertygande om detta som den offentliga bostadsköns prosa:

Krav från hyresvärden
För godkännande krävs någon form av varaktig inkomst, tillsvidareanställning, egen rörelse, frilansuppdrag, projektanställning, långtidsvikariat.Om sökanden har a-kassa alt. studiemedel bör inkomsten vara tryggad minst 6 månader framåt.

Socialbidrag godtages ej. Inkomsten ska styrkas med nyutfärdat anställningsintyg med uppgift om specifik anställningsform och inkomst, alternativt ett äldre intyg kompletterat med de tre senaste lönespecifikationerna. Var beredd att omgående faxa detta till oss.Hyresvärden kommer att kräva goda boendereferenser och accepterar inga betalningsanmärkningar eller oreglerade skulder.Hyresvärden kräver att sökande eller medsökande varit på visningen och sett den aktuella lägenheten.Om bostad innehas kräver hyresvärden före nytt kontrakt tecknas, att uppsagt hyreskontrakt kan uppvisas alternativt försäljningsdokument för villa el bostadsrätt.
Minsta hushållsårsinkomst:
320 000

Man kunde tro att detta var just de krav som det socialiserade och genomreglerade systemen på bostadsmarknaden var tänkt att upphäva. Istället handlar det om en helt vanlig 3:a i Rinkeby. Hur kunde det bli så fel?

Vad är det för skillnad på en fotbollshulligan och en vänsteraktivist?

2007-04-11T08:08:00.000+01:00

Fotbollshulliganen vet varför han är arg.

Muf fick överlägset mest

2007-04-08T09:38:00.000+01:00

2006 delade ungdomsstyrelsen ut:
Muf 2. 461 947 kr
Cuf fick 1. 027 000 kr
Kdu fick 1. 649 444 kr
Luf fick 991 000 kr

Grön Ungdom söker inte. SSU fick ge tillbaka sitt och UV vet jag inte varför de inte är med. Intressant att vänsterungdommar inte fick några statsbidrag förra året, de brukar ju annars vara flitiga på att dra in. SSU har ju sitt lotteri, ärligt förtjänade pengar. För ca 5 år sedan sa en ssu-ombudsman till mig att de drog in ca 70 mille på detta så det ska nog inte gå nån nöd på kidzen.

En grov gissning är att de borgerliga ungdomsförbunden tillsammans har 1500 aktiva (personer som går på möten typ några gånger per år eller oftare). Totalt statsbidrag ligger på drygt 6 miljoner. Varje förbund får gissningsvis ca 1 miljon från moderpartierna (som ju också är skatter). Det blir 10 miljoner. Det blir omkring 6. 700 kr per skalle och år i bidrag. Till det ska läggas regionalbidrag och partiernas stora bidrag till lokalavdelningarna i ungdomsförbunden. Utan risk för att överdriva det dubbla. Så 13 000 kr per skalle i bidrag. Och detta är alltså bara grundbidrag. Till detta kommer projektbidrag, internationella projektbidrag, kampanjbidrag i valrörelser och bidrag till personvalskandidater.

Vad härligt det vore om jag bara fick dem rakt i handen! Även om jag var tvungen att bedriva politik med pengarna. Shit jag skulle kunna ge ut en liten bok. Köpa aktier och vara med på årsmöten. Göra en film om vart mina skattepengar går. You name it. Fast å andra sidan, sitter man på centralexpiditionerna är det ju precis vad man gör...

Läs mer i ungdomsstyrelsens redovisning av statsbidragen

När fan blir gammal blir han religiös

2007-04-08T08:25:00.001+01:00

När man är ung är man vänster, när man blir äldre blir man höger.

Det slår mig att det kanske är därför som vänsterpartierna är så lyriska över de unga, över ungdoms ilska. De säger att unga är mer engagerade, att de bryr sig mer om orättvisor och tror på förändring. De är otåliga och vänsterns åldrande unga uppmanar de unga att fortsätta vara otåliga. Ungrix intar riksdagen varje år med horder av slynglar som vet att de är lika mäktiga som vilken bortskämd sagoprinsessa som helst. När deras krav är orealistiska eller egoistiska och trångsynta ser man inget skäl att tillrättavisa, eller man vågar inte. Allt yngre riksdagen blir. Allt yngre ministrarna blir. Varje ungdomsförbund har representation i partistyrelserna, i på landsmöterna, på valsedlarna och får fungera som den berömda "blåslampan" på partiet. (vad är en blåslampa?). Unga arga har enligt normen "rätt att bli lyssnade på". Unga har också rätt att organisera sig för några hundra miljoner kr varje år (för annars blir de kriminella) och måla på stora dyra väggar med dyr färg för andras pengar (för annars blir de kriminella). Om du inte ger mig dina pengar så tar jag dom...

Men gäller det alla unga? Är det inte möjligen så att det bara gäller de som är arga på rätt saker och uttrycker detta på rätt sätt? Jag har också blivit förbannad över orättvisor och krävt omdelbar förändring. Till exempel har jag länge tyckt att det är helt sjukt att fattiga hyresgäster i oattraktiva områden subventionerar rika hyresgäster i attraktiva områden. Jag har många gånger skrivit till både Svt och SR för att kräva att de gör ett repotage om orättvisorna på hyresmarknaden. Men mötts av tystnad eller dumma arroganta svar om att min åsikt är "perifer". Ja det klart att liberala åsikter finns utkanten av ens lilla värld när man jobbar på Konflikt eller Faktum.

Luf protesterade högljutt mot den ofattbara orättvisan när det stora mäktiga facket krossade en ung kvinnas dröm. Men inte fanns några medier där och gullade, inte var det några vuxna som berömde dem för deras engagemang i snålblåsten (när såg vi senast progg-palestinasjal-käng-vänstern slå sönder saker i dåligt väder förresten?). Luffare var så förbannade och lessna för hur byggnads ropade "Go home" åt arbetande letter. De var uppriktigt indignerade över det moraliska förfallet i vår maktelit. Men var det någon som lyssnade? Fick de höra att deras engagemang var viktigt för samhället? Nope.

Ung och arg får man bara vara om man socialist. Och är man ung och arg socialist ja då får man göra i stort sett vad som helst för att stoppa vad man betraktar som orättvisor.

Universitet liberal

2007-04-05T14:58:00.000+01:00

Jag har som sagt varit på LUF-konferens i helgen. Jag hade inte mindre än 3 framträdande.

1. Samtalet redovisat nedan
2. Svensk idéutveckling
3. Liberala tankenötter

Jag lovade att skriva upp alla namn jag talade om men det blev för sent så här kommer de jag minns:

- Hjalmar Branting: partiledare (s) 1907-25. Reformist, parlamentarist.
- Per-Albin hansson: partiledare (s) 1925-46. Inledde utvecklingen av välfärdssamhället: som han själv kallade folkhemmet (men termen var faktiskt snodd av högern, ehm som vanligt)
- Tage Erlander: partiledare (s) 1945-69 införde ATP
- Herbert Tingsten: liberal legend, chefredaktör på DN och potatiskastande debattör

Jag träffade en rad fantastiska unga liberaler. Anna Broman och Emma Swensk huserade mig och var fantastiska värdar. Jag fick te från Annas kinaresa i form av en blomma som vecklade ut sig i det varma vattnet. Jag fick låna pundermousse och till min förvåning var det riktigt bra.

Offtopic debatter med folosofikumfolk var: legalisering av kvacksaleveri som är min nya kamp, exit inom ett land (alltså bilda eget land på sin egen mark) och som vanligt tog jag upp mitt förslag om en privatfinansierad djurpolis.

Martin Borgs å jag...

2007-04-05T14:44:00.000+01:00

...i ett publikt samtal om den liberala staten. Martin har gjort filmen 1200 miljarder och den handlar om våra skattepengar. Den är väldigt rolig och jag har sett den 3 gånger. Han är journalist på ett av mina favoritprogram: plånboken i p1. Mitt intryck är att Martin är en väldigt varm och social person och att han drivs av ett rättvisepatos.

Med var också Erik Ullenhag och Paula W Röttorp.Jag var flummig filosof, Martin personlig journalist, Paula korrekt jurist och Erik agiterande politiker. Paula är den smartaste person jag någonsin träffat och jag tänker mig alltid henne som irl Dagny Taggart (huvudperson i den bok Martin hade med sig "atlas shrugged"). Erik är vackert charmtroll samt partisekreterare.

Det smutsiga spelet...

2007-04-05T07:55:00.000+01:00

Idag intervjuas Per Jodenius i tidningen. Han säger att politiken är ett smutsigt spel. Det stämmer säkert och det stämmer säkert att ledande luffare gjort en del bedrövliga saker. Eller, jag vet att de gjort det.

Men det Per talar om är faktiskt inte alls hela sanningen. Jag har varit nära "fexpen" - alltså centralkontoret i sthlm - på ett eller annat sätt sedan jag först klev in där som förbundsombudsman hösten 2000. Min erfarenhet är att politiker är lika moraliska eller omoraliska som alla andra.

Vad som är glädjande är att de moraliska stärks i sin moral. Dels genom att makt ständigt tvingar en till mycket svåra val och då tränas instinkten, omdömmet och impulskontrollen. Men faktiskt också genom ideologin. Både på vänster och höger sida har jag träffat många vars nätt naiva och sponta inte-skada-känsla utvecklats till en intelligent, skarp och okompromissbar etik. Genom idog läsning av böcker flera hundra år gamla och den senaste forskningen har en lika stark övertygelse om att det rätta är det sanna som att 1+1 är 2 bitit sig fast. En sådan övertygelse är starkare än vilken stormande känsla som helst. Den övertygelsen skyddar mot lockelsen i tron på att ändamålen helgar medlen.

Jag skulle faktiskt säga att den moraliska okunnigheten och relativismen är ett samtidsproblem. Moralen är förstås inte beroende av boklig bildning. Men omoralen är beroende av

Nyss har jag läst "Fursten" och en biografi om Erik Eriksson, kallad den läspe och halte. Fursten talar för sig själv. Makt är vad makt är. Inget nytt under solen. Men Erik var mig i sanning något nytt. Erik var en god man. Han införde de första svenska frihetslagarna trots att han verkade 800 år före vår tid. Han hade all möjlighet att dra ondska över landet. Istället införde han kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid.

Att han är ihågkommen med sitt öknamn beror på att Birgitta hatade honom av nån anledning. Jag har aldrig haft mkt till övers för denna barska, falska, intrigerande och skenheliga kvinna ändå så för mig är det lätt att avfärda. Actions speaks louder. Historien är full av sådana skvallriga och manipulerande människor, de som verkar i bakgrunden fulla av självgodhet. Ofta, är min erfarenhet, är det dessa som gömmer sig bakom de smutsiga politikernas spel.

Men som sagt, glöm inte Erik. Sök efter honom, han finns där och gör gott trots sina öknamn.

Mäns fascination av våld

2007-03-15T08:15:00.000Z

Egentligen är det väl ingen nyhet för någon att män gillar våld, i alla fall under kontrollerade former. Däremot verkar alla överens om att hålla tyst om orsaken till detta. I vissa feministiska teorier får vi lära att genom att våld görs till attribut till manlighet tvingas unga pojkar att göra det till en del av sig själva för att få bli män. Blir de inte män blir de utstötta.

Jag har väldigt svårt att tro att det är en viktig föklaring. För mig är det helt osannolikt att våld skulle vara oberört av våra instinkter. För det första finns det inte ett enda annat djur på jorden vars instinkter inte på något sätt förhåller sig till våld på ett mkt centralt sätt. Utom möjligen sengångaren, men dess biologi känner jag bara mkt vagt till.

Och det är väl fullkomligt logiskt. Hur ska ett rovdjur överleva utan en instinkt att döda andra djur? Hur ska flocklevande rovdjur överleva utan en instinkt att inte döda varandra? Hur ska bytesdjur överleva utan att vara extremt rädda för de våldsfixarade rovdjuren? Vårainte närmsta släktingar är inte bara våldsamma mot andra arter. De är faktiskt rätt våldsamma mot andra apor. Även den fredliga dvärgschimpansen.

Våld är ju inte en preferans som vilken som helst annan. Jaha du gillar våld, flätor och chokladmint? Människan måste givetvis ha en mycket exakt inpräglad preferens om våld. Vårt förhållande till våld måste tvunget ha reglerats långt innan vi hade möjlighet att ta ställning till några som helst preferenser.

Så här typ: 1. vilja leva 2. inte vilja bli dödad 3. vilja knulla 4. vilja ta hand om avkomman [...] 467 326. tycka om segling.

Vårt förhållande till våld kan inte vara föremål för stor variation. Inte heller någon större påverkan av miljöfaktorer. Det är ingen slump att vi inte hör konversationer som denna på fester:
- jassåminssan du gillar att använda trubbig kniv mot baksidan av handen? Själv tycker jag att det är lite småborgerligt. Jag är med i klubben för brännmärkning av ögonlock med upphättad kevlarsked. Det finns bara 3 sådan i landet.

Istället är det så här. Allt okontrollerat våld har alltid fördömts i alla kulturer överallt alltid. Det har alltid funnits kontrollerat eller ritualiserat våld i (nästan?) alla kulturer. Många fascineras i skräckförtjusning av våld. De mer sofistikerade våldsskildringarna är ovanliga och går till historien. I stort sätt ser skildringar av våld ut så här: en mytiskt ond kille blir utsatt för en mytiskt god kille som gör detta motvilligt och för det allmänna bästa. Mitt i prick av hur man skulle kunna gissa att evolutionen vill att vi ska se på användingen av våld.

Det finns visserligen enstaka personer som avviker från normen. De är för det första extremt sällsynta och de flesta kommer enbart i kontakt med dem i fiktionen. Dessa är alltid skadade på ett eller annat sätt. Deras förhållande till våld är ingen naturlig variation. Hormonellt, eller förgripna på som barn, eller psykotiska.

Det är män som använder det illegitima våldet. Och det är också män som använder det legitima våldet. Utom i moderna stater där våldsmonopolen kräver att kvinnor också ska kunna dubbas till våldsanvändare. Vad jag vet har det aldrig uppstått spontant.

Medveten närvaro

2007-03-13T05:39:00.000Z

Jag håller på att träna medveten närvaro. Det är mitt senaste projekt. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Det går ut på att uppleva omgivningen utan att analysera eller värdera intrycken. Det är fine när det kommer till den döda omgivningen.

Men när det kommer till människor är jag inte lika säker. Jag och en vän diskuterade en gång just om hur man kan distansera sig från personer och bara betrakta dem. HUr det faktiskt kan vara underhållande att studera andra. Det gör en till en bra lyssnare och uppmuntrar andra att dela med sig.

Men det finns nått frånvarande i det där. Lite så som att föreställa dem som myror: "jaha nu börjar den att vifta och gorma om jag gör på det sättet/säger så, intressant". Jag minns att jag direkt reflekterade över att även om det kan vara ett mer sansat sätt att interagera med sina medmänniskor får man nog lov att vinna det till ett ganska högt pris.

Jag upplever nämligen att den betraktande, ickevärderande positionen är objektifierande. Samtidigt vet jag att ett empatiskt förhållningssätt kräver en känslomässig distans. Ett slags sakligt betraktande. Alla former av återspegling är nämligen osakliga i det att de återspeglar våra egna erfarenheter och dessa kommer då att skymma den andres.

Jag stötte på ett citat av Tingsten som löd ungefär så här:

Det att roat och tillbakalutad lyssna passivt till andras synpunkter är höjden av högfärd och arrogans.

Tingsten menade att det var en vuxens förhållningssätt till ett barn. Som när en vuxen man kan låta en mkt ung person ifrågasätta och domdera med en av företagets mer prominenta herrar beror distansen på en ojämlikhet. Chefen skulle känna sig hotat av kritiken om det kom från någon i hans egen position. När en pigg yngling framför samma fräna och kaxiga åsikter blir de istället betraktade med distans och och glatt gäckande. Det kan mycket väl ligga en hel del psykologisk sanning i Tingstens skepsis mot denna distans. Det ligger nära till hands att tolka det som grundat i en känsla av överlägsenhet. När det gäller ens morfar kan man godta detta med varm tillförlit och beundran. Gäller det en debattmotståndare är det mkt provocerande.

Hur kan man ha ett respektfullt, lyssnande och förstående förhållande till sin omgivning utan att objektifiera dem? Är man verkligen jämbördig med någon som inte väcker känslor och omdömmen hos en? Är man verkligen deltagande om man inte återreferar till sig själv?

Mina tankar går till min föreställning om Dalia Lama som vanligt. Ja jag tror att han klarar kombinera båda dessa förhållningssätt till sina medmänniskor. Men måste jag välja mellan ett passivt betraktande och ett aktivt deltagande tror jag nog att jag väljer det senare. Så som jag redan är. Min förhoppning är i alla fall att jag inte ska behöva välja.

Bara jag lyckas förstå hur det ska gå till.

Om delad föräldrarförsäkring

2007-03-11T14:26:00.000Z

citat Ulf Schyldt

"Mmm. Men det krångliga att förstå - ja, för mig obegripliga - är att utdelning av ca. 29 miljarder kronor för barnfamiljer att förfoga över i form av ledighetsunderstöd under si och så många månader, med en högsta respektive lägsta ersättning, föremål för ett antal andra restriktioner i uttaget hänförande sig till vem som får ta ut, vilken typ av inkomst som får ersättas (löneinkomster) och under vilken tid av barnets liv som man får förfoga över ledighetspremien med mera med mera, av många i debatten anses kunna vara liktydigt med "utan statens inblandning" medan tillförandet av EN ytterligare restriktion är fasa och förgängelse..."

P1 = Granma och Pravda?

2007-03-11T09:49:00.000Z

Jag har länge tyckt att Public service fungerat och därför, trots principiella invändingar, har jag ändå tyckt att det ska finnas kvar. Anledning var att att P1 kompenserade allt annat trams och vänsterpropaganda. Det gör kanalen inte längre

P1 är en seriös kanal där alla program syftar till bildning, upplysning och kritiskt tänkande. En sådan kanal behövs, särskilt när det gäller radio som ofta står på hela dagarna. Tvingas man byta eller stänga av då och då för att typen av program inte passar alls stängs kanalen av helt och hållet. Detta är precis vad som hänt sedan de införde "Ring P1". Ring P1 är bara ett exempel i raden av undermåliga, vänstervridna program. Men det räcker faktiskt ensamt för att underminera hela kanalen.

Inte bara är programmet helt värdelöst ur bildningssynpunkt, det är så undermåligt att jag inte tål höra på det. Och är Täppas Fågelberg programledare är hela dagen förstörd. Det är egentligen inte formen som sådan som gör programmet värdelöst, nästan destruktivt eftersom det sprider missinformation.

Det beror på att programledarna är inkompetenta.

De känner inte till grundläggande fakta i nästan någon av de frågor som dyker upp. För att inte tala om någon djupare allmänkunskap. De är inte bekanta med de vanligaste resonemangen i frågorna och klarar inte av att göra adekvata reflektioner över det som sägs av inringarna. Om de är bekanta med enstaka resonemang är de ALLTID socialistiskt influerade. Det duger inte.

Att jag tror att Ring p1 trots alla vrickade personer som ringer in skulle kunna vara av kvalitet beror på att Cecilia Uddén en gång fick hoppa in som vikarie. Det blev ett helt annat program och de inringande framstod inte som de vanliga underbegåvade stollarna. Nu talar vi alltså om ekots "jag behöver inte vara opartisk i utlänska val och Bush är djävulen själv"-Uddén. Hon är vänster och skäms inte för att bedriva propaganda i statsradio. Men hon är påläst, verbal och har skarp iaktagelseförmåga. Och det var tydligen det lilla som krävdes för att lågbudgetprogrammet Ring P1 ändå skulle fungera och inte degradera till Ricky Lake.

Sverige är full av intelligenta, ödmjuka, mogna, lyssnande, skarpa, bildade och verbala män och kvinnor. Varför inte låta dem hålla i ring P1? Jo antagligen för att inte alla har förmågan att känna igen en duglig person när de ser dem.

Det finns dock några program som håller riktigt hög klass. Kanske kan dessa gå ihop och starta eget? Jag skulle definitivt pröjsa en hundring månaden för att få höra dessa:

"Ekonomiska klubben" som blev "Pengar" - alltid bra repotage, intressanta gäster och berikande diskussioner

"Människor och tro" - alltid intressanta, pålästa och intelligenta program

"Filosofiska rummet" - filosofer är sällan slätstrukna medelmåtter. Men tyvärr har programmet degenererat lite på senare. De tar nämligen ibland in riktiga stolpskott i form av självutnämnda experter som kanske skrivit någon popvetenskaplig bok.

"Dokumentären" - alltid oerhört välgjorda repotage

"Vetandets värld" - AnnLouise Martin I love you!

Sociala regler jag inte förstår...

2007-03-02T19:44:00.000Z

Jag är övertygad om att sociala regler har en funktion, eller i alla fall har haft en funktion.

Men varför får man inte jogga i sina vanliga kläder? Är det för att man signalerar renhet, dvs att man inte går omkring i svettiga kläder? Eller kanske för att signalera vilken roll man är i, ungefär som att man kan ha jobbkläder och fritidskläder? Det låter krystat tycker jag. Men regeln är så stark att åtminstone jag skulle aldrig våga mig på att träna i vanliga byxor och skjorta.

Och varför får man inte gå utan BH? Är det för att vårtorna kan synas? Men varför får de inte det? Och de gör ju det genom BH:n ibland med.

Varför får man inte gå ut i blött hår?

-----

Sedan finns sociala regler som andra inte ser nån poäng med men som jag förstår

Varför frågar man hur det är om man inte vill veta? Jo för att det är en vänlig och lagom personlig hälsning som visar respekt och fredliga avsikter. Det är alltså inte primärt en fråga och det är definitivt inte en fråga som syftar till en djupare kommunikation om livets eländighet. Därför ska man gensvara: tack, bra och själv?

Varför man ska ringa varannan gång? Bjuda på middag varannan gång? Eller åtminstone ungefär lika ofta. Därför att själva kontaktsökandet är en bekräftelse av vänskapen. Det handlar inte om någon slags "jämlikhet" i givande och tagande. Utan om intrikata signaler om tillit och gensvar.

Bostad

2007-02-28T15:58:00.000Z

By the way...

Jag söker febrilt bostad i Stockholm. Snälla, om ni vet någon som vill hyra ut åt mig i 2:hand så hör av er!

Jag kan också tänka mig byta/bytlåna med min finfina 1:a på luthagen här i Uppsala om någon ska plugga här! Jag bor på den berömda LUF-gatan Tegnérvägen!! Berömdheter som Erik Ullenhag och Erik Jennische ska ha bott på denna gata! Så även Dr Bergh.

James Madison

2007-02-26T11:28:00.000Z

...sa

"om människor vore änglar skulle regeringar inte behövas"

Det är nått fel på hur investeringskapital fördelas

2007-02-26T10:41:00.000Z

Det startas många företag i Sverige. Väldigt många av dem går omkull.

Jag gissar att många av dessa nystart är försök att sälja saker till offentlig sektor. Det är dumt. Inte för att den sektorns uppgifter är värdelösa, men för att den offentliga sektorn är mindre produktiv. Eller med andra ord, det kostar alltmer att göra samma sak i offentlig sektor. I privat sektor är det tvärtom, detkostar allt mindre att göra samma sak.

Gissningsvis startas många företag som inte kräver stor investeringar. Internetföretag och konsultföretag. Det är dumt. Inte för att för att ideér med ågar man inget vinner man inget. Att jag tror att det inte investeras mycket i våra ideer beror dels på egna observationer. De smarta jag känner som startat företag har endast puttat in det som alla regleringar kräver: aktiebolag kräver en insats på 100 000 kr och förlorade bidrag. De mindre smarta jag känner som startat företag har uteslutande gjort det som ett slags dotterbolag till staten, för det mesta med bidrag. Det beror också på att jag jämt hör på ekonominyheterna att det investeras för lite i Sverige och att det finns för lite riskkapital.

Att det finns för lite riskkapital beror tydligen på att kapital beskattas mycket hårt och flyttar därför utomlands. Svenskarnas goda ideer genomförs därför utomlands, med eller utan svenska pengar.

Det är dumt. Det är nämligen goda idéer som genomförs som skapar välfärd. Offentliga sektorn har gått om riskkapital. Det beror på att de som riskerar sina pengar i där är tvugna till det. De ser det heller inte som en risk, som att de agerar riskkapitalister när de satsar halva sin inkomst i offentlig verksamhet. De tror att de är trygga välfärdskonsumenter. När de produkter och tjänster de betalar för blir dåliga eller dyra eller båda delarna tror de att det beror på att politikerna vill ha det så och därför beslutat så.

Till och med politiker tror att det är politis vilja som avgör kvaliteten och kvantiteten på offentlig. De tror att köer, höga avgifter, att man kan klaga när man blir illa behandlad, mobil sjukvård, akut akutvård, små dagisgrupper till exempel är en fråga om att vilja. Det är dumt. Och fel. Att politiker tror att det är frågan om att vilja besluta kan man se på deras hemsidor, i deras broschyrer och i debatter. De ofta sätter alltid likhetstecken mellan vad de vill och vad de kan göra. Eftersom de gör det är det underförstått att de andra politikerna, de som bestämde tidigare inte VILL ha kortare köer, mindre barngrupper och fler lärare.

Små barngrupper, välutbildade lärare, korta operationsköer och allt annat värdefullt här i livet är aldrig en fråga om vad man vill. Det är en fråga om vad som är möjligt. Det Fru Verklighet som bestämmer. Investerar du 2 kr i ett projekt som ger tillbaka saker värda 1 kr så ska du inte förvånas över om köerna blir längre och längre. Även de smarta politikerna som inser att det inte är en fråga om vad de vill utan vad de kan göra tycks tro att offentlig sektor står utanför verklighetens tuffa krav. Att om de investerar 2 kr ska de minst få tillbaka saker som är värda 2 kr. De tror att bara de själva får ha hand om miljarderna kommer produktiviteten att öka.

Det är dumt. Inte för att dessa politiker skulle vara dåliga investerare, utan för att politiker inte blir valda för att ta hänsyn till att 1+1=2 utan för att de lovat mest och bäst. Dessutom är selektionen av goda respektive dåliga idéer aldrig en intellektuell fråga. Det är fråga om att chansa. Satsa pengar och kanske vinna. Politiker chansar oavsett hur mycket de tror på sin idé. De har ju inget att förlora (i alla fall inte sin egen välfärd). Dessutom vet alla som vart politiskt aktiva vilka det är som avancerar och vilka som inte gör det i politiken. Dessa egenskaper har inget att göra med entreprenörskap.

Nu till saken:

Inför skattebefrielse på ränta.

Varför? Jo för att då blir det billigare att låna pengar så att fler tar risker. Det blir också mindre skattemedel till riskvilliga politiker. Det är också bra för en klok fördelning av riskkapital.

TV och våra samhällen

2007-02-26T09:44:00.000Z

Snart kommer de flesta i västvärlden att kunna se på tv-sändningar från alla världens hörn och från vilken kabeltv-kanal som finns via webben. Radio, tv och film kommer att vara välsorterat, anpassat till en internationell publik och tillgängligt.

Min gissning är att på sikt (30-50 år) kommer detta att få mycket stora konskvenser för identiteten och därmed våra samhällen.

Vissa kommer att välja att bara se naturfilm. De kommer att radikaliseras i sin syn på djurs välfärd och artrikedomen. De kommer att bilda communities och lobbygrupper. De kommer att bli än mer medveten om vilka arter som hela tiden försvinner och de som har en "samlande" läggning kommer att protestera vilt. Antagligen kommer livets ordare och andra extremt religiösa känna en enorm känsla av bekräftelse och normalisering när de börjar tanka hem USA:s tusentals tv-predikanter och intelligent design dokumentärer. Andra helt vanliga religiösa kommer att ta del av mainstreamdebatten på ett nära och personligt sätt. De kommer att upptäcka att majoriteten av världens befolkning är strikt emot abort, men vänligt inställda till dödsstraff. Inte så att de är omedvetna om det nu, men de är fortfarande del i den svenska normen. Vår hjärna funkar så. Vi har instinkter som lockar oss att samordna våra tankar och beteenden med gruppen. Ordförande i Ja till livet kan därför tycka att Portugal ska rösta ja till fri abort för att "det är bättre med lagliga aborter än olagliga". De man delar sin vardag med, de man identifierar som "vi" är man villigare att ta till sig tankar och beteenden från än de man identifierar som "dom".

Jag lär börja se på tv som utgår från en liberal världsbild och inte alltid skildrar våra hjältar som giriga utsugare och som aldrig utmålar folk som svaga. Kort sagt kanske jag hittar liberala alternativ till p1, uppdrag granskning och aktuellt. Min acceptans för socialistisk centralisering, planeringstro och "göra-saker-tillsammans" mani kommer att minska drastiskt. Kanske kommer jag att på ett handfast sätt känna att vi svenskar är slavar under ekonomin och antingen flytta till de libertarianska enklaver som bildats i USA. Kanske formerar jag en grupp för väpnat uppror.

Subkulturer kommer att bli enorma. I det traditionella kunde subkulturen bestå av "häxan" på berget eller tattarna som sålde kopparkittlar i byarna. Idag består de av tusentals gothare och ufo-troende. Imorgon kommer subgrupperna att vara enheter på miljoner. Vad händer då?

Man borde beskatta fritid istället för arbete!

2007-02-25T17:45:00.000Z

Man borde i alla fall definitivt inte subventionera fritid.

Bort med subventioner till:

- bowlinghallar
- konsthallar
- hockylador
- virkning
- snabbkurs i italienska för semestern
- konserthus
- museum
- festivaler
- glasblåsning
- teaterpedagoger
- film

För om vi arbetar mer och smartare så har vi råd att själva betala för det där. Eller bara vara lediga och göra precis det vi själva vill göra på vår fritid.

Den egoistiska socialismen

2007-02-25T10:56:00.000Z

På en fri marknad tänker alla när de funderar hur de ska försörja sig:

- Vad kan jag göra som andra tycker är värt att betala för

I Sverige idag tänker alla när de ska försörja sig:

- Vad kan jag göra som ger mig mest pengar i förhållande till hur kul jag har?

Vilket system är mest egoistiskt?

Tack för den era snyltande 40, 50 och 60-talister

2007-02-23T14:02:00.000Z

Vår överkonsumtion leder till våra barns underkonsumtion.

Elisabeth Langby 1984

Ni visste redan då! Ni visste att jag och min generation en dag skulle få 15-10% arbetslöshet. Ni visste att vårdköerna skulle bli halvårslånga, att folk skulle dö i dessa köer. Att skolorna skulle få klasser på 35 elever, och lärarlösa lektioner. Ni visste att socialbidragsnormen skulle bli skamligt låg och sjunka år år för. Ni visste att självmordfrekvensen bland unga skulle öka. Att trånboddheten skulle öka.

Sverige borde ha förmågan att konsumera allt mer vård, skola, omsorg, polis, bostäder, säkra vägar, semester, kortare arbetsdagar, mindre dagisklasser, fler restaurangbesök. Istället sitter vi och ser hur det blir sämre för varje år.

Ni har ju redan konsumerat vår välfärd och allt vi ärvt är räkningar till fodringsägare. Några av er var smarta nog att spara stora delar av överkonsumtionen i era privata fickor och lever än idag gått på de lånade pengar jag och min generation tvingas betala tillbaka. I form av underkonsumtion.

Var det ni som sa er företräda rättvisa och omsorg om de svaga? Större hyckleri får man leta efter.

Myten om den svenska auktoritetstron

2007-02-06T13:16:00.000Z

För mig framstår föreställningen om sverige som en auktoritativ nation som en myt. Jag övertygad om motsatsen, svenskarna är ett ovanligt frimodigt folk.

Detta är mina skäl:

Sverige har (egentligen) aldrig haft feodalism - ett av de mest auktoritativa systemen i historien näst rent tyranni.
Vi har inte haft livegna - ett system som helt uppenbart kräver extrem auktoritsrespekt.
Sverige har sen tusen år om än med avbrott varit ett valkungadömme vilket haft stort inflytande på vår makt och hierarkikultur - ett långvarit maktdelningssystem får enorma konsekvenser på hur makt utövas.
Redan på 1300-talet infördes de första frihetsreformerna och mänskliga rättigheterna i form av fridslagarna (tex tingsfrid, kvinnofrid). Detta embryo till rättssystem kan ha bidragit till svenskarnas systemtillit, vilket snarare ställs i motsats till auktoritetstro.
Att demokratin infördes relativt sent anser jag mer har att göra med sveriges icke-auktoritativa maktstrukturer att skaffa än det motsatta. Det fanns helt enkelt rätt stor frihet och lugn i landet. Kungen var mildare i sin auktoritet än på andra håll.

Det ser man på den tidiga vänstern (socialister och liberaler) som snabbare antog en samförstånds- och reformanda än vänstern i andra länder. Demokraterna i frankrike gjorde en blodig revolution. Socialisterna i ryssland, kina, balkan etc etc gjorde blodiga revolutioner. Nationalisterna i tyskland, grekland, italien gjorde blodiga revolutioner. Våra nationalister införde demokrati, våra socialister stävjade generalstrejken, våra liberaler möjliggjorde socialisternas intåg i riksdagen. Ingen gång har den svenska demokratin ens varit i närheten att tappa makten till en diktator.

För mig som liberal och ateist är det viktigt att krossa myten om storsverige och fördommarna om svenskarna som ett kolonnfolk.

Liberal ideologi

2007-01-30T11:50:00.000Z

Jag har skrivit en ny del på luf.se om liberal ideologi. Man hittar den under fliken "våra åsikter" längst upp i menyn till vänster "Vad är liberalism"

Tick tack, för varje mens är du ett steg närmare döden

2007-01-09T21:01:00.000Z

Det känns som om jag är lastgammal som ännu inte skaffat barn. Ibland när jag ser riktigt unga mammor hoppar hjärtat till och det känns som om risken att jag blir lämnad kvar barnlös ökar för varje dag som går. Hur ska man hinna hitta en kille, få det att funka med honom några år innan det är försent? Jag är ju fyllda 30, hur kunde jag slösa bort så många chanser till ett stadgat liv?

Men som Susan Faludi påpekar spelar media på kvinnors rädsla för glasberget. Kan man inte skrämma kvinnor till underkastelse för att få försörjning så får man hitta på nått annat. Nu är det inte männens plånböcker vi är beroende av utan deras penisar. Borde vi inte sänka våra krav lite? Borde vi inte inse att om vi någonsin ska få någon familj måste vi skaka av oss alla fantasier om jämställdhet och anpassa oss efter utbudet på äktenskapsmarknaden? Män är ju trots allt människor, inte renoveringsobjekt.

Akta dig du ungmö, efter 30 går det bara utför. Visst du hade lite makt där några år när er hy glänste och brösten var yppiga: men det var vid 20 det! Kvinnor ska skaffa barn runt 20, det är bara så. Rent biologiskt. Sorry vi kan inget göra åt den saken. Visst vi karlar kan vänta till 80, men livet är orättvist. Män har råd att vänta, kvinnor har inte råd att vänta. Och så vid 25 börjar oron dallra hos de duktiga studenskorna och de tittar förskrämt på deras manliga kollegor som lungt flamsar vidare i sitt till synes eviga tonårsliv. Vips är den gamla ordningen återställd, männens överläge är på plats igen och verkar tyst men effektivt.

Utdrag från scb:

"Av de nyfödda 2005 var knappt hälften föräldrarnas första barn. Antalet förstföderskor 2005 var något färre än under 2004. Däremot ökade antalet kvinnor som fick sitt andra barn.Kvinnorna som fick barn under 2005 var i genomsnitt 30,8 år och medelåldern för männen var 33,6. Detta är dock inte de äldsta mödrarna i befolkningsstatistikens historia. Kring 1860 var mödrarna i genomsnitt drygt 32 år.År 2005 var genomsnittsåldern för förstföderskor 29,0 år. Männen är generellt sett äldre än kvinnorna när de får barn. De män som fick sitt första barn under 2005 hade en medelålder på 31,5 år."

Hjältar

2007-01-08T16:58:00.000Z

Hurra för Borgström som stöttar Lambertz! Tjusiga karlar med mod och tåga.

Berättelse om ett skolbarn

2007-01-07T11:43:00.000Z

Folkpartiets skolpolitik handlar som de flesta vet om: plugg, plugg, plugg.

Jag kunde verkligen inte anklagas för att vara ambitiös i skolan. För det mesta var jag utmattad av mina sömnproblem, vilket i sin tur gjorde att jag inte hade nån vidare aptit och jag blev ett rätt stillasittande barn. Jag läste sällan mina läxor och gjorde jag det var det aldrig noggrant. Upp till högstadiet hade jag utvecklat en rad sysselsättningar för att fördriva den oändliga tiden under årens alla miljoner lektioner. Det var förstås inte av illvilja. Alla som varit trötta och hungriga (läs bakfull) vet hur ansträngande det är att lyssna. Med tiden orkar man helt enkelt inte. Skolkning var tack och lov inte en så vanlig strategi även om jag ofta var hemma sjuk med diffus diagnos. Min första skoltid stördes dessutom av en lätt dyslexi så jag fick gå från andra lektioner som matte och engelska för lästräning. Det hjälpte mig marginellt med läsningen och försvårade enormt att hänga med i resten. Jag lärde mig läsa hjälpligt men som alla som läser trögt var det inte något jag gjorde frivilligt.

På gymnasiet läste jag reklam vilket gjorde det hela lättare. Dessutom hade jag hittat så många strategier att slippa göra saker att mitt liv flöt på rätt medelmåttigt (jag gick ut med 3.4 i sitt).

Jag var med andra ord inte särskilt bildad när jag lämnade gymnasiet. Det gjorde inget som helst i industristaden Skellfteå, det sociala livet där premierar inte direkt kunskap och intellektualism. Men omgivningens förväntningar skulle drastiskt komma att ändra sig. Jag hade då blivit tillsammans med en kille som pluggade juridik i Uppsala. En mycket smart och kunnig en med bakgrund på Carlssons skola och sedan Franska skolan. Tack och lov hade jag inga förutsättningar att förstå hur stor skillnad det var mellan oss och vi var tillsammans i nästan två år. Min bror hade just blivit statsvetardoktorrand vid UU. SJälv hade jag tänkt att dra till England och plugga reklam men myndigheterna stoppade mig. Då jag inte är svensk ville de inte hälla bidrag över mig, i alla fall inte nån annanstans än i Sverige. Pappa hade med sin hårda myndiga stämma tvingat mig att slänga iväg en ansökan till en engelska kurs i Uppsala som det ansågs skulle vara lätt att ta om något skulle gå fel. Vilket det alltså gjorde.

Det slumpade sig alltså så att jag blev Uppsalastudent vid 18 år. Jag läste aldrig skönlitteratur och hade aldrig i mitt liv trängt igenom någon fackbok. Det var bara att sätta sig och ta igen det jag missat. Jag frågade min bror en gång (vi bodde i samma korridor) varför alla andra kunde så mycket om allt och han svarade att det berodde på att de såg på nyheterna och läste tidningarna. Så jag började titta på nyheterna. Jag frågade en kursare hur jag skulle bära mig åt för att läsa tidningen utan att det skulle ta tre timmar och han ansåg att jag kunde koncentrera mig på ledarna. Så det var vad jag gjorde. Mitt politiska intresse blommade förstås ut i full blom och jag minns att jag särskilt tyckte om en skribent i DN, Sofia Nerbrand. Henne skulle jag senare lära känna genom mitt LUF-enngamenang.

Jag fick ett nervöst sammanbrott efter att ha tvingat mig själv att läsa över koncentrationens bristningsgräns när jag jobbade med min c-uppsats. Men den blev klar. Nått dryga år senare träffade jag en tjej som lärde sig läsa när hon var 3 och vid 21 års ålder läste en hundrasidors snaskroman på nån timme. Jag pumpade henne: hur gör man när man läser. Vi satt en nyårsafton i den småländska urskogen (2000 faktiskt) och alla engagerade sig i gåtan. Vi löste den. Hon, Sofia, läste inte. Hon såg textmassan som en bild. Hon slog ner blicken på ett stycke och lika omdelbart som man ser en detaljrik tavla såg hon vad texten förmedlade. Hon gjorde alltså drygt 4 blicknedslag per sida. Hon såg förstås inte alla detaljer, det skulle hon inte ha gjort på en detaljrik bild heller utan att dröja sig kvar. Men hon uppfattade helheten. Så gjorde jag med fast inte i större skala än ord som "och", "det", "en". Resten av orden var bokstavskombinationer.

Efter det hände nått förunderligt. Jag började med att strunta i att läsa och bara låta blicken flyta över en innehållslös textmassa. Sida efter sida. Jag visste att det skulle fungera. Och så utan att jag visste när det hände fick textmassan mening. Plötsligt insåg jag att jag visste vad som stod på de senaste sidorna jag dragit blicken över. Det var nästan bokstavligt ett trollslag. Jag kunde läsa.

När jag inom kort insåg vad detta innebar blev jag lyrisk. Jag insåg att det inte alls fanns nån poäng med att läsa. Poängen var att lära. Och jag lärde mig allt möjligt och omöjligt. Mest omöjligt faktiskt. Det skulle ta mig ca 4 år att komma ikapp. Jane, min bästa vän, berömmer mig ofta entusiastiskt för att jag kan så mycket. Att när jag blir intresserad av nått så lär jag mig allt om det. Jag vet att hon har rätt, jag kan mycket och är vetgirig. Men det är fortfarande lite svårt att vänja sig vid att jag nu är en "sån".

Nu, min käre läsare kommer vi till poängen med pluggskolan. Man kan tycka av min berättelse att grundskolan inte alls är avgörande för kommande liv, i alla fall inte för de som har förutsättning. Är man läraktig så lär man sig om man vill, när man vill. Vill man tillräckligt mycket lär man sig i speedofart. Det är sant.

Men det finns något man inte kan lära sig i samma takt. Något som tar många långa år att träna in, öva upp, få kunskap om. Något jag ännu till dags dato inte har kommit ikapp med. Arbetskapacitet. Det är inte nått man föds med utan något man sakta bygger upp, tegelsten för tegelsten. De med hög kapacitet tycks inte riktigt vara medvetna om denna process. De verkar tro att ickeproduktiva helt enkelt väljer att inte vara produktiva. Att de själva är lite mindre lata och intresserade av arbete än andra helt enkelt.

På den tid jag arbetar, arbetar jag lika effektivt och produktivt som toppstudenterna, eller för den delen de riksdagsmän jag känner. Problemet är att jag orkar kanske tjugondel av vad min högproduktiva omgivning orkar. Jag klarar inte av att använda, prioritera och fördela min energi med något som liknar god hushållning. Till saken hör förstås att jag "bränt ut" mig, alltså ett mer förlåtande sätt att säga att jag har ångest och orkeslöshet - finare för att det antyder att jag dragit på mig det när jag jobbat hårt.

Ändå, nu när jag nästan är frisk märker jag att skillnaden i produktivitet inte bara har med det att göra. Jag spänner mig fruktansvärt när jag läser, adrenalinet flödar och pulsen går på högvarv. Jag läser allt, och läser allt noggrant, urskiljningslöst. När jag ska göra nått kräver det halva tiden att lista ut hur jag ska avgränsa arbetet så att det inte blir en avhandling. Jag kämpade hårt när jag jobbade med kalendrar, listor, tidsplanering tills jag till slut bara gav upp och körde trots att jag egentligen inte orkade. Med sömlöshet, bostadslöshet, nervositet och storstadsliv i en högproduktiv miljö tog det inte lång tid tills jag fullkommligt kollapsade och inte kom upp ur sängen.

Jag har alltså väldigt nyligen, sedan nått år eller två tillbaka tagit itu med den mödosamma uppgiften att lära mig arbeta effektivt och sparsamt. Jag vet att jag i sinom tid kommer att komma ikapp. Men det kommer att bli sent i livet, kanske vid 35 om allt går smidigt. Kanske vid 40 om det kommer saker emellan. Det är rätt sent att påbörja en karriär då. Det kommer att bli väldigt tufft att klättra ikapp på den stegen.

Av allt jag nu önskar skolan kunde ha gjort för mig är det egentlig bara en sak som spelat någon roll. Detta att ge mig kunskap, erferanhet, färdighet i att vara produktiv, att utföra ett arbete. Förbereda mig för arbetslivet, så som det kan komma att gestalta sig för just mig.

Hjärnans mysterier

2007-01-06T13:24:00.000Z

Mäns hypotalamus är större än kvinnors. Hypotalamus styr bland annat aggression och sexdrift. En man som varit våldsam hela sitt liv fick ett slaganfall. Våldet försvann och istället tog en konstnärlig passion.

moral och etik

2006-12-29T00:52:00.000Z

"Hon var för god och glad för att behöva moral i form av grundsatser"

H Tingsten om sin mamma, något jag med värme tänker på om min mamma.

Grönt ljus för lättklätt - men bara för killar

2006-12-28T10:23:00.000Z

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=595231&previousRenderType=6

Är tjejernas bild sexistisk?

Jag tycker helt klart att offentlig kvinnlig nakenhet är något helt annat än motsvarande manlig. Inom estetiken och konstvetenskapen har det skrivits många belysande uppsatser och avhandlingar om detta för de som är intresserade av fördjupning.

För det första så har vi föreställningar om kvinnlig sexualitet som passiv, mottagande, givande, återhållen, kontrollerad. Alltså som objekt för den manliga aktiva sexualiteten (tagande, övermäktig, kraftig, triggande).

För det andra har alltid offentlig kvinnlig nakenhet använts som objekt för andra(s) syften. Vad som händer med vår perception är då att genom objektifieringen frigjörs kvinnans kropp från henne själv och blir till allmän egendom. Den verkliga kvinnan finns förstås kvar i sin kropp så de flesta helgar ändå kroppen hon bär på. Men det är också tydligt att denna påverkan får vissa män att så stakt separera kvinnan och hennes kropp att de tar sig friheter med den. (alltså inte samma män som utan att blinka även kränker "subjekt"). Man återfinner separationen även i andra sammanhang som våld i nära relationer. Mekansimen är på inget sätt unikt för sexismen, den sker och används i alla möjliga sammanhang. Demonisering är ett annat sätt att för vissa syften objektifiera någon.

Även kvinnors perception förändras, våra kroppar allieneras från oss och vi känner inte att vi äger och kontrollerar den. Anorexi är som jag ser det bla ett desperat försök att äga sin kropp.

När män "poserar" som objekt är det bara en imitation. Vår perception gör inte den objektifierande omvandlingen (utom möjligen i mkt schablonmässiga pornografiska bilder särskilt gaybilder där män är betraktaren - märkligt att det syns va?).

Nu är ju detta ett oskyldigt flörtande/trackande mellan "tjejlinjen" och "killlinjen" och mellan de "intellektuella" och "knegarna". Ur estetisk synpunkt är det ju helt klart att killarnas tilltag är ypperligt kitchigt och tjejernas en inte särskilt originell men åtminstone illustrerande kommentar till detta.

Man ser inte bilden så väl, men de poserar ju på ett överdrivet manligt sätt vilket på ett effektivt sätt förtar den "manliga" objektifierande blicken.

Det _är_ ett problem när kvinnor poserar med anspelning på sin sexualitet, medan det inte är det när män poserar med anspelning på sin sexualitet. Det beror på att bildens mening skapas i perceptionen - inte i framställningen. Så länge vår perception av kvinnlig sexualitet är objektifierande kommer bilder av dito sexualitet att gå sexismens ärenden, inte kvinnors.

Vad är sexism?

2006-12-28T10:22:00.000Z

Alla begrepp är flytande. Ord som lampa som ändå har en extremt tydlig funktion har inte samma betydelse idag som för tre hundra år sedan. När vårt beteende förändras förändras också vårt sätt att kategorisera världen. Normen för lampa flyttade från levande till elektriskt ljus.

Politiskt laddade begrepp är ännu mer flytande. Det beror delvis på att när man definierar ett ord så får man problemformuleringsprivilegium. Helt klart kan detta missbrukas - och maktmissbruk är förvisso ett problem. Ordet "mur" har i samband med Israelisk politik fått en flytande betydelse. Men det innebär inte att vi ska sluta använda ordet mur.

Vad gäller begreppet sexism tror jag att termen är missvisande och det får människor att tänka fel. Ordet kommer från engelskan och "sex" i första stavelsen syftar på "kön" inte "sex". Sexism anspelar på termen rasism och betyder alltså samma sak men med kön istället för ras som objekt.

Vad som ytterligare komplicerar saken är att även om vi egentligen talar om "könism" och inte "sexism" så föreställer sig feminismen att en av de starkaste maktmekanismerna mellan könen är sexualiteten. Men jag tror inte att de flesta riktigt fattar vad feministiska teorier gör gällande när de dömer ut offentlig sexualitet...

