Om dolda motiv och ovilja att förstå andra

Det är verkligen tråkigt att så många anklagar regeringen för att ha illasinnade och konspiratoriska avsikter. Dagligen sägs det att borgerligheten gör och säger saker för att skada andra, företrädesvis de "svaga". Det är beklämmande. Inte för att jag i mångt anser att vi har en bra regering utan för att det säger så mycket om det själsliga och intellektuella klimatet i Sverige.

Bland det värsta jag vet är när människor klistrar på andra dolda motiv och avsikter. Det är dålig stil och det förgiftar relationen mellan människor. Det sår misstänksamhet i våra sinnen och börjar genomsyra det vi gör och säger. En sträng moralisk hållning till detta kanske inte alltid är så lätt att följa (jag klistrar tyvärr själv då och då) men man bör försöka för det är så fundamentalt för relationen mellan människor. Man ska vara övertygad om att någon verkligen har illasinnade outsagda motiv innan man slutligen avgör vad man ska tro. Man bör noga rannsaka sina egna föreställningar om den andre och sig själv och vad man själv har för motiv om man bestämmer sig för att framföra sina misstankar. Man ska ge varje människa förmånen av tvivel. Den som vill kan nästan alltid upptäcka att människan innerst inne inte vill illa, det bara blir så när hon blir rädd.

Om man håller med om detta vad ska man då tycka om att tillskriva en hel grupp dolda och illasinnade motiv? Ja då får man vara än mer sträng mot sig själv.

När en grupp tar ett gemensamt beslut kan det egentligen aldrig finnas något annat motiv än det öppet redovisade. För redovisas ett motiv är det ju en del av beslutet: "vi bestämmer gemensamt att göra detta av dessa skäl". Det ligger i det kollektiva beslutets natur. Att individerna har uppsjö olika motiv att delta i det kollektiva beslutet ändrar inte denna fundamentala sanning. De subjektiva och intersubjektiva processer som skapar ett beslut är förstås inte ointressanta. Tvärtom är de ofta betydligt mer intressanta än resultatet av processen, det vill säga beslutet. Men det är djupt ohederligt att medvetet blanda ihop dessa två ting, och det är besvärande korkat och ytligt om man blandar ihop det för att man inte förstår skillnaden.

När anklagelser om dolda motiv framförs i den politiska debatten ser man nästan alltid ett samband mellan vad anklagaren anser är konsekvensen av ett beslut och vad den sedan hävdar är motivet bakom beslutet. I sådana fall finns det starka skäl att tro att det antingen inte ligger mycket tankemöda bakom anklagelsen eller att man är ohederlig. Man bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på om det kan finnas uppriktigt goda motiv bakom ett beslut med dåliga konsekvenser. Man stämplar lättjefullt meningsmotståndaren som ond, och som bevisning hänvisar man till konsekvenserna. Jag stöter ofta på denna anklagelseretorik när jag möter meningsmotståndare. Som den fördomsfulle alltid gör när de ertappas med en fördom lägger de till att "men du är ju inte som dem". Som om det skulle göra generaliseringen mindre inskränkt och fördomsfull.

En ironisk följd av denna lättja är att man samtidigt måste medge en god portion skarp och list hos motståndaren. Den som fattar onda beslut medvetet har ju förstått betydligt mer än den som gör det omedvetet. Den som inte vill medge att motståndare har skarpsinne gör därför bäst i att inte tillskriva den alltför stor insikt i det onda i hennes agerande. Det brukar sägas att vänstern respektive högern har var sin förhärskande fördom om varandra. Den ena är att vänstern tror att högern är ond, den andra att högern tror att vänstern är korkad. Det märks med all (pinsam) tydlighet när en debattör bär på endera fördom när de söker övertyga åhöraren att rösta på det ena eller andra partiet.

En anklagelse som jag har följt och som etablerat sig som sanning är att regeringen skulle vilja ändra fattigdomsbegreppet för att dölja sina egna misslyckanden (tex här, här, här och här) med fattigdomsbekämpningen. Av allt att döma verkar bevisningen endast ligga i att ett ändrat begrepp de facto ger bättre siffror för Sverige. Men det är ett cirkelbevis. Så här går det till:

Regeringen vill dölja sitt misslyckande med fattigdomsbekämpning genom att ändra fattigdomsbegreppet. Anledningen till att man vill ändra fattigdomsbegreppet är för att man misslyckats med fattigdomsbekämpningen.

Jag kan inte avgöra varför Reinfeldt så aktivt verkar för att ändra fattigdomsbegreppet i EU. Men jag kan avgöra varför så många kan gå med på beslutet att göra så. Många tycker nämligen att den absoluta fattigdomen i Sverige och EU är ett större problem än den ekonomiska ojämlikheten. De tror uppriktigt att sänkt skatt på arbete är den mest effektiva metoden att höja både ekonomiskt tak och golv i ett samhälle. Till och med om skattesänkningen kräver en viss sänkning av bidragen kommer reformerna sammantaget att leda till att de sämst ställda får det bättre. I alla fall om man samtidigt förstärker de delar av offentlig sektor som förebygger bidragsberoende: skola, vård, polis, rättsväsende, osv. Alltså förstärker samhällsservicen något. Det innebär inte att de anser att ekonomisk ojämlikhet är bra. Bara att i valet mellan en något minskad jämlikhet och mycket ökad rikedom och frihet så väljer man det senare. Man tror på att vissa skatter och skattenivåer skadar rikedomsprocesserna för alla. Detta är också precis vad regeringen redovisar som skäl till sin politik. Det är också precis vad som framförs som skäl på partistämmor, av fristående debattörer och även av en del filosofer, ekonomer och statsvetare.

Jag har hittat ett inlägg som inte klistrar på motiv och som tangerar ett försök att förstå varför andra tycker som de gör hos Med rätt att tycka