Som jag ser det måste det vara okontroversiellt att politiken ska syfta till att minska bidragsberoendet. Jag tror egentligen inte att den ambitionen skiljer så mycket mellan blocken. Vänstern tycker naturligtvis inte att det är önskvärt med ett system där stora delar befolkningen är beroende av bidrag. Det som skiljer är förstås hur man tror att detta bäst uppnås. Men jag tror också att det kan skilja vad man tror är möjligt. Ibland får jag känslan av att många på vänsterkanten inte tror på ett samhälle där endast en mycket liten del är beroende av bidrag och därför anser de att sänkt skatt på arbete alltid kommer att gynna de redan välbeställda. Eller att striktare regler alltid kommer att leda till att människor kommer i kläm.
Flaggskeppet i alliansens jobblinje är förstås jobbskatteavdraget. Även om arbetslösheten är större nu än för fyra år sedan är det också så att antalet personer som har jobb har ökat med 100 000. Det är jättetrist att så många är arbetslösa och det är en enorm utmaning att lösa den uppgiften. Jag tror dessutom att det finns en stor risk att vi inom kort får se ännu en stor ekonomisk kris som dessvärre kan komma att bli mycket långvarig. Frågan är då om huvudfokus ska ligga på att rädda så många jobb som möjligt eller försöka skapa så många nya jobb som möjligt. Jag tror på det senare. Det är ofta inte utan anledning som arbetstillfällen försvinner även om det känns så i en kris när hela fabriker läggs ned. Det kan till och med vara så att företag "passar på" att göra stora och vitaliserande förändringar när det ändå krävs stora krafttag i en kris. Då är det nog bäst att satsa det krut man har på ställen i ekonomin där de gör bättre nytta. Och det är förstås en jättediskussion. Ska man subventionera vissa tjänster? Ska man ha beredskapsarbeten? Ska man stimulera ekonomin med massor av stödpengar? Men det lämnar jag därhän.
Lika viktigt som jobbskatteavdraget är reformer som syftar till att frigöra resurser från transföreringsystemen som kan läggas på välfärdstjänster. Om man kan få ner sjuktalen och arbetslösheten frigörs resurser som kan läggas på sjukvård och utbildning. Då får man en positiv spiral där de förstärkta välfärdstjänsterna motverkar bidragsberoendet.
Tyvärr har reformerna i a-kassan och f-kassan varit stora, snabba och inte alltid genomtänkta. Till en del tror jag faktiskt också att de byggt på okunskap om varför vi har så höga sjuktal. Den bortre parentesen i sjukförsäkringen och detaljstyrningen av Försäkringskassans regelverk är inte bra. Det har medfört orimliga konsekvenser för personer som saknar arbetsförmåga. Men regeringen har förbättrat bostadstilläggen som sjuka har. Den har satsat massivt på skyddade arbeten och arbetsträning för sjuka med potentiell arbetsförmåga. Den har sporrat landstingen att korta köerna och infört en lag som i praktiken innebär en slags vårdpeng. Något som på sikt kommer att vitalisera den annars extremt torra och tröga sjukvårdsapparaten. Redan nu kan man konstatera att väntetiden på labbtester i Uppsala län har gått från flera veckor till några dagar. Och det är bara ett bland massvis av exempel på hur privata utförare kan hitta lösningar på problem som landstinget dragits med i evinnerliga tider.
Som sjuk har man numer också stora möjligheter att påverka sin ekonomi genom att arbeta så mycket (eller lite) man kan. Det tror jag är mycket välkommet för alla som kämpat på med vikariat och projektarbeten som inte gett något extra i plånboken jämfört med om man stannat hemma. Visst finns det meningsfulla saker att göra även utanför arbetsmarknaden. Men för de som vill förbättra sin ekonomi ska det löna sig att arbeta även om man inte kan köra på i 180. För så var det förut. För de allra flesta sjuka var man tvungen att komma upp i 50-75% innan det lönade sig att arbeta. Då har jag full förståelse för att man inte har lust att lägga den pyttelilla reserv av ork på arbete.
De ändrade reglerna i a-kassan gör att man måste vara noga med sitt yrkesval. Väljer man ett yrke där det finns väldigt få jobb så får man ta ansvar för det valet. Man kan inte räkna med att ens inkomst ska vara på samma nivå som de som väljer jobb där de har störst chans att maximera sin lön, istället för att välja drömjobbet. Det är inget fel i att följa sin dröm och satsa på ett osäkert kort. Kanske blir man känd rockstjärna eller skådespelare med hyfsad eller rent av ordentlig inkomst. Men tar man en medveten risk är det också rimligt att man räknar med att leva knapert om det inte lyckas.
Vad jag tycker är märkligt är att alliansen inte valt att vända upp och ner på försörjningsstödet. Det är ju det allra skadligaste system vi har som låser in folk i fattigdom med extremt små chanser att någonsin förändra sina livsvillkor. Det ska inte vara så att varje intjänad krona gör att man förlorar en bidragskrona. Även de allra fattigaste måste få chansen att förbättra sina livsvillkor genom arbete.
Allt som allt: jobblinjen kan ibland låta som ett oreflekterat hyllande av arbetet för arbetets egen skull. Men för mig handlar det definitivt inte om det. Det handlar om att få en väl fungerande ekonomi, med så stora skatteintänkter som möjligt med så små skattesatser som möjligt. Det handlar om att få en tillväxt som vi alla kan använda efter eget huvud. Vi kan konsumera mer prylar (så länge det inte sabbar miljön) eller mer tjänster. Men vi kan också ta ut tillväxten i mer fritid. Något som svensken gärna gör. Med fler i arbete och färre med bidrag kommer det att bli möjligt att försvara välfärdstaten även då den utsätts får stora påfrestningar. Och tyvärr, så är verkligheten. Vi måste skapa stora marginaler om inte hela bygget ska rasa för våra barn och barnbarn. Men det klarar vi. Sverige är bra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar