Självklart ska vi sträva efter att ha full sysselsättning och höga löner. Men min övertygelse är att både många jobb och höga löner är något man förtjänar. Att ha mycket pengar att spendera är en fråga om hur mycket vi alla arbetar och framförallt en fråga om att lägga ner arbete på rätt saker. "Om du vill ha majs, så majs".
Vill man ha höga löner måste man antingen vara färre som delar på lönepotten eller öka potten att dela på. Vill man ha låg arbetslöshet måste man antingen se till att fler vill och kan betala för utfört arbete eller att kostnaden för arbetskraft, dvs lönerna, är lägre.
Sverige håller uppe lönerna genom att färre är med och delar på lönepotten. De som inte får vara med på arbetsmarknaden får bidrag. Det är här skon klämmer, ordentligt. Om man betalar folk för att så majs så kommer man att kunna skörda majs. Om man betalar folk för att inte konkurrera om lönepotten så kommer man att skörda arbetslöshet och bidragsberoende. När man gör så blir det mindre majs att skörda, alltså lägre tillväxt än annars skulle varit fallet. Får man en mindre skörd så blir det mindre att ge till de som inte får eller kan arbeta. När fler ska dela på bidragspotten, och den ständigt blir mindre efter att lönearbetarna fått sitt så blir det allt mindre kvar till de alltfler bidragstagarna att dela på.
Att det har blivit så i Sverige är helt bortom diskussion. De som arbetar har större trygghet och högre löner än de skulle haft om inte bortåt 15% av befolkningen levde i ständig ekonomisk nöd och otrygghet. Detta är som jag ser det en klasskonflikt.
Ett proletariat är en grupp människor som lever ur hand i mun. Det som kommer in går direkt till konsumtion. Hur mycket det finns att stoppa i munnen varierar helt bortom ens kontroll. Proletariatet kan inte spara och investera för att påverka sina inkomster. De kan inte arbeta bättre eller mer för att öka sina inkomster. De kan inte planera för framtiden. Så är det för bidragstagare i vårt system. För många består bostadsbidraget för nästan hälften av ens mycket små inkomster. Det finns alltså inga möjligheter att öka sin ekonomiska trygghet genom att bo billigare. Ur hand i mun.
Intressekonflikten mellan de som har och de som inte har skärps. Men skillnaderna ligger inte i löneläget, Sverige har bland världens mest jämlika löner. Inkomstskillnaderna finns mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Det är missvisande att tala om lägstalönerna som ett mått på jämlikhet. Man måste ta med lägstabidragen också. Gör man det är Sverige ett mycket ojämlikt land i fråga om inkomster.
Själv lägger jag min röst på de som är beredda att ge mer frihet och möjligheter till bidragsproleteriatet. Även om det måste ske på bekostnad av de som redan är inne på arbetsmarknaden. Jag vet inte exakt vilka finanspolitiska åtgärder som behövs, men om vi kan vara överens om vad som är rättvist blir det lättare att göra rätt saker.
4 kommentarer:
"Om man betalar folk för att så majs så kommer man att kunna skörda majs. Om man betalar folk för att inte konkurrera om lönepotten så kommer man att skörda arbetslöshet och bidragsberoende. "
Mycket bra formulering!
"Själv lägger jag min röst på de som är beredda att ge mer frihet och möjligheter till bidragsproleteriatet."
Har du hittat några såna?
Med det resonemanget så kan man rösta på alliansen, eftersom den har gjort det lättare för bidragstagare att bli arbetstagare.
Men man kan även hamna i att man vill rösta på socialdemokraterna, eftersom dessa har för vana att lova ut fler bidrag. Det ger viss ökad ekonomisk frihet, även om man fortfarande lever ur hand i mun.
Jag tycker det är svårt att säga idag vad alternativet är. Men det är klart att det är svårt att tänka sig att sossarna någonsin skulle rucka på inkomstbortfallsprincipen.
Å andra sidan är det inget parti i Alliansen som är i närheten av sådana förslag även om jag tror det bubblar mer under ytan.
Men du har rätt i att ALliansen är mer benägen att fatta svåra tuffa beslut om att försöka låsa upp en del av bidragslåsningarna.
Så klokt! Mera sånt!
Skicka en kommentar