Traditioner och vanor

2006-12-24T10:51:00.000Z

En av mina deviser är att det goda livet bygger på goda vanor.

Det är ju så att om man upprepar en sak på samma sätt tillräckligt många gånger så skickas hela proceduren neråt i hjärnheirarkin och hamnar i reptilhjärnan. Det är då det blivit en vana. Som att cykla. När vi först lä'rde oss att cykla kunde vi knappt ens höra vad pappa sa. Nu kan vi prata i telefon och cykla utan händerna på styret om vi vill och ändå ta oss till jobbet utan att ens tänka på att vi gör det. Faktum är att tom "rocket scientists" råkar ut för detta. Man kollade EEG på några Elituniversitetsforskare när de höll på med sin syssla och jämförde det med deras Phd:s och det visade sig att proffersorerna använde reptilhjärnan till en inte oansenlig del av sitt arbete. I mycket högre utsträckning än studenterna som hjälpte dem. Det är kanske inte så fiffigt eftersom reptilhjärnan kör 100% trail-and-error metoden och tro mig den metoden kommer inte att skapa några tidsmaskiner i alla fall.

Det fiffiga med vanor som jag ser det är att man kan skicka alla tråkiga måsten ner till de lägre regionerna. Som att diska. En bekant så en gång till mig att han försökte diska på nya sätt varje gång för att göra det lite roliga. Boy, hade han missuppfattat hela meningen med livet?! Självklart ska man göra exakt likadant varje gång så man inte ens märker denna evinnerliga och tråkiga, slaskiga och tidskrävande syssla. Sätt på autopiloten och enjoy the ride, vetja!

Ytterligare en fiffighet med vanor är att om man delar dem med en massa andra får de efter ett tag en slags magisk känsla över sig (blir de tillräckligt utbredda och magiska kallas de för riter). Och det är ett väldigt bra sätt att skapa bindningar mellan människor på som annars blir helt separat flytande individer. (Och varför bindingar är bra får bli ett helt eget blogginlägg). Är man progressiv och lite revolutionär vill man förstås riva ner dessa bindningar för att skapa nya baserade på helt andra riter. Det blir lite upproriskt att bryta mönster och vanor och många gör det urskiljningslöst. Automatiserat beteende är förstås ett extremt bra maktmedel så det finns en poäng i att göra en översyn av sina vanor en gång per år eller så för att se att de tjänar dina och inte andras syften.

Dessutom kan man framstå som en aningen lat om man förlitar sig på vanor i stor utsträckning. Ett ex till mig brukar propsa på att man ska prova nytt när man är i affären. Han tycker helt enkelt att man ska ta en risk för att kanske hitta nått riktigt smaskigt. Som gingercockies. Det har han så klart en poäng i, men det förutsätter förstås att man har råd att köpa lotten. Det är ju nämligen så att det drar energi att engagera hjärnbarken eftersom den ska hålla på och göra övervägande och sånt. Har man inget jobb, bostad i en rivningskåk, inga sparpengar och en hjärna som blir oduglig efter 1,5 h tänkande vill man inte slösa någon som helst energi på att fundera över kakor. Det duger med de jag redan provat ut.

Vanor skapar trygghet. Förr var jag en ytterligt spontan person med en högfrekvent impulsivitet (som jag skrivit i tidigare inlägg "marschmellowbarn"). Är man en sådan person är frånvaron av goda vanor en katastrof. För de flesta impulserna kommer ju från den gamla reptilhjärnan. Och den har ju liksom ingen framförhållning, den har ingen moral och den är för dagens behov helt felprogrammerad. Man måste helt enkelt programmera om den till att göra det som är bra för mig här och nu 2007 (rimmar - hi hi). Ju fler nyttiga, nödvändiga beteenden som jag redan prövat ut jag kan programmera in dessto bättre, för då lämnar jag tid till min hjärnbark att göra viktigare saker.

Jag går och lägger mig på exakt samma sätt varje kväll och stiger upp på ett par tre olika beroende på om jag är ledig eller inte. Jag städar på samma sätt och jag går ut med hunden och tvättar per vana. Och för en utbränd person som jag är det helt nödvändigt att spara energi på det sättet om jag någonsin ska ta mig ur fläcken.

Jag vill alltså slå ett slag för alla slags vanor. Även våra gemensamma riter och traditioner. De gör oss lugna och trygga när de fungerar. Poängen med jul är inte att ge fina presenter, vara altruistisk eller tro på gud. Poängen är att en gång per år gör samma saker på samma sätt och att bombastiska utsvävningar ritualiseras så att vi kan vara måttfulla resten av tiden.

God Jul önskar Jenny, Georgie och Elin

Ur "SV: Re: Fuglesang"

2006-12-09T07:19:00.000Z

"Det verkliga motivet för rymbfärder förefaller vara framtagandet av teknologi för att i framtiden möjliggöra dödandet av så många människor som möjligt på kortast tänkbara tid."

Göran

Ur "Empatins makt"

2006-12-06T19:19:00.000Z

"Att veta var jag slutar och du börjar är en av de största svårigheter vi möter inära relationer. Om mina gränser trasslar in sig i dina så blir jag förvirrad och vet inte vad som hör till mig och vad som rätterligen är ditt. När vi snärjer in oss på detta sätt får vi med nödvändighet svårare att känna empati. För utan objektivitet kan inte empatin upprätthålla sin balans."

Ur "Empatins makt"

2006-12-06T17:43:00.000Z

"Empati kräver en viss känslomässig distans. Man måste ta ett steg bort från sorgen, rädslan och vreden för att ge tankarna möjlighet att utöva ett lugnande inflytande över känslorna. Förutfattade meningar måste läggas åt sidan. Den automatiska impulsen att dömma och cencurera måste motverkas. Vår önskan om hämnd måste dämpas och tystas av det mer tvingande behovet av att förstå och till sist kanske förlåta."

"Vi vet inte tillräckligt mycket för att dömma [...] Detta är ett uttryck för empatins innersta väsen"

Ciaramicoli, Arthur P.

Ge mig boktips

2006-12-06T12:51:00.000Z

Jag törstar efter riktigt bra böcker. Politiska, filosofiska, skönlitterära, sci-fi, äventyr, klassiker. You name it

Snälla tipsa om ert bästa boktips!

Kanarieöarna

2006-12-06T12:28:00.000Z

Jag har varit på kanarieöarna förra veckan.

1. Det första man kan säga att inget utom alkohol och cigg är billigare där än hemma. Är det inte dags att stärka kronan snart?

2. Det andra är att de verkar ha en mycket osympatisk syn på husdjur. Två exempel. Det första exemplet var en mycket traumatisk upplevelse för mig. Jag fick syn på en djuraffär och förväntansfullt gick jag in. Jag tycker ofta synd om de stressade djuren i zoobutiker men detta var vidrigt. I 4 pyttesmå glasmontrar fanns 4 valpar av olika toy raser. Tre av dem var helt apatiska och den fjärde helt hysterisk. Den var en liten dvärgschnuazervalp och med tanke på att jag har en dvärgschnauserblanding här hemma blev jag förtvivlad av att se den där valpen i ögonen. Mitt resesällskap blev dock inte alls lika upprörd så det är möjligt att jag är blödig av mig.

Det andra exemplet är en hund som skällde stressat oavbrutet hela dagarna. Voff, voff, voff, tre-fyra sekunders tystnad och så voff, voff, voff osv. Det verkade inte som om någon hörde och led med det stackars stressade lilla djuret utom jag. Folk tror väl att det är helt normalt för hundar att skälla hela dagarna eftersom det är så vanligt. Många verkar helt okunniga om hur ångestfylld och stressad en sådan hund är.

3. De har inte den finaste frukten på kanariöarna. Vår är mycket finare. Uppenbarligen skeppas de bästa exemplarerna nån annanstans. Desstuom är det ju nästan öken överallt på kanarieöarna.

4. Män är helt fascinerade av kvinnor, eller möjligen av mig. Jag blev konstant busvisslad på, i all fall när inte Andreas var i närheten. Jag blev erbjuden gratis taxi. Jag blev kysst på hand. Tutad på. Ropad på osv. Först trodde jag att jag hade fått tröjan bak och fram, sen att jag var en supermodell och till sist märkte jag det knappt.

5. Den vackra spanska hundrasen Podenco är vanlig även på kanarieöarna. Vi såg en podenco canario som såg ut ungefär så här:

6. Vill man ha prima brittisk mat ska man åka till teneriffa. Där kan man även hitta sig prima brittiskt skinn rödstekt i solen. Bättre än på de brittiska öarna faktiskt.

Maktens logik

2006-12-05T15:33:00.000Z

"Ingen kan leva i maktställning baserat på våld utan att själv drabbas av det"

Ur "Med uppenbar känsla för stil" sidan 63 av Stefan Stephan Mendel-Enk

Se också Janes citat ur boken

Om konstnärens rätt till priviliegier

2006-12-04T16:13:00.000Z

Nu vill de inte bara ha GRATIS lokaler, de ska ha pröjs för att de utnyttjar lokalen också.

Jag ska tipsa min kiropraktor som hyr lokal av kommunnen för att utföra sina tjänster att han inte bara borde få vara där gratis utan att han också ska kräva betalt för detta.

En orsak till att konstnärna har så låga inkomster är inte av samma orsak som för alla andra företagare med låga inkomster: nämligen att de har SÅLT för lite av sina produkter eller tjänster. Detta enligt EKO. Ekot menar istället att det beror på att "de har svårt att få betalt när de ställer ut sin konst". CJ de Geer vill tvinga alla som ställer upp med lokal att dessutom betala honom. M de Geer surar och säger att det är upprörande eller nått i den stilen. Ekots Jesper Lindau menar att det är rimligt att man får betalt för sitt arbete.

Jag vill rada upp några elementära fakta för att visa vilken Kafkaretorik Jesper, Marianne och Carl-Johan ägnar sig åt:

1. Lön för möda får man bara om andra anser mödan värt att betala för.
2. Om de Geer inte får lön för möda beror det på att deras medmänniskor inte anser att deras konst är mödan värd.
3. Ingen vill betala för att bara SE målningar
4. I alla fall inte i större utsträckning än man betalar för att få se kläder, vitvaror, cd-skivor, parfymer, tennisracketer etc.
5. Anledningen till att affärsidkare ställer ut sina varor till allmän beskådan är för att det är extremt bra marknadsföring. Att vissa roar sig med window shopping förändrar inte detta.
6. Denna marknadsföring kostar pengar i form av lokaler, varuhantering, fastighetsskatt, lagerrum, säkerhetskostnader, städning etc.
7. De som inte vill ha dessa kostnader kan starta postorderföretag.

SLUTSATS:
- Om de Geer:arna inte vill pröjsa för sin marknadsföring kan de uppenbarligen be Bonnier att göra det. Och JA de borde vara tacksamma för detta.
- Om de inte tycker att det Bonnier erbjuder är ett fördelaktigt avtal kan de strunta i att ingå det och istället starta postorderföretag
- Om de inte lyckas försörja sig på detta postorderföretag bör de skaffa sig ett annat yrke där deras medmänniskor värderar vad de gör tillräckligt för att betala för det.

- de ska INTE Som CJ de Geer gör kräva en LAG om att TVINGA andra att BETALA för HANS MARKNADSFÖRING. Det är en mycket infantil inställning och skulle han få sin vilja igenom (och nej det är inte lika osannilikt som att jag blir miljadär på att sjunga) skulle det vara djupt orättvist mot alla oss som inte får TVINGA andra att försörja oss när vi envisas med att sysselsätta oss med arbete som ingen är beredda att betala för.

Frédéric Bastiat

2006-11-24T12:48:00.000Z

"Men det säkraste sättet att få lagarna respekterade är att göra lagarna respektabla. När lag och moral ställs i motsats till varandra, finner sig medborgaren i det grymma dilemmat att antingen förlora sin känsla för rätt, eller sin respekt för lagen. Två lika onda ting som är svåra att välja mellan"

Ur "Lagen" som man kan hitta i en samling döpt till "Det man ser och det man inte ser" utgiven av Timbro med ett fantastiskt förord av Johan Norberg.

För min del tycker jag det är mycket värre att förlora sin känsla för rätt.

Är kakan värd sitt pris?

2006-11-22T12:26:00.000Z

Raffinerat socker är en stor bov för personer med ångest

Raffinerat socker får blodsockret att svänga kraftigt. Högt blodsocker orsakar ett insulinpåslag. Vårt insulinsystem är inte gjort för så söt föda som raffinerat socker så vi kan ibland få en överdos insulin som sänker blodsockret till alltför låga nivåer.

Lågt blodsocker leder till koncentrationssvårigheter, darningar och matthet. Detta påminner om symptomen vid en panikattack. Det beror på att den låga blodsockerhalten orsakar ett adrenalinpåslag som ska försöka motverka den hastigt fallande blodsockerhalten.

Är en kopp värt det?

2006-11-22T12:17:00.000Z

Koffein är en av de mest ångestframkallande substanserna

1 kopp kaffe: 108 mg koffein
1 kopp the: 90 mg koffein
1 stort glas coca cola 60 mg koffein
30g chokladbit 20 mg koffein

250 mg koffein om dagen anses vara en överdos. För känsliga personer krävs långt mindre, kanske bara en kopp.

Överdos kan orsaka:

- ångest
- nervositet
- retlighet
- diarré
- oregelbunden hjärtverksamhet
- koncentrationssvårighet
- höjer kolesterolnivån i blodet
- minskar mängden järn
- drar ut vatten ur kroppen: kan leda till trötthet och muskelkramper

"Kvinnor ska få egna p-platser"

2006-11-22T09:07:00.000Z

http://www.expressen.se/index.jsp?a=761896

Detta är väl inte mindre liberalt i princip än att ha handikapplatser. Frågan är om inte kvinnor blir handikappade av den här typen av omsorg. Det är helt klart att det är _rädslan_ som är det mest handikappande.

Patriarkatet handikappar kvinnor hela tiden. Även med gott uppsåt: genom att män försörjer kvinnor, genom att staten försörjer kvinnor med arbetstillfällen, genom att män tar över kartan, ratten, borren, aktieplaceringarna. (det ogina uppsåtet skulle bli för långt att räkna upp)

Genom att varna för och skydda kvinnor mot en av de minst sannolika riskerna mot liv och hälsa skapar man en mycket handikappande rädsla. Främmande mäns våld mot kvinnor på offentliga platser är inte ett problem, är inte en av de stora riskerna i kvinnors liv. I en norsk studie hade man frågat kvinnor om vilken väg de skulle välja: genom en mörk gångtunnel eller över motorvägen som går över den och en majoritet (eller om det var en stor minoritet) hade föredragit motorvägen.

Alla förslag om lampor i parker, pepparspray, feminsitiskt självförsvar mot okända förövare, tjejtaxi och nu det här är i bästa fall välvilliga men okunniga förslag för att "krossa patriarkatet" men i värsta fall bara ogenomtänkta profilförslag.

Om det hade kommit i förbifarten i ett batteri av förslag att minska hot mot kvinnor som rökavvänjning för kvinnor, kurser i självkänsla mot rädsla, microlån till kvinnliga entreprenörer, fri etablering i vården, obligatorisk fortbildning för poliser våld i nära relationer och hedersvåld, emotionell sexualupplysning, empatiträning för de pojkar som behöver det, anoreximottagningar i alla kommuner etc hade det varit lite ok.

Men detta kommer ju alltid för sig och då framstår det som att det största hotet mot oss kvinnor är en anonym okontrollerbar fara när vi rör oss ute samhället. Det är inte sant!!!! Mäns våld mot kvinnor i garage är INTE ett problem. Kvinnors rädsla för mäns våld i garage ÄR ett problem. Kvinnors rädsla är patriarkatets främsta medel att få kvinnan att frivilligt underordna sig. Den handikappande rädslan underblåses när auktoriteter ropar efter skydd och varningar för väderkvarnar. Varna för tendenser hos äkta män istället, det skulle kanske kunna skydda kvinnors liv och lem.

Citat av Lucinda Bassett

2006-11-21T15:54:00.000Z

"De verkliga överlevarna är inte de som hela tiden håller sig på fötterna. De är likt aikidomästare, de vet vet hur man faller och hur man tar sig upp igen redo att återuppta kampen."