Det är fel att mutas. Fel, fel, fel!

Media föreslår att riksdagen bör ha gemensamma riktlinjer för ledamöternas samröre med NGO:s i anslutning till den av media kallade Arkelstenaffären eller mutskandalen. Flera bloggare och andra har uttryck sina åsikter att mutor är dåliga och det är bra om det finns regler mot sådant. Som Jessicas vård och värld och LUF:s ordförande Adam Cwejman.

Det verkar, får jag lov att säga, rätt naivt. Dessutom verkar det som att många missuppfattat kravet på riktlinjer. De skulle alltså inte handla om att man inte får ta emot mutor, det har vi ju faktiskt lagar om och ska prövas i domstol. Det som diskuteras här är i fall riksdagens ledamöter ska ta på sig extra stränga förhållningsregler utöver mutbrott i sitt samröre med NGO:s.

Redan nu finns partispecifika regler som avspeglar enskilda partiers värderingar och som får anses vara mer av personliga preferenser än rättsprinciper. Jag är övertygad om att lagen redan täcker de princpier som är möjligt att över partigränserna enas om. Vill ett parti ha regler som säger att det är ok att "mutas" av RFSL (eller LO för den delen) men inte av ett stort företag så får man väl ha det, men jag tycker inte man bör upphöja sådana preferenser till allmänna principer. Det får partiorganisationerna och väljarna ta ställning till. En ledamot vars integritet är som ett såll kommer i vilket fall inte stärka sin integritet genom allmänna regler. Tro mig, det finns tusen och åter tusen sätt att sälja sin själ på. Inte minst för den som hanterar över tusen miljarder av sina medmänniskors pengar genom knapptryckningar.

Sedan ska man ha klart för sig att om det skulle tillkomma sådana här regler skulle de knappast vara genomsyrade av principiell skärpa och neutralitet. De skulle vara resultatet av kohandel mellan de största partierna. Det tar nämligen lång evolutionär tid för kollektivet att utmejsla riktiga principer. Den ljusrosa föreställningen att partierna skulle hitta på regler som Fru Justitia skulle belöna med kakor mjölk är liksom inte realistiskt. Snarare skulle vi se förhandlingar (eller se och se, vi skulle få se de poetiskt tillhyfsade resultaten) av typen: "ni mutas av svenskt näringsliv", "ja men ni mutas av LO", "ok då undantar vi oss närstående organisationer, men vi stoppar organisationer och företag vi inte gillar från att ha samröre med andra riksdagsledamöter - hi, hi nu blev vi av med dem".

Om vi hade ett utbrett problem med riksdagsledamöter som abrupt och ideologifrämmande byter åsikter och ställningstagande efter samröre med mäktiga intressen så skulle det vara på sin plats med en lagskärpning, men fortfarande inte hemmasnickrade stödhjul i riksdagen. Våra politiker är generellt inga mutkolvar. Maktmissbruk finns i Sverige, men det är insocialiserade idéer som sker för helt öppen ridå som att lokala politiker bjuder på justa upphandlingsavtal för att "gynna lokalsamhället" eller gynna "konkurrensen" när det i själva verket är Bosse från fotbollen man gynnar. Eller stärkande av demokratin genom ett museum för traditionell klädedräkt när det i själva verket är väninnorna Margit och Anitas handarbetshobby man vill gynna. Eftersom detta är helt normala saker som vi gör i Sverige för skattepengar är skiljelinjen mellan demokratisk anda och maktmissbruk inte så skarp att vi snabbt kan enas om var skiljelinjen går. Sådant tar tid och är inget man skapar genom dokument. Men ett kan vi vara säkra på: om partierna, bloggarna, journalisterna, människorna och småkrypen är djupt oeniga om var den etiska linjen mellan att föredömligt vara ute i "verkligheten" och förstå sig på "de stora sammanhangen" och att använda sin integritet att putsa mutbilar med så kommer vi inte att komma längre med detta än vi redan har.

Ska vi då acceptera allt som inte är olagligt? Självklart inte, men moralen varken står eller faller med regelsamlingar. Den utmejslas, utvecklas och efterlevs spontant där människor samarbetar. Brister i den samhälleliga moralen åtgärdas inte med dokument utan genom det sociala samspelet. Ytterligare regler kommer inte att spegla Fridolins Kantianskt upphöjda moral utan just den sammanlagda maktbalans som redan existerar. Förhandlingar om moral är inte moral, utan en matematisk beräkning av maktförhållanden och redan etablerad moralisk praxis. I en sådan förhandling lär vågmästarpartier, som alltid, få otillbörligt inflytande. Men det lär vi väl inte få några etiska riktlinjer som sätter stopp för.

Bloggtips: Nonicoclolasos "Hur bör bjudresor bedömas"

intressant

Lögner och överdrifter i valrörelsen

Det cirkulerar gott om överdrifter och myter i valrörelsen. Jag blir ömsom upprörd och vill rätta till, ömsom uppgiven närmandes det förintande föraktet. Siffror viner genom luften och på bloggar excellerar man i rapportanalyser, diagram och SCB-statistik. Jag imponeras av de som kan göra egna diagram och som spikar fast en bild av Sverige som verkar ovedersäglig. Men det är dags att stanna upp, kliva ur nyhetsbruset och blogglänkarna för att tänka känner jag. Jag trivs inte riktigt i det. Det är något som inte stämmer.

Jag hörde för något år sedan ett radioprogram som handlade om mediabevakning av krig. Där visade man hur berättelserna ofta var fejkade, falska. Hur sanningen manipulerades. Sorgtåg över döda de för länge sedan begravt spelas upp, fejkade högar av grus för bombardemang som redan var uppröjt dokumenteras, någon håller upp ett gråtande barn som om det just räddats från rasmassorna. Men det har lärt sig gråta på kommando inför kamerorna. Det lilla barnets erfarenhet av världen. Får vi inte oss sanningen till livs i rapporteringen? Är detta lögn det som spelas upp? Är kriget något helt annat?

Det finns gott om mänskliga erfarenheter i denna jämmerdal till jord som är obegripliga, som inte går att ta in för den som inte själv upplevt. Hur kan man förstå hur det är att leva i Tjetjenien eller i Palestina? En man som varit journalist i Tjetjenien under kriget berättade för mig om en syn, en bild som på något vis grep tag i mig. Ett litet hörn av verkligheten långt bort från våldet och explosionerna. Han visade ett antal bilder på feta hundar. Varför? Jo för att dödsoffren var så många och myndigheten så demolerad att liken låg kvar på gatorna i veckor. Därför blev hundarna feta.

Man ser på tv att 30 personer blivit dödade i ett sprängattentat. Man ser på tv om en man med Parkinson som inte får assistans efter klockan 4 på eftermiddagen. Man ser på tv om en tågolycka som krävt ett dödsoffer. Så kommer vädret och man undrar ifall man behöver ta fram regnbyxorna till morgondagen. Inga fler tankar på döden och lidandet. Inga känslor.

Hur är det att vara mannen med Parkinson? I inslaget sitter han i sin fåtölj och får hjälp att äta. Han säger att det har blivit svårt att hantera vardagen när han inte har någon som hjälper honom på eftermiddagen. Sanningen om honom och hans liv finns knappast att finna i reportaget. Inte ens om man filmade honom i hans svåraste, mest förtvivlade stunder av dödsskräck, vanmakt, ensamhet, frustration och vidräkningar med sitt eget liv kommer vi att se sanningen om mannen med Parkinson som fått sin assistans neddragen.

Vad hade hänt om reportageteamet tagit hjälp av en regissör? Om de hade satt ett blått ljus som påminner om offentliga toaletter där knarkare inte ska kunna se sina vener? Om de sminkat mannen med Parkinson med den annalkande dödens kännemärken? Satt till dramatisk musik och sedan iscensatt en bild av mannen som ramlat och slagit sig fördärvad i en hård och kall toalett - utan någon hjälp i räckhåll? Hade vi avlägsnat oss från sanningen då? Hade reportaget om mannen med 5 timmars indragen assistans förfalskats?

Jag tror vi behöver våra skrönor och myter, överdrifter och förfalskningar. Jag tror vi behöver dem för att förstå. Eller åtminstone närma oss sanningen. I eviga tider har människan byggt berättelser om vad det är att vara människa. Bit för bit utmejslat det väsentliga. Vandringsägner är människans kollektiva erfarenhet av livet. Varje gång de återberättas läggs det till en liten bit av mänskligt liv.

Idag är vår urtida berättelse stoppad i en ask, ett litet utrymme med raka linjer och perfekta hörn. Idag poserar romanen som människans berättelse om sig själv. Men romanen är formaliserad, individuell och introvert. Romanen bygger vidare på en väl vaktad och isolerad berättelse om människans berättande. En metaberättelse. Romanen är ingen levande organism som evolverar inom det mänskliga. Därför är den inte längre en del av oss. Den lever sitt eget liv.

Det muntliga förmedlandet av upptäckter, djungeltrummor och vandringssägner har i moderniteten ersatts av något vi kallar nyheter. Nyheter är ett berättande med en än mer kliniskt snäv form. Ett barn av modernitetens förhållande till sanningen: det vetenskapliga. Observerbart, kvantifierbart, avskalat. Ett projekt ämnat att befria förnuftet från att smutsas ner av känslor och fantasier. Prydligt katalogiserade berättelser presenteras i ritualiserad upprepning. Först den stora inrikesnyheten, sedan utrikes, sedan något lätt kanske lokalt. Sedan ekonomi, kultur, nöje, sport och väder. Som om världen, livet i sin essens bestod av dessa kategorier i just den ordningen. Detta är vår tids sätt att förmedla förståelse. Det är något som inte stämmer.

Nyheten får inte beröra det eviga eller kontinuiteten. Den är i sin essens det fragmentariska och partikulära. Människornas liv ligger på operationsbordet. Kroppen är täckt med en grön skyddsduk med en bit blottad uppfläkt hud i strålkastarljuset. Det enda vi ser är namnlösa, främmande och obegripliga delar av en frånvarande kropp. Befriade från sin ordinära mening, sin vardag. Nyheten får inte se kroppen, får inte se människan, får inte se medvetandet. Den opererar i ett sterilt rum utan andra föremål än de vassa redskap som krävs för att öppna en människa. Vår berättelse om oss själva utspelar sig i en operationssal. Där är det något som inte stämmer.

Kanske är internet vägen tillbaka till det fria berättandet. Där sanning och mening skapas i ett kaosartat myller av tankar, fantasier, skvaller och diagram? Kan det uppstå en spontan ordning i det kaoset? Kan ögonblick av sanningen dyka upp i detta kalejdoskop? Precis som den alltid gjort. Kanske tar jag fel när jag hånar åt youtube-klipp och vandringssägner i våra facebook-statusar?

intressant politimetern

DN Svd Expressen Aftonbladet UNT Aktuellt Rapport Youtube

Den som är sjuk ska inte arbeta

Det är faktiskt inte riktigt sant det Reinfeldt säger om att är man sjuk ska man inte jobba.

Om han menar att den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen, så stämmer det helt enkelt inte.

Huvudregeln är att man bara kan få sjukpenning i 364 dagar. I undantagsfall (vårdas på sjukhus, cellgiftsbehandling etc) kan man få förlängd sjukpenning i 550 dagar. Totalt ca 2,5 år. Sedan får man ovillkorligen ingen sjukpenning mer. Då återstår sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Men den kan man bara få om man är stadigvarande arbetsoförmögen. Bestämmelsen är extremt sträng, man ska ha förlorat arbetsförmågan för alltid och all rehabilitering ska vara uttömd. Det innebär i klartext att den vars arbetsförmåga är nedsatt längre tid än 2,5 år, men inte för alltid saknar sjukförsäkring i Sverige. Observera att det alltså inte spelar någon roll vilken arbetsförmåga man har, även om den är noll så förlorar man sin ersättning.

Det är extremt sällan man med tvärsäkerhet kan säga att arbetsförmågan är förlorad för alltid. Smärttillstånd och psykisk ohälsa är de två vanligaste sjukdomar som leder till långvarig förlust av arbetsförmågan. Jag har för mig att de står för hälften av sjuktalen. Inga av dessa tillstånd kan med säkerhet sägas vara livslånga. Vad vi däremot vet är att de statistiskt sett är betydligt mer ihållande än 2,5 år och kan vara extremt handikappande. Vi vet också att den medicinska behandling som är rekommenderad för dessa tillstånd: KBT har köer som ofta är längre än ett år. Vi vet också att många gått flera år med dessa sjukdomar innan de söker hjälp och innan de blir sjukskrivna vilket gör att behandlingstiderna i bästa fall handlar om ett år eller två. I många fall handlar det om åratal. Vi vet också att det är långt i från alla som blir hjälpta av KBT.

Nu ska det sägas att den som blir utförsäkrad erbjuds en annan ersättning, aktivitetsstöd, från försäkringskassan. Detta mot att man genomgår en utredning av arbetsförmågan och vilka insatser som behövs för att man ska återfå arbetsförmåga, samt att man deltar i de aktiviteter som anvisas. Insatserna är individanpassade och kan i extremfall innebära samtal med en handläggare per telefon. Något som alla torde klara. Sedan kan man, med sjukintyg, återgå i sjukförsäkringen efter 3 månader. Det är alltså ingen katastrof, ingen ruin, ingen stupstock som inträffar när dagarna i sjukersättningen tar slut. Arbetslivsintroduktionen innebär inte att man ska arbeta. Det innebär att man ska delta i en utredning om man kan arbeta.

Det stämmer alltså det Reinfeldt säger, den som är sjuk ska inte arbeta. Däremot stämmer det inte att den som saknar arbetsförmåga alltid har rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Läs mer om sjukförsäkringen: Mary Jensen "Det kan behövas lite justeringar i sjukförsäkringen..."

Intressant

Den komplicerade sjukförsäkringsreformen

Farouk Medin skriver i Svd Oppositionens bluff. Min partikollega Carl Nettelblad har bloggat om artikeln: "tråkig nivå på debatten" och skriver att Medins artikel har förtjänster för att den förklarar hur systemet fungerar. Nu råkar det vara så att sjukförsäkringsreformen är betydligt mer komplicerad än vad som går att få in i en debattartikel.

Medin utelämnar en del viktiga aspekter av de nya förändringarna, och därmed missar han några av de viktigaste problemen med de nya reglerna. Problemet är inte arbetslivsintroduktionen i sig (det oppositionen kallar stupstock). Den är bra och viktig för den utreder arbetsförmågan och vilka insatser som behövs för att man ska återfå arbetsförmåga. Den har vi dessutom haft i mindre skala tidigare i något som kallas för arbetsförmedlingen rehab. Tyvärr var resurserna inte tillräckliga och folk har faktiskt stått i kö för att få ta del av detta men nekats på grund av resursbrist. Det ska man betänka när man försöker förstå varför det nu är sådant liv kring detta att övergå till arbetslivsintroduktion.

Det som oftast diskuteras i media, eftersom det berör fler, är de första stegen i rehabiliteringskedjan. Nämligen vad som händer under den tid man uppbär sjukpenning. Det har framförts kritik mot att arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter sex månader. Om man inte anses kunna återfå sin förmåga att sköta det arbete man har ska man söka de arbeten man kan utföra. En brevbärare som får problem med en hälsena kan säkert ha andra arbeten där man inte behöver röra sig lika mycket. En högre tjänsteman som har låg stresströskel kan säkert utföra ett jobb med lugnare takt. Kanske är sex månader väl kort tid för att kunna avgöra om man kan återgå till sitt arbete eller inte. Men i vissa fall är det solklart. En kirurg som mist sin högerhand måste nog acceptera att han inte kommer att kunna arbeta som kirurg längre. Det är en tragedi att bli sjuk eller handikappad och det är en stor sorg att inte kunna utöva sitt yrke. Inte minst för att man kanske måste gå ner i lön. Men jag har svårt att se det rättvisa i att man ska ha rätt till en hög inkomst bara för att man en gång haft det. Det är inte mer orättvist att en före detta kirurg får leva på 14 000 kr i månaden än vad det är att en undersköterska får göra det. Det är förståeligt att detta diskuteras, men jag anser inte att det är detta som är problemet med de nya reglerna.

Problemen uppstår senare i rehabiliteringskedjan. Nämligen för dem som har varit sjuka länge och som för länge sedan har prövats mot hela arbetsmarknaden. Alltså de som förlorar sin tidsbegränsade sjukersättning.

1. Man förlorar sin ersättning när man deltar i arbetslivsintroduktion

Ett viktigt problem är att man förlorar sin ersättning från sjukförsäkringen. Något det egentligen inte finns anledning till. Man kan fortfarande ha en obligatorisk arbetsutvärdering efter en viss tid, vilket i allt väsentligt är poängen med de nya reglerna.

De med normala inkomster förlorar inte mycket på detta. De som förlorar ekonomiskt är de med höga inkomster och mycket låga inkomster. Många långtidssjuka är inte med i någon a-kassa av förklarliga skäl. Då blir inkomsten för den som deltar i arbetslivsintroduktionen 3000 kr i månaden. Dessutom ska man inte glömma att bostadstillägget, som man förlorar i och med att man mister sin sjukersättning är något annat än bostadsbidraget (som alla med låga inkomster kan söka, till exempel de med låg sjukpenning). Bostadstillägget uppgår till 93% av hyran upp till 5000 kr. För den som har 6000 kr i sjukersättning är det en betydande del av inkomsten. Att hastigt, när man är sjuk, lägga om sin livsstil till en halverad inkomst är tufft. Behöver man flytta kan det i sig vara så stor påfrestning att det riskerar försämra hälsan. Dessutom ska man ta sina första stapplande steg på arbetsmarknaden, som bara det kräver men kraftig mobilisering av ens små krafter. Allt på samma gång. Det går fort i svängarna i den nya rehabiliteringskedjan.

