Någon skrev en sak som fastnade i huvudet. "Vi är kommunen och ni är våra hjon".
Sådär är det verkligen. Jag känner knappast någon som har med anställda inom kommun, landsting eller stat som inte upplever det på samma sätt. Vad beror den där kulturen på? Det spelar ingen roll hur goda argument man har eller hur många fakta man har som fullkomligt avgör saken. Computer says no. Ofta är man helt beroende av dem. Jag känner att jag måste huka, sänka rösten och vädja till deras välvilja, inte deras förnuft. Gör man det, degraderar sig till ett offer, händer det skrämmande ofta att det ändå finns en lösning. Gråter man en skvätt kan under ske.
Ett annat begrepp ringer ofta i mitt huvud nuförtiden. Fuck off-money. Det handlar om att ha en rimlig summa pengar som man kan falla tillbaka på. En summa pengar som garanterar värdighet. När folk jävlats med en en gång för mycket så kan man säga "Fuck off - jag behöver inte dig". Men det är förstås bara en fantasi för de flesta. Vi har vår lilla lön eller våra bidrag. Hälften tar staten för att vi ska ha sparat till en regnig dag. Om vi bli sjuka, om vi blir arbetslösa, när vi blir gamla. Det är väl bra, riktigt bra faktiskt. Men jävlar vilken makt de får, de där som administrerar hela klabbet. Ju mer politiker detaljreglerar desto mindre makt får armeerna av do-gooders. Men i gengäld får man alltmer Computer-says-no. Sedan står man där och kan inte röra sig en millimeter.
Så ringer det i huvudet av vad en gammal statsrådssnubbe på vänster sida sa en gång. Vi jobbade flera år med att avveckla detaljstyrningen. Vi såg att det skapade osjälvständiga och anonyma tjänstemän. Men nu har regeringen backat bandet åtskilliga år. Jag har fått många tillfällen att tänka på det där. Det kan ta decennier att bygga upp system som fungerar självständigt och som fattar beslut efter förnuft och inte efter en mall på datorn. Men det kan gå på en kafferast att förvandla apparaten till en oigenomtränglig mur av regler.
Jag måste fråga mig, i ett land där alla är beroende av "systemen" och utrymmet att själv spara till en regnig dag är snålt, vad händer med värdigheten? Vad gör det med alla de som varje dag måste inta rollen som mottagare av välvilja? Varför har vi i det rika landet Sverige inte större möjlighet att någon gång få säga: Dra åt helvete!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar