Det är fel att mutas. Fel, fel, fel!

Media föreslår att riksdagen bör ha gemensamma riktlinjer för ledamöternas samröre med NGO:s i anslutning till den av media kallade Arkelstenaffären eller mutskandalen. Flera bloggare och andra har uttryck sina åsikter att mutor är dåliga och det är bra om det finns regler mot sådant. Som Jessicas vård och värld och LUF:s ordförande Adam Cwejman.

Det verkar, får jag lov att säga, rätt naivt. Dessutom verkar det som att många missuppfattat kravet på riktlinjer. De skulle alltså inte handla om att man inte får ta emot mutor, det har vi ju faktiskt lagar om och ska prövas i domstol. Det som diskuteras här är i fall riksdagens ledamöter ska ta på sig extra stränga förhållningsregler utöver mutbrott i sitt samröre med NGO:s.

Redan nu finns partispecifika regler som avspeglar enskilda partiers värderingar och som får anses vara mer av personliga preferenser än rättsprinciper. Jag är övertygad om att lagen redan täcker de princpier som är möjligt att över partigränserna enas om. Vill ett parti ha regler som säger att det är ok att "mutas" av RFSL (eller LO för den delen) men inte av ett stort företag så får man väl ha det, men jag tycker inte man bör upphöja sådana preferenser till allmänna principer. Det får partiorganisationerna och väljarna ta ställning till. En ledamot vars integritet är som ett såll kommer i vilket fall inte stärka sin integritet genom allmänna regler. Tro mig, det finns tusen och åter tusen sätt att sälja sin själ på. Inte minst för den som hanterar över tusen miljarder av sina medmänniskors pengar genom knapptryckningar.

Sedan ska man ha klart för sig att om det skulle tillkomma sådana här regler skulle de knappast vara genomsyrade av principiell skärpa och neutralitet. De skulle vara resultatet av kohandel mellan de största partierna. Det tar nämligen lång evolutionär tid för kollektivet att utmejsla riktiga principer. Den ljusrosa föreställningen att partierna skulle hitta på regler som Fru Justitia skulle belöna med kakor mjölk är liksom inte realistiskt. Snarare skulle vi se förhandlingar (eller se och se, vi skulle få se de poetiskt tillhyfsade resultaten) av typen: "ni mutas av svenskt näringsliv", "ja men ni mutas av LO", "ok då undantar vi oss närstående organisationer, men vi stoppar organisationer och företag vi inte gillar från att ha samröre med andra riksdagsledamöter - hi, hi nu blev vi av med dem".

Om vi hade ett utbrett problem med riksdagsledamöter som abrupt och ideologifrämmande byter åsikter och ställningstagande efter samröre med mäktiga intressen så skulle det vara på sin plats med en lagskärpning, men fortfarande inte hemmasnickrade stödhjul i riksdagen. Våra politiker är generellt inga mutkolvar. Maktmissbruk finns i Sverige, men det är insocialiserade idéer som sker för helt öppen ridå som att lokala politiker bjuder på justa upphandlingsavtal för att "gynna lokalsamhället" eller gynna "konkurrensen" när det i själva verket är Bosse från fotbollen man gynnar. Eller stärkande av demokratin genom ett museum för traditionell klädedräkt när det i själva verket är väninnorna Margit och Anitas handarbetshobby man vill gynna. Eftersom detta är helt normala saker som vi gör i Sverige för skattepengar är skiljelinjen mellan demokratisk anda och maktmissbruk inte så skarp att vi snabbt kan enas om var skiljelinjen går. Sådant tar tid och är inget man skapar genom dokument. Men ett kan vi vara säkra på: om partierna, bloggarna, journalisterna, människorna och småkrypen är djupt oeniga om var den etiska linjen mellan att föredömligt vara ute i "verkligheten" och förstå sig på "de stora sammanhangen" och att använda sin integritet att putsa mutbilar med så kommer vi inte att komma längre med detta än vi redan har.

Ska vi då acceptera allt som inte är olagligt? Självklart inte, men moralen varken står eller faller med regelsamlingar. Den utmejslas, utvecklas och efterlevs spontant där människor samarbetar. Brister i den samhälleliga moralen åtgärdas inte med dokument utan genom det sociala samspelet. Ytterligare regler kommer inte att spegla Fridolins Kantianskt upphöjda moral utan just den sammanlagda maktbalans som redan existerar. Förhandlingar om moral är inte moral, utan en matematisk beräkning av maktförhållanden och redan etablerad moralisk praxis. I en sådan förhandling lär vågmästarpartier, som alltid, få otillbörligt inflytande. Men det lär vi väl inte få några etiska riktlinjer som sätter stopp för.

Bloggtips: Nonicoclolasos "Hur bör bjudresor bedömas"

intressant