Vad jag förstår var det Littorin som ansvarade för övergången till AF efter F-kassan. Sjukförsäkringsreformen kom 2008. Den 8 dec 2009 togs proppen om vad som skulle hända med de utförsäkrade och den trädde i kraft 1 jan 2010. Det är bedrövligt. Om Littorin var för stressad för att arbeta borde han ha sjukskrivit sig som alla andra, inte göra ett hafsverk av den största socialförsäkringsreform vi sett på decennier.

2. Systemet medger inte att man är arbetsoförmögen längre än 2,5 år men kortare än till döddagar.

Tidigare fanns det huvudsakligen tre former av försäkringar inom sjukförsäkringen. Sjukpenning, tidsbegränsad sjukersättning och permanent sjukersättning (det som innan 2003 kallades förtidspension och även innefattade andra kriterier än arbetsoförmåga vid sjukdom, till exempel hög arbetslöshet på en ort). Nu finns bara två kvar med modifierade kriterier. Sjukpenning och (permanent) sjukersättning. Man har alltså tagit bort den tidsbegränsade sjukersättningen.

Tidsbegränsad sjukersättning fick man om man ansågs vara fortsatt arbetsoförmögen i minst ett år. Nu finns alltså inte den försäkringen kvar. Man får uppbära sjukpenning i högst 2,5 år sedan anser lagstiftaren att man är medicinskt färdigbehandlad och ska då antingen återgå till arbetsmarknaden i någon form eller förtidspensioneras. Det innebär att den som är arbetsoförmögen i mer än 2,5 år måste söka förtidspension, senare kallat permanent sjukersättning och nu alltså enbart sjukersättning. För att kvalificera sig till sjukersättning ska arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt - alltså tills man dör. All medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering (arbetsträning etc) ska vara uttömt. Hur sträng denna regel är kan illustreras med att lagstiftaren skriver i förarbetena att nu icke existerande behandlingar som kan tänkas finnas i framtiden inte behöver beaktas när man avgör om försäkringstagaren kan återfå någon arbetsförmåga. Jag antar att det enbart är medicinsk rehabilitering som man blir erbjuden som ska vara uttömd. Många sjuka lever dagligen med frustrationen att man inte får ta del av dyr eller ny medicinsk terapi. Det spelar alltså ingen roll om arbetsförmågan är nedsatt efter 2,5 år för att man fått fel vård eller står i kö till vård. Lagen medger inga undantag för den som ännu inte är färdigrehabiliterad, alltså inte fått den vård den behöver.

På en fråga om detta till en ledamot av socialförsäkringsutskottet fick jag till svar att i stort sett all medicinsk rehabilitering är klar efter 2,5 år och det är denna statistiska tidsram som ligger till grund för tidsramen för sjukpenningen. Men detta är alltså den tid det i normalfallet tar med en korrekt diagnos, korrekt behandling utan vårdköer att få all vård som finns för att återfå arbetsförmågan. Vårdköer, feldiagnosticeringar och felmedicineringar som är vardag i vården gör emellertid att långt i från alla har uttömt alla möjligheter till medicinsk rehabilitering inom 2,5 år och då omförsäkras man i alla fall. Undantaget är de som har en mycket allvarlig sjukdom (som cancer med cellgiftsbehandling, ett undantag som tillkom i all hast på hösten 2009, alltså två år efter reformen antogs i riksdagen) eller som är inlagd på sjukhus eller vårdas i hemmet.

Det är här det stora och enligt mig det oacceptabla problemet med reformen finns. Den som inte är i behov av förtidspensionering kan alltså inte vara kvar i sjukförsäkringen utan flyttas till arbetsförmedlingen. Detta alldeles oavsett vilken arbetsförmåga personen har. Sådana är reglerna.

Liberaler vs socialister - vem vann?

Jag och Martin Ezpeleta har haft en liten kamp om att definiera varandra som går att läsa hos Martin.

En okänd värld av vänstertankar

Bland det roligaste med att läsa bloggar nuförtiden är att man kan sätta sig på ett tåg man inte vet vart det ska gå och bara planlöst hoppa av på en station och och lika planlöst på en annan. Det länkas överallt till gamla och nya blogginlägg över hela bloggosfären.

Jag lär mig mer om ur vänstern tänker nu med den stora sammanlänkande bloggosfären än jag lärde mig på alla år som politiskt aktiv. Visst man kunde ta reda på hur de tycker om saker och ting. Men inte om hur de tänker och resonerar, vilka "berättelser" som finns i deras värld. Förr när jag träffade en vänstermänniska, en syndikalist, en kommunist - ja till och med en sverigedemokrat sög jag tag i den för att försöka förstå bättre. Men tillfällena när man fick chansen var få.

Kanske är jag inte ensam om att i viss mån få upptäcka en ny tankevärld. De yngre som inte varit med om en tid då nätet knappt fanns och då man kommunicerade i slutna rum på nätet kanske inte förstår vilken enorm skillnad det är. Men skillnaden är enorm. För den som är genuint nyfiken på hur andra tänker och vad det är som gör att de är så övertygade om sin sak är detta första gången man kan göra detta på allvar. Jag har i över tio år propagerat för att man borde få vara med i flera partier samtidigt. Inte bara för att det är mer demokratiskt att man får vara med i den underliggande demokratiska process som lägger grunden för besluten i de valda församlingarna. Utanför att det skulle gynna det politiska tänkandet och inte minst skulle det stärka samförståndsandan som varit en så viktig framgångsfaktor för Sverige.

Nu känns det där inte lika viktigt längre. Så ännu en hyllning till bloggosfären. Nu gäller det bara att själv komma igång att länka vidare. Men det får ta den tid det tar. Dessutom vill ju jag gärna skriva om vad som rör sig i mitt huvud och det är sällan baserat på nyhetsflödet och då blir länkandet inte lika självklart. Men jag får hitta mina egna former.

Nu vill jag i alla fall länka till tre tåg som alltid ger en spännande och lärorik resa till okända destinationer - och som låter mig kliva in den tidigare slutna världen av vänsterföreställningar.

Peter Landersson

Klok, kunnig och i en respektfull ton som jag gillar. Men fortfarande med skarp och intressant kritik.

Ali Esbati

Skarp, beläst, orädd, antagligen mycket intelligent och med ett osvikligt fnysande åt politiska motståndare. I hans självklarhet hittar jag ofta min egen grundade uppfattning. Något inget partimöte i världen kan lyckas med.

Marika Lindgren Åsbrink

Återigen en intelligent och välunderbyggd debattör som nästan alltid tillför värdefulla fakta

Dra åt helvete!

Någon skrev en sak som fastnade i huvudet. "Vi är kommunen och ni är våra hjon".

Sådär är det verkligen. Jag känner knappast någon som har med anställda inom kommun, landsting eller stat som inte upplever det på samma sätt. Vad beror den där kulturen på? Det spelar ingen roll hur goda argument man har eller hur många fakta man har som fullkomligt avgör saken. Computer says no. Ofta är man helt beroende av dem. Jag känner att jag måste huka, sänka rösten och vädja till deras välvilja, inte deras förnuft. Gör man det, degraderar sig till ett offer, händer det skrämmande ofta att det ändå finns en lösning. Gråter man en skvätt kan under ske.

Ett annat begrepp ringer ofta i mitt huvud nuförtiden. Fuck off-money. Det handlar om att ha en rimlig summa pengar som man kan falla tillbaka på. En summa pengar som garanterar värdighet. När folk jävlats med en en gång för mycket så kan man säga "Fuck off - jag behöver inte dig". Men det är förstås bara en fantasi för de flesta. Vi har vår lilla lön eller våra bidrag. Hälften tar staten för att vi ska ha sparat till en regnig dag. Om vi bli sjuka, om vi blir arbetslösa, när vi blir gamla. Det är väl bra, riktigt bra faktiskt. Men jävlar vilken makt de får, de där som administrerar hela klabbet. Ju mer politiker detaljreglerar desto mindre makt får armeerna av do-gooders. Men i gengäld får man alltmer Computer-says-no. Sedan står man där och kan inte röra sig en millimeter.

Så ringer det i huvudet av vad en gammal statsrådssnubbe på vänster sida sa en gång. Vi jobbade flera år med att avveckla detaljstyrningen. Vi såg att det skapade osjälvständiga och anonyma tjänstemän. Men nu har regeringen backat bandet åtskilliga år. Jag har fått många tillfällen att tänka på det där. Det kan ta decennier att bygga upp system som fungerar självständigt och som fattar beslut efter förnuft och inte efter en mall på datorn. Men det kan gå på en kafferast att förvandla apparaten till en oigenomtränglig mur av regler.

Jag måste fråga mig, i ett land där alla är beroende av "systemen" och utrymmet att själv spara till en regnig dag är snålt, vad händer med värdigheten? Vad gör det med alla de som varje dag måste inta rollen som mottagare av välvilja? Varför har vi i det rika landet Sverige inte större möjlighet att någon gång få säga: Dra åt helvete!

Färdriktning oberoende!

Vilken färdriktning har Sverige slagit in på under de gångna fyra åren?

Som jag ser det måste det vara okontroversiellt att politiken ska syfta till att minska bidragsberoendet. Jag tror egentligen inte att den ambitionen skiljer så mycket mellan blocken. Vänstern tycker naturligtvis inte att det är önskvärt med ett system där stora delar befolkningen är beroende av bidrag. Det som skiljer är förstås hur man tror att detta bäst uppnås. Men jag tror också att det kan skilja vad man tror är möjligt. Ibland får jag känslan av att många på vänsterkanten inte tror på ett samhälle där endast en mycket liten del är beroende av bidrag och därför anser de att sänkt skatt på arbete alltid kommer att gynna de redan välbeställda. Eller att striktare regler alltid kommer att leda till att människor kommer i kläm.

Flaggskeppet i alliansens jobblinje är förstås jobbskatteavdraget. Även om arbetslösheten är större nu än för fyra år sedan är det också så att antalet personer som har jobb har ökat med 100 000. Det är jättetrist att så många är arbetslösa och det är en enorm utmaning att lösa den uppgiften. Jag tror dessutom att det finns en stor risk att vi inom kort får se ännu en stor ekonomisk kris som dessvärre kan komma att bli mycket långvarig. Frågan är då om huvudfokus ska ligga på att rädda så många jobb som möjligt eller försöka skapa så många nya jobb som möjligt. Jag tror på det senare. Det är ofta inte utan anledning som arbetstillfällen försvinner även om det känns så i en kris när hela fabriker läggs ned. Det kan till och med vara så att företag "passar på" att göra stora och vitaliserande förändringar när det ändå krävs stora krafttag i en kris. Då är det nog bäst att satsa det krut man har på ställen i ekonomin där de gör bättre nytta. Och det är förstås en jättediskussion. Ska man subventionera vissa tjänster? Ska man ha beredskapsarbeten? Ska man stimulera ekonomin med massor av stödpengar? Men det lämnar jag därhän.

Lika viktigt som jobbskatteavdraget är reformer som syftar till att frigöra resurser från transföreringsystemen som kan läggas på välfärdstjänster. Om man kan få ner sjuktalen och arbetslösheten frigörs resurser som kan läggas på sjukvård och utbildning. Då får man en positiv spiral där de förstärkta välfärdstjänsterna motverkar bidragsberoendet.

Tyvärr har reformerna i a-kassan och f-kassan varit stora, snabba och inte alltid genomtänkta. Till en del tror jag faktiskt också att de byggt på okunskap om varför vi har så höga sjuktal. Den bortre parentesen i sjukförsäkringen och detaljstyrningen av Försäkringskassans regelverk är inte bra. Det har medfört orimliga konsekvenser för personer som saknar arbetsförmåga. Men regeringen har förbättrat bostadstilläggen som sjuka har. Den har satsat massivt på skyddade arbeten och arbetsträning för sjuka med potentiell arbetsförmåga. Den har sporrat landstingen att korta köerna och infört en lag som i praktiken innebär en slags vårdpeng. Något som på sikt kommer att vitalisera den annars extremt torra och tröga sjukvårdsapparaten. Redan nu kan man konstatera att väntetiden på labbtester i Uppsala län har gått från flera veckor till några dagar. Och det är bara ett bland massvis av exempel på hur privata utförare kan hitta lösningar på problem som landstinget dragits med i evinnerliga tider.

Som sjuk har man numer också stora möjligheter att påverka sin ekonomi genom att arbeta så mycket (eller lite) man kan. Det tror jag är mycket välkommet för alla som kämpat på med vikariat och projektarbeten som inte gett något extra i plånboken jämfört med om man stannat hemma. Visst finns det meningsfulla saker att göra även utanför arbetsmarknaden. Men för de som vill förbättra sin ekonomi ska det löna sig att arbeta även om man inte kan köra på i 180. För så var det förut. För de allra flesta sjuka var man tvungen att komma upp i 50-75% innan det lönade sig att arbeta. Då har jag full förståelse för att man inte har lust att lägga den pyttelilla reserv av ork på arbete.

De ändrade reglerna i a-kassan gör att man måste vara noga med sitt yrkesval. Väljer man ett yrke där det finns väldigt få jobb så får man ta ansvar för det valet. Man kan inte räkna med att ens inkomst ska vara på samma nivå som de som väljer jobb där de har störst chans att maximera sin lön, istället för att välja drömjobbet. Det är inget fel i att följa sin dröm och satsa på ett osäkert kort. Kanske blir man känd rockstjärna eller skådespelare med hyfsad eller rent av ordentlig inkomst. Men tar man en medveten risk är det också rimligt att man räknar med att leva knapert om det inte lyckas.

Vad jag tycker är märkligt är att alliansen inte valt att vända upp och ner på försörjningsstödet. Det är ju det allra skadligaste system vi har som låser in folk i fattigdom med extremt små chanser att någonsin förändra sina livsvillkor. Det ska inte vara så att varje intjänad krona gör att man förlorar en bidragskrona. Även de allra fattigaste måste få chansen att förbättra sina livsvillkor genom arbete.

Allt som allt: jobblinjen kan ibland låta som ett oreflekterat hyllande av arbetet för arbetets egen skull. Men för mig handlar det definitivt inte om det. Det handlar om att få en väl fungerande ekonomi, med så stora skatteintänkter som möjligt med så små skattesatser som möjligt. Det handlar om att få en tillväxt som vi alla kan använda efter eget huvud. Vi kan konsumera mer prylar (så länge det inte sabbar miljön) eller mer tjänster. Men vi kan också ta ut tillväxten i mer fritid. Något som svensken gärna gör. Med fler i arbete och färre med bidrag kommer det att bli möjligt att försvara välfärdstaten även då den utsätts får stora påfrestningar. Och tyvärr, så är verkligheten. Vi måste skapa stora marginaler om inte hela bygget ska rasa för våra barn och barnbarn. Men det klarar vi. Sverige är bra.

Stora skattesänkningar? Nyliberal nyordning a´la Hansson?

Nu utvärderar man regeringens politik på högern och tvären (vänstern :). Siffror hit och dit. Visst är detta viktigt och man kan analysera siffrorna och gissa hur det hade blivit med en annan regering.

Samtidigt värjer jag mig lite för den här sortens diskussioner. Ett helt politiskt program som kan utvärderas efter fyra år kan inte vara särskilt långsiktig. Själv är jag övertygad om att nationens aktuella tillstånd är ett resultat av nittiotalets budgetsaneringar och nedskärningar. Dessa var i sin tur delvis ett resultat av den expansiva och devalverande politiken som fördes på 70- och 80-talen. 70- och 80-talens politik byggdes med pengar som skapades under ca hundra år. Det sena artonhundratalets frihandelspolitik och den allmänna folkskolan, det tidiga nittonhundratalets demokratisering, 40-, 50-, 60- talens industriella expansion och uppbyggnad av social infrastruktur.

För att få lite perspektiv på vad som hänt på inkomstsidan under de senaste åren kan det vara bra att jämföra över lång tid. Skattetrycket ligger nu på ca 47% som är i nivå med början av 90-talet (48% 1993). Det kan man jämföra med Gunnar Strängs 50-tal på cirka 20% och 60-tal på svindlande 35%. Som högst var det svenska skattetrycket 1989 på 56,5%. Till detta ska man lägga tillväxten. 50% av BNP 2010 är betydligt mer pengar än vad 50% av BNP var 1989.

Foklhemsfadern Per-Albin Hansson ansåg att drömmen om folkhemmet var realiserad innan han dog 1946. Få av oss som lever idag tycker att vi borde återgå till det folkhem Hansson lämnade efter sig. Regeringen 2006-2010 lämnar efter sig ett skattetryck som är 40% högre än Hansson lämnade efter sig med sina modiga 17,2 %.

Drömmen om en egen massör

Jag anser att debatten om RUT och ROT är lite snäv. Det finns en rad skäl att vara för både RUT och ROT-avdragen. De skapar jobb som annars inte skulle finnas. I synnerhet RUT gör också många arbeten vita. ROT hjälper till i en sektor som är konjunkturkänslig och där det lätt uppstår mycket besvärliga flaskhalsar. Här i DN och här hos Carl Nettelblad finns bra resonemang kring detta.

Själv är jag skeptisk till riktade skattesänkningar. Däremot är jag för en generell sänkning av momsen på tjänster. Därför ser jag det som en positiv utveckling att RUT ovh ROT har fått både politiker och vanligt folk att fantisera om vad man mer kunde sänka momsen på. Det kan mycket väl bli så att det får en dominoeffekt och till slut är det fler momser som är sänkta än de som inte är det och då kommer nog många att vilja justera ned resten.

Alla har vi väl fantiserat om vad vi skulle göra om vi hade omåttligt med pengar. Själv skulle jag anställa en hel stab med folk. En personlig tränare, en massör, en kock, en andlig ledare/filosof, en assistent, en psykolog, en kiropraktor från asien, en hundassistent, en stylist och så vidare.

Varför drömmer jag om detta tro? Antagligen för att jag redan har ett ganska mättat behov av materiella ting, trots att jag är långt ifrån rik. Vad en fattig svensk däremot inte på långa vägar har råd med är tjänster av olika slag. Det är här debatten om generellt sänkt moms kommer in.

Dagens momsnivåer snedvrider marknaden till produkters fördel. Det är glädjande nog så att marknaden för produkter blir allt friare. Varor passerar Sveriges gränser varje dag. Däremot är den fria rörligheten mer begränsad för människor. Dels av juridiska skäl, de flesta människor i världen får helt enkelt inte flytta till Sverige. I synnerhet får inte fattiga göra det. Jag ser fri invandring som ett långsiktigt mål men i väntan på det måste vi göra något åt obalansen mellan varor och tjänster.

Det är faktiskt märkligt att en microvågsugn eller en radio kostar lika mycket som en timmes massage. Arbetsinsatserna och know-how borde göra massagen betydligt billigare. Men då det råder mer frihandel för varor än för tjänster så blir det så. Det gör i sin tur att vi får en konsumtionsförskjutning mot varor. Det är enligt min mening inte naturligt. I ett så rikt land som Sverige borde vi kunna konsumera betydligt fler tjänster. Man behöver faktiskt bara så många tv-apparater och gräsklippare. En privatlärare, veckobesök hos massören, personlig tränare eller vad det nu kan vara för tjänster skulle antagligen berika våra liv mer än den konsumtion vi ser idag. Ett skäl att sänka momsen på tjänster, om än inte avgörande, är alltså att våra konsumtionsvanor formas efter den skeva balansen mellan varor och tjänster på ett olyckligt sätt. Och jag är övertygad om att våra konsumtionsvanor i hög grad formar vilka vi är, hur vi mår och vilka möjligheter vi har att utvecklas som människa.

Om dolda motiv och ovilja att förstå andra

Det är verkligen tråkigt att så många anklagar regeringen för att ha illasinnade och konspiratoriska avsikter. Dagligen sägs det att borgerligheten gör och säger saker för att skada andra, företrädesvis de "svaga". Det är beklämmande. Inte för att jag i mångt anser att vi har en bra regering utan för att det säger så mycket om det själsliga och intellektuella klimatet i Sverige.

Bland det värsta jag vet är när människor klistrar på andra dolda motiv och avsikter. Det är dålig stil och det förgiftar relationen mellan människor. Det sår misstänksamhet i våra sinnen och börjar genomsyra det vi gör och säger. En sträng moralisk hållning till detta kanske inte alltid är så lätt att följa (jag klistrar tyvärr själv då och då) men man bör försöka för det är så fundamentalt för relationen mellan människor. Man ska vara övertygad om att någon verkligen har illasinnade outsagda motiv innan man slutligen avgör vad man ska tro. Man bör noga rannsaka sina egna föreställningar om den andre och sig själv och vad man själv har för motiv om man bestämmer sig för att framföra sina misstankar. Man ska ge varje människa förmånen av tvivel. Den som vill kan nästan alltid upptäcka att människan innerst inne inte vill illa, det bara blir så när hon blir rädd.

Om man håller med om detta vad ska man då tycka om att tillskriva en hel grupp dolda och illasinnade motiv? Ja då får man vara än mer sträng mot sig själv.

När en grupp tar ett gemensamt beslut kan det egentligen aldrig finnas något annat motiv än det öppet redovisade. För redovisas ett motiv är det ju en del av beslutet: "vi bestämmer gemensamt att göra detta av dessa skäl". Det ligger i det kollektiva beslutets natur. Att individerna har uppsjö olika motiv att delta i det kollektiva beslutet ändrar inte denna fundamentala sanning. De subjektiva och intersubjektiva processer som skapar ett beslut är förstås inte ointressanta. Tvärtom är de ofta betydligt mer intressanta än resultatet av processen, det vill säga beslutet. Men det är djupt ohederligt att medvetet blanda ihop dessa två ting, och det är besvärande korkat och ytligt om man blandar ihop det för att man inte förstår skillnaden.

När anklagelser om dolda motiv framförs i den politiska debatten ser man nästan alltid ett samband mellan vad anklagaren anser är konsekvensen av ett beslut och vad den sedan hävdar är motivet bakom beslutet. I sådana fall finns det starka skäl att tro att det antingen inte ligger mycket tankemöda bakom anklagelsen eller att man är ohederlig. Man bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på om det kan finnas uppriktigt goda motiv bakom ett beslut med dåliga konsekvenser. Man stämplar lättjefullt meningsmotståndaren som ond, och som bevisning hänvisar man till konsekvenserna. Jag stöter ofta på denna anklagelseretorik när jag möter meningsmotståndare. Som den fördomsfulle alltid gör när de ertappas med en fördom lägger de till att "men du är ju inte som dem". Som om det skulle göra generaliseringen mindre inskränkt och fördomsfull.

En ironisk följd av denna lättja är att man samtidigt måste medge en god portion skarp och list hos motståndaren. Den som fattar onda beslut medvetet har ju förstått betydligt mer än den som gör det omedvetet. Den som inte vill medge att motståndare har skarpsinne gör därför bäst i att inte tillskriva den alltför stor insikt i det onda i hennes agerande. Det brukar sägas att vänstern respektive högern har var sin förhärskande fördom om varandra. Den ena är att vänstern tror att högern är ond, den andra att högern tror att vänstern är korkad. Det märks med all (pinsam) tydlighet när en debattör bär på endera fördom när de söker övertyga åhöraren att rösta på det ena eller andra partiet.

En anklagelse som jag har följt och som etablerat sig som sanning är att regeringen skulle vilja ändra fattigdomsbegreppet för att dölja sina egna misslyckanden (tex här, här, här och här) med fattigdomsbekämpningen. Av allt att döma verkar bevisningen endast ligga i att ett ändrat begrepp de facto ger bättre siffror för Sverige. Men det är ett cirkelbevis. Så här går det till:

Regeringen vill dölja sitt misslyckande med fattigdomsbekämpning genom att ändra fattigdomsbegreppet. Anledningen till att man vill ändra fattigdomsbegreppet är för att man misslyckats med fattigdomsbekämpningen.

Jag kan inte avgöra varför Reinfeldt så aktivt verkar för att ändra fattigdomsbegreppet i EU. Men jag kan avgöra varför så många kan gå med på beslutet att göra så. Många tycker nämligen att den absoluta fattigdomen i Sverige och EU är ett större problem än den ekonomiska ojämlikheten. De tror uppriktigt att sänkt skatt på arbete är den mest effektiva metoden att höja både ekonomiskt tak och golv i ett samhälle. Till och med om skattesänkningen kräver en viss sänkning av bidragen kommer reformerna sammantaget att leda till att de sämst ställda får det bättre. I alla fall om man samtidigt förstärker de delar av offentlig sektor som förebygger bidragsberoende: skola, vård, polis, rättsväsende, osv. Alltså förstärker samhällsservicen något. Det innebär inte att de anser att ekonomisk ojämlikhet är bra. Bara att i valet mellan en något minskad jämlikhet och mycket ökad rikedom och frihet så väljer man det senare. Man tror på att vissa skatter och skattenivåer skadar rikedomsprocesserna för alla. Detta är också precis vad regeringen redovisar som skäl till sin politik. Det är också precis vad som framförs som skäl på partistämmor, av fristående debattörer och även av en del filosofer, ekonomer och statsvetare.

Jag har hittat ett inlägg som inte klistrar på motiv och som tangerar ett försök att förstå varför andra tycker som de gör hos Med rätt att tycka

Mer om fattigdom: kampen om språket

Ni har kanske uppmärksammat att en diskussion om fattigdomsbegreppet har seglat upp på sistone. Igår skrev Lena Sommerstad om detta.

Jag har lite svårt att acceptera det relativa fattigdomsbegreppet. För mig framstår definitionen som klockren för att beskriva ekonomisk ojämlikhet men ganska konstig för termen fattigdom. Det finns några poänger i begreppet, som att stor ekonomisk ojämlikhet gör det mycket svårt för de på botten att delta i samhället vilket skapar ett tillstånd som är "fattigare" än vad den absoluta resurstillgången ger sken av. Att inte ha råd med bil i Latinamerikas djungler kanske är mindre besvärande än att inte ha det i Nordamerikas storstadsdjungler till exempel. Men ändå. Jag tycker det är besvärande.

Å ena sidan har vi en person som har tillgång till nästan gratis vård och mediciner, omsorg om ens föräldrar och barn, skolgång, rätt till bostad med västerländsk standard och så vidare. Å andra sidan en person som bor i tält i Afrikas flyktingläger, utan tillgång till rent vatten, myggnät och basal vård som kan avgöra liv och död och utan skydd mot mördare, våldtäktsmän och plundrare. Är det verkligen rimligt att använda samma ord om dessa människors tillstånd? Att de är fattiga? Vad händer i våra medvetanden om vi inte har två olika ord för dessa extremt skilda levnadsbetingelser?

Att tänka kollektivt

Jag har hittat två texter som båda på sätt och vis handlar om det kollektiva tänkandet. Båda mycket intressanta och tillsammans skapar texterna synergier.

Isobel Hadley-Kampz artikel publicerad i Arena finns på hennes blogg: Outsourcad människa

Niklas Forsbergs text är en artikel i den Finlandssvenska tidsskriften Ny tid: Lyotard och det postmoderna tillståndet

Subventionerad motion på recept

Det har visat sig att när en läkare skriver ut ett recept på motion så ger det större effekt än om läkaren endast ger rådet att motionera. Med ett recept kan man resonera kring motionsform och upplägg vilket kan motivera patienten.

Men jag skulle vilja se att man gjorde en stor reform på detta område. Det är allmänt känt att motion förbättrar en lång rad sjukdomstillstånd och det förbättrar hälsan i stort. Därför borde vi på samma sätt som vi subventionerar läkemedel på recept subventionera även motion på recept. När läkemedel är gratis samtidigt som många motionsformer är dyra får man en skadlig slagsida åt att välja läkemedel.

Inför fri etablering för företag som specialiserar sig på hälsovård genom motion.

Med ett recept på den motionsform som läkaren anser att patienten behöver kan patienten vända sig till dessa landstingsanslutna friskvårdsgivare.

Det skulle ge positiva effekter:
- friskvårdsmarknaden skulle växa och mer kunna möta de behov som finns
- Samarbete med hälso- och sjukvården skulle utveckla nya och bättre tjänster på motionssmarknaden som är mer anpassade till sjuka människor
- Det skulle ge läkarna ett betydligt större och bättre batteri av insatser

- Det skulle med största sannolikhet minska den dyra, farliga och slentrianmässiga förskrivningen av psykofarmaka.
- Det skulle ge ett viktigt för att inte säga det viktigaste redskapet att få ner sjukskrivningstalen då de främst beror ökad psykisk ohälsa och smärta i rörelseorganen. Problem där motion nästan alltid är en del av lösningen. Psykofarmaka och smärtstillande ökar sällan hälsan hos dessa personer. De bara minskar lidandet man får av symtomen.

- Det skulle minska vårdens kostnader för läkemedel

- Det skulle sannolikt minska sjuktalen och därmed kostnaderna för sjukförsäkringen

- Det skulle sannolikt öka arbetsförmågan hos patienten och därmed få fler i arbete

Valrörelse: Diskussionen om fattigdom

Det är en het valrörelse och jag jobbar återigen med politik. Det har kliat länge i fingrarna att börja blogga igen och nu gör jag slag i saken.

Regeringen har sänkt skatten på arbete i aldrig tidigare skådade mått. Det är vad vi gick till val på och det är en bra reform. Det viktigaste med reformen är att det frigör resurser på arbetsmarknaden. Arbetsgivarens kostnader för löner minskar och de kan anställa fler och investera i verksamheten. Då blir fler sysslor utförda på arbetsmarknaden istället för på bidragsmarknaden. Sysslor som tidigare utförs av arbetslösa i olika åtgärder utförs av folk med ett arbete. Det är bra.

Vad som också händer när man sänker skatten på arbete är att de som arbetar blir rikare än tidigare. Det skapar större ekonomisk ojämlikhet mellan de som arbetar och de som inte gör det (om bidragen ligger oförändrade eller inte ökar i samma utsträckning). Något som oppositionen uppmärksammar. De uttrycker det så att fattigdomen ökar. Alltså att de som har en disponibel inkomst som är under 60% av medianen ökar när man sänker skatten på arbete. De som inte arbetar får det alltså inte sämre än tidigare, bara sämre jämfört med de som arbetar. Till detta ska förstås också läggas att det nu är svårare att uppfylla kraven i våra socialförsäkringar (a-kassa och sjukkassa) och de som inte uppfyller kraven får en lägre inkomst. Vi har också ett pensionssystem som gör att pensionärer kan få lägre inkomst i lågkonjunkturer. Även om det har blivit fler arbeten har det blivit ännu fler som finns i arbetskraften, så tyvärr är det fler som är arbetslösa.

Stor ekonomisk ojämlikhet är inte bra för ett samhälle. I synnerhet om den beror på att de som har det sämst inte har några möjligheter att påverka sin situation och sitter fast i sin fattigdom. Men det har faktiskt blivit lite lättare att påverka sin situation som "bidragstagare" i Sverige. Om man är långtidssjukskriven kan man numer arbeta med vilande sjukersättning och dels få lön, dels 25% av sin sjukersättning. Om man orkar jobba 25% eller mer kan det ge en väldigt stor ökning i plånboken. För fyra år sedan var det i de allra flesta fall en förlustaffär för en långtidssjukskriven att arbeta 25%. Antalet skyddade arbeten har ökat avsevärt. Då kan man ha ett arbete med lönebidrag. Det är lättare att få jobb då och eftersom jobbet helt anpassas efter din förmåga är det också lättare att utföra ett arbete. Det satsas också stora summor på vården. Något som är avgörande för sjukas möjlighet att påverka sina liv i en positiv riktning. Det tar förstås lite tid för sådana satsningar att märkas för patienten men på sikt kommer även detta att göra skillnad.

Full sysselsättning eller höga löner?

Självklart ska vi sträva efter att ha full sysselsättning och höga löner. Men min övertygelse är att både många jobb och höga löner är något man förtjänar. Att ha mycket pengar att spendera är en fråga om hur mycket vi alla arbetar och framförallt en fråga om att lägga ner arbete på rätt saker. "Om du vill ha majs, så majs".

Vill man ha höga löner måste man antingen vara färre som delar på lönepotten eller öka potten att dela på. Vill man ha låg arbetslöshet måste man antingen se till att fler vill och kan betala för utfört arbete eller att kostnaden för arbetskraft, dvs lönerna, är lägre.

Sverige håller uppe lönerna genom att färre är med och delar på lönepotten. De som inte får vara med på arbetsmarknaden får bidrag. Det är här skon klämmer, ordentligt. Om man betalar folk för att så majs så kommer man att kunna skörda majs. Om man betalar folk för att inte konkurrera om lönepotten så kommer man att skörda arbetslöshet och bidragsberoende. När man gör så blir det mindre majs att skörda, alltså lägre tillväxt än annars skulle varit fallet. Får man en mindre skörd så blir det mindre att ge till de som inte får eller kan arbeta. När fler ska dela på bidragspotten, och den ständigt blir mindre efter att lönearbetarna fått sitt så blir det allt mindre kvar till de alltfler bidragstagarna att dela på.

Att det har blivit så i Sverige är helt bortom diskussion. De som arbetar har större trygghet och högre löner än de skulle haft om inte bortåt 15% av befolkningen levde i ständig ekonomisk nöd och otrygghet. Detta är som jag ser det en klasskonflikt.

Ett proletariat är en grupp människor som lever ur hand i mun. Det som kommer in går direkt till konsumtion. Hur mycket det finns att stoppa i munnen varierar helt bortom ens kontroll. Proletariatet kan inte spara och investera för att påverka sina inkomster. De kan inte arbeta bättre eller mer för att öka sina inkomster. De kan inte planera för framtiden. Så är det för bidragstagare i vårt system. För många består bostadsbidraget för nästan hälften av ens mycket små inkomster. Det finns alltså inga möjligheter att öka sin ekonomiska trygghet genom att bo billigare. Ur hand i mun.

Intressekonflikten mellan de som har och de som inte har skärps. Men skillnaderna ligger inte i löneläget, Sverige har bland världens mest jämlika löner. Inkomstskillnaderna finns mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Det är missvisande att tala om lägstalönerna som ett mått på jämlikhet. Man måste ta med lägstabidragen också. Gör man det är Sverige ett mycket ojämlikt land i fråga om inkomster.

Själv lägger jag min röst på de som är beredda att ge mer frihet och möjligheter till bidragsproleteriatet. Även om det måste ske på bekostnad av de som redan är inne på arbetsmarknaden. Jag vet inte exakt vilka finanspolitiska åtgärder som behövs, men om vi kan vara överens om vad som är rättvist blir det lättare att göra rätt saker.

Människor och deras ideologier

När man talar om nazismens brott är det många som gärna vill lägga till kommunismens brott. När man gör det kan man vara säker på att någon även vill lägga till kaptialismens brott.



Därefter brukar de mer eftertänksamma påpeka att inte alla som stödde stalinismen och synnerhet kommunismen var anhängare till metoderna och därmed inte ansvariga för vad andra människor gjort i ideologins namn. Detsamma kan sägas om nazismen. Många var omedvetna om både gulag och förintelselägren och var definitivt inte anhängare av massmord. Även de flesta som var medvetna om morden i deras ideologis namn tog avstånd från massmorden.



Att det är människor och inte idéer som gör saker är en truism. Men det är inte orimligt att tala om idéer som upphov till dessa handlingar. En människas handlingar föregås alltid av en föreställning om omvärlden, en bedömning av hur verkligheten ser ut och en värdering av densamma. Detta gäller både för överlagda och för impulsiva handlingar. Den som tror att den just trampat på en orm hoppar undan av reflex även om det i själva verket bara var en gren man trampat på. Det är föreställningen om omvärlden och värderingen av den som orsakat reaktionen.



Därför bör man undersöka idéernas natur, innehåll och konsekvenser för att avgöra om det är rimligt att tala om att ideologins brott som en omskrivning av idéernas påverkan på individens omdömmen om världen och påföljande handlingar.

De ideér som orsakat stora lidande och umbäranden har en viktig faktor gemensam. De är nästan alltid fullfjädrade utopier.

Det som utmärker utopier är en föreställning om att en existens utan lidande är möjlig. Den föreställningen har en tydlig inre logik. För det första får det strategiska konsekvenser. Den som arbetar mot en utopi kommer att vidta åtgärder som syftar till att helt eliminera lidandet vilket i sig mycket väl kan innebära ett ökat lidande på kort sikt. Om föreställningen om utopin är byggd på en falsk föreställning om att målet kan uppnås kommer agerandet att leda till mer lidande än status qou eftersom man kommer att fortsätta offra nuet till fördel för en framtid som aldrig kommer att inträffa. För det andra får föreställningen om en utopi moraliska konsekvenser. Utopin kommer alltid att vara moraliskt överlägsen de rådande förhållanderna och därmed kommer alla ageranden som anses leda till utopin vara moraliskt berättigade. På så vis blir frågor om personlig integritet, våld och tvångsmedel att reduceras till en strategisk fråga. I den mån tvångsmedel och våld anses uppnå målen kommer de att kunna berättigas.



Föreställningen om att en radikalt bättre värld är möjlig föder och göder konspiratoriska föreställningar. Om utopin är möjlig men inte realiserad måste det bero på att det finns mänskliga krafter som motarbetar förverkligandet av utopin. Lidandet i världen tolkas som ett resultat av människors vilja. Därför är det vanligt med raka tydliga svar om vilkas fel det är att lidandet existerar. Judarna och kapitalisterna är två sådana grupper vars intressen sägs orsaka lidandet.

Den konjunkturella förbannelsen

Det verkar som om vi är på väg in i en lågkonjunktur eller rent av kris. Efter solsken kommer regn och efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur.

Många har försöken att stabilsera svägningarna i ekonomin varit. Som bäst har vi med interventioner lyckats uppskjuta nedgången men det verkar som om nedgången då blir etter värre.

En del och alltfler liberala ekonomer förespråkar en tolerant hållning till dessa förändringar i ekonomin. De menar att ekonomins enormt komplexa system gärna drar på sig skevheter och stelnar i en form som blir dåligt anpassade till tidens gång. Visst ska man spara för sämre tider men stater har visat sig vara synnerligen dåliga på att göra så - de är mest bara bra på att spendera i dåliga tider vilket medför att även hushållen blir dåliga på att spara till sämre tider.

Förklaringen till lågkonjunkturerna är att de är tider av förändring och anpassning. Inser man inte nödvändigheten i att hålla systemen fräscha och fungerande genom tider av underhåll och sparsamhet kommer man till slut att skada ekonomin enormt.

Regeringars löften att de ska använda våra resurser till att stoppa alla ekonomiska vintrar och skapa evig sommar är inte bra. Det skapar bara ångest och gör oss ännu mer oförberedda inför vintrarna. Jag känner nästan ingen som tycker att när man har jobb ska man spara i fall man blir av med jobbet eller blir sjuk. Jag känner ingen som anser att vi som är unga bör spara så att vi kan ge våra föräldrar en värdig ålderdom. Faktum är att de flesta jag känner som faktiskt lyckas spara en ordentlig slant gör det till en resa eller ett bröllop.

De senaste pensionsuppgörelserna visar med all önskvärd tydlighet att det inte alls finns några staliga garantier för att det finns sparade pengar till ålderns höst och vinter. Ingen säger något om den stora rosa elefanten i vardagsrummet (utom Ali Esbati). Politikerna har egoistiska skäl när uppmanar oss slösa, konsumera oss bort från en väntande kris. Att konsumera, mina vänner, är inte samma sak som att invenstera och definitivt inte samma sak som att spara till sämre tider. Men det ser bra ut i statistiken för den sittande och möjligen kommande regering att folk beteer sig som om vi levde i fullkomlig ekonomisk trygghet.

Vi måste förstå att livet innehåller både vinter och sommar. Solsken och regn. Om vi ska kunna vara solidariska med de som har och får det sämre kan vi inte sätta sprätt på alla pengar vi har som generationerna före oss har gjort.

Det är inget konstigt med att vintern kommer, inte heller farligt för de som varit ansvarsfulla under den välsignade sommaren.

Jag frågade gamla E igår om någon handlar annat än mat åt henne. Nej. Ingen. Sånt gör inte hemtjänsten och därför har hon trasiga skor och kläder. Därför har hon tre kjolar, mer än tre decennier gamla och tre nummer för små. Nu blir det sämre tider och på våra listor av hemtjänstbesök kommer det varje vecka nya tanter och farbröder som behöver hjälp. Detta utan att vi får mer tid eller fler i gruppen. Därför hinner inte någon byta taklampa hos K så han får leva i mörker. Och värre kommer det att bli. Snart, mycket snart.

Det är dags att börja konsumera förståndigt, att investera mer och lägga undan pengarna som vi tänkte köpa ny tv, gasolgrill, semester, kök, resor och annat som man bara bör unna sig om man verkligen har ett överskott. Om du sparar lite till din egen arbetslöshet eller sjukfrånvaro eller teaterbesök eller de andra sakerna som skattepengarna går åt till kan vi unna gamla E en ny kjol och K lite ljus här i livet, på ålderns höst. Är inte det det absolut ända rätta att göra?

Farmaka och pillertrillare 2

Det finns en till stor orsak till att användingen av psykofarmaka ökar: äldreomsorgen.

När vi inte lägger resurser på att ta hand om våra åldrade föräldrar måste man ta till piller. Ju äldre vi blir dessto mindre sömn behöver vi. Därför blir det problem när hemtjänsten kommer och lägger de gamla klockan 19.00 och tar upp dem klockan 8.00. Ingen behöver tretton timmars sömn. För att få dem att sova ges stora mängder sömnmedel.

Ålderdomen varar oerhört många fler år idag än för bara 50 år sedan. Pensionsåldern sattes inte vid 65 år för att ge folk några arbetsfria decennier på ålderns höst. Den sattes där för de flesta levde inte längre än så. För det första har vi inte råd att försörja en stor del av befolkningen i 20-30 år. Men det mest allvarliga är att vi inte klarar av att ta hand om den del av den åldrade befolkningen som inte kan ta hand om sig själva. De lever ofta ovärdiga liv som skapar ångest. Då vi inte har råd att ge dem ett värdigt liv stoppar vi i dem psykofarma.

När hjärnan blir äldre har vi hunnit dra på oss så mycket brister i form av näring och stimulans att den slutar fungera som den ska. Därför är depressioner och annan psykisk ohälsa mycket vanliga bland äldre. Det är helt enkelt ett biologiskt fenomen. Men att sätta alla tusentals deppiga gamla på avancerade deieter och näringsprogram som skulle bevara hjärnans funktion ocgh öka dess livslängd är helt utom fråga när vi inte ens har tid att byta blöja på dem när den är blöt.

Därför ökar konsumtionen av psykofarmaka lavinartat bland de gamla.

Farmaka och pillertrillare

Många är vi som undrar över hur konsumtionen av psykofarmaka kan öka så kraftigt hela tiden.

Det mest uppenbara svaret är förstås för att det hela tiden utvecklas nya läkemedel och för att det är näst intill gratis att både gå till läkare och få dem utskrivna och sedan hämta ut dem på apoteket.

Det andra uppenbara svaret är att vi blir allt ängsligare och behöver bot till det svarta inom oss.

Jag ska inte här gå in på varför jag tror att vi blir allt ängsligare utan varför vi tar till piller för att bota.

1. Föreställningen om kroppen som en maskin

Industrialismen har gett oss oanade möjligheter att förbättra våra livsvillkor på teknisk väg. Upplysningsprojektet har jämsides med industrialismen skapat en objektifierande syn på människan. När anestesin (bedövning) uppfanns trodde man sig kunna bekräfta de gamla grekiska filosofernas föreställningen om en tudelning av kropp och själ. Det måste ha varit en "mind altering" syn att kunna skära i en glatt leende patient och gräva i dennes inre. Föreställningen om kroppen som en maskin föddes nog där i läkarnas experimentverkstad. Vi lärde oss att på mekanisk väg laga kroppen. Steget att på mekanisk väg laga hjärnan låg inte långt borta. Människan har alltid använd medel att påverka hjärnan men kontexten har alltid varit religiös eller andlig. Nu påverkar vi den utifrån ett mekanistiskt synsätt. Hippierörelsen var en tramsig motreaktion mot detta klart efterblivna sätt att betrakta vår hjärna.

2. Massproduktionens era

På Freuds tid var det bara ett exlusivt fåtal som över huvudtaget hade råd och möjlighet att få läkevård. I det samhället var det rimligt att utveckla en metod som kunde ta flera hundra behandlingstimmar för att komma tillrätta med själsliga problem. Idag när pengar fördelas så att alla får möjlighet till vård blir detta en orimlighet. I brist på andra psykoterapier tog man till det man hade: kniven och pillren. Lobotomin och psykofarmakan gjorde sitt intåg för att på löpande band korrigera felaktigheter i människornas psyken.

3. Välfärdsstatens cementerande institutioner

I en välfärdsstat som fördelar in natura istället för reda pengar är det inte individen som fattar beslut om investeringar och metoder för att förbättra vår hälsa. Det är den enorma organisation som ibland syniskt kallas sjukvårdsapparaten som fattar alla beslut om hur pengarna ska användas. Mer eller mindre permanenta, stabila och svårfuskade system har upprättats för nästan femtio år sedan och mer för att hantera allt från medicinering till läkarbesök och operationer. Kösystem, prioriteringsregler, subventionsfördelningssystem och enorma instituioner som Apoteket AB, BUP och vårdcentralerna finns som orubbliga klippblock för att ta hand om allt från mobbing till stukade fötter. De verksamheter som redan finns inom systemet har en klar fördel jämfört med nya inovationer på området hälsa. Det är därför kiropraktorer får tre besök subventionerade och sköter resten privat och hela den nya självutvecklingsindustrin ligger i den privata sektorn. Att man en gång i ett krisläge nästan helt lyfte ut tandvården ur det offentliga systemet är också ett bra exempel på hur enormt svårt det är att ta sig in på den offentliga markaden för sjuk- och hälsovård.

Gamla verksamheter som psykiatri får företräde framför nya som livscoaching. Trots att psykiatrin enbart är skapad för att ta hand om de svåra psykiatriska sjukdomarna hamnar alla som har problem med själslivet inom denna verksamhet. Det finns inga som helst möjligheter att på ett vettigt sätt ta hand om alla som kommit in i verksamheten med ängslan, oro, ångest och andra själsliga problem nu när kyrkan så att säga gått i graven. Det är här de nya ssri-preparaten kommer in. Prozac - det första ssri-preparatet, är en relativt billig behandling som inte kräver något av varken patient eller läkare. Det enda det kräver är skattemedel och ett glas vatten.

4. Moderna ekonomiska maktstrukturer

Bortsett från det ansvarsbefriande elementet i pillerförskrivning finns det en annan mycket stark kraft som talar för att psykofarmaka vinner i konkurrens framför andra behandlingar. Nämligen patent, regleringar och subventioner av privata företags produkter. Läkemedelsindustrin har statliga privilegier nästan utan motstycke. Tjänstesektorn (där ju terapi och självutveckling ingår) har mycket svårt att klara den konkurrensen.

För det första är det bara av staten auktoriserade företag som får tillverka läkemedel. Det har förstås sin poäng då det är potentiellt farliga produkter det handlar om. Men effekten blir att man skadar konkurrensen. För det andra skyddas läkemedel med patent. Det har förstås sina poänger då det är dyrt att forska fram nya läkemedel. Men effektern blir att man skadar konkurrensen. För det tredje är försäljningsledet kraftigt reglerat i och med att bara läkare får skriva ut läkemedel. Det har förstås sina poänger då det är potentiellt farliga produkter som säljs. Men det skadar konkurrensen. För det fjärde är läkemedel i större delen av västvärlden mycket kraftigt subventionerade. Det har förstås sina poänger för det är viktigt att alla ska ha möjlighet att sköta om sin hälsa. Men det skadar konkurrensen med andra ickesubventionerade behandlingar inom tjänstesektorn.

Dessa fyra statligt inrättade konkurrensfördelar har skapat enorma multinationella läkemdelsföretag med mycket stor ekonomisk makt. De sätter enorma resurser på att övertyga lagstiftaren om fler skydd och subventioner. De sätter enorma resurser på att övertyga läkarna om att förskriva just deras behandling. Resultatet blir storsäljare som prozac och losec. Alla vet att det är som att spreja parfym på en smutsig kropp. Det lindrar så länge man inte slutar, men har en unken bismak. Ändå fortsätter det. Varför?

När 50% av våra intjänade pengar förvaltas av någon annan och delas ut i form av gratis besök till psykiatriker som skriver ut gratis piller blir det inte mycket pengar kvar att använda till annan privat häslo- och sjukvård. Dessutom har vi lärt oss att våra egna pengar ska gå till resor och tv:apparater inte till viktiga saker som hälsa. Vi har till stor del slutat ta ansvar för vår hälsa eftersom vi inte kan. Terapisektorn är till stor del privat eftersom det är så svårt att ta sig in på den offentliga marknaden. Men de flesta svenssons har lagt alla sina pengar på annan typ av sjukvård genom skattesedeln. Nämligen psykiatri och därpå följande farmaka.

Dessa ovan givna skäl tror jag är förklarar varför vi äter alltmer psykofarmaka.

Intellektuella

Jag kan bara konstatera att min uppväxt och mitt liv har gjort mig till den jag är, säger författaren.

Bondlurkarna låter sig inte imponeras.

De svaga ska rädda de starka

Vi lever i trygghetsnarkomanins land.

Det betyder att eftersom vi med gemensamma krafter gör allt för att skydda oss från allt farligt börjar vi tappa förmågan att leva med farligheter och kryssa klokt och modigt bland dem. Därför, eftersom vi vet att vi inte kan möta faran tilltar vår rädsla. När folk på andra sidan jorden går vidare efter att kriget övergått i fred, efter att den stora vågen dragit sig tillbaka ligger vi skakande av rädsla, eller ångest - rädslans groteska storebror, hemma i våra sängar när vi blir sparkade från jobbet, vår älskade lämnar oss eller när vi inte klarar av att välja något spännande yrke. Vår tilltagande ångest inför livet handikappar oss till den grad att de som ännu inte blivit förlamade av rädsla får jobba för två för att kunna ge en hjälpande inbetalning genom någon av de olika kassorna: A-kassan och F-kassan.

Så uppstår paradoxalt ombytta roller. De som verkligen drabbats av faror blir de som tar hand om oss, vi som är rädda, ängsliga, oroliga. Dessa schamaner, profeter, räddare kallas livscoacher. De är människor som på riktigt levt med fara för sitt liv, stött på den verkliga ondskan (obs ej bidragshandläggare) och överlevt. Därför vet de att det som är allra farligast här i världen är själva rädslan.

Detta är djävulens plan. Genom vackra, omsorgsfulla gåvor i form av allt övergripande och genomgripande trygghetsbyråkratier förvandlar han oss till förstelnade och panikslagna människor. Han matar rädslan varje dag med larmrapporter som tas på allvar och farligheterna avlägsnas omedelbart. Den falska profeten lär oss att det mest trygga är att lämna över ansvaret till någon annan, något annat. På så vis har han sett till att vi självmant ger upp det enda som kan befria oss från vår ångest: vår egen handlingskraft.

Våra frälsare, de som slutat vara rädda och är trygga i en farlig värld är de som får hjälpa oss som lever skräckslagna i en trygg värld.

Deras värv kallas personlig utveckling, KBT och coaching. De är före detta knarkare, flyktingar från den grymma och livsfarliga delen av världen, de är före detta hemlösa och offer för övergrepp. De som vi betraktar som de allra mest utsatta, de allra svagaste är de som ger oss styrkan och modet tillbaka. Vi tar tillbaka vår frihet som är vår förmåga att hand om oss själva, att ta ansvar för oss själva och att tro på vår förmåga att trotsa och så småningom genomskåda våra väderkvarnar. Vi tar tillbaka den gåva som var given oss för att göra stordåd och rädda oss: vårt förnuft. K:et i KBT står för kognitiv. Kognition är ett girafford för tankeprocesser och det är dessa vi ska ta tillbaka makten över. Med list och mod kan vi sluta vara rädda. Rädslan är ondskans, avundsjukans och orättfärdighetens föda. När vi slutar vara rädda infinner sig trygghet. Med tryggheten kommer medkänsla och medmänsklighet. Och det är då vi blir lyckliga.

Inspiration

I trygghetsnarkomanins land av David Eberhard

Sommar i P1 av Raymond Ahlgren