Staten och tankefriheten

Är verkligen tillståndet för tankefrihet i Sverige tillfredsställande?

Tittade nyligen på den här filmen som tar upp det mycket tankeväckande resonemang om demokratin som Robert Nozick för i sin bok Anarchy, State and Utopia.

För de flesta torde det inte vara kontroversiellt att säga att Nozick är en förespråkare av frihet, men en motståndare till den parlamentariska demokratin.

Det slår mig att vi har lagar i det här landet mot sådana irrläror som Nozick framför.

I vårt land är en demokratisk grundsyn nämligen ofta påbjudet. I radio och tv-lagen som ligger grund för SR:s sändningstillstånd står att SR måste främja demokratiska värden. Skolan ska också främja demokratiska värden. Massor av bidrag villkoras med att mottagaren måste ha en demokratisk grundsyn.

För några år sedan stoppade ungdomsstyrelsens sitt statsbidrag till RKU (revolutionär kommunistisk ungdom) för att de inte anses stödja demokratiska värderingar. Jag är nu ingen stor anhängare av RKU men jag tycker det är problematiskt när statsmakten villkorar förmåner med att man ska tycka rätt. Man ger en så enorm konkurrensfördel till comme-il-faut åsikter att man effektivt sätter stopp för alla annan åsiktsspridning. Priset man betalar för att stödja politisk verksamhet blir i det här fallet att man de facto satter tankefriheten ur spel. För alla.

Jag låter JS Mill förklara varför (ur "Om friheten" s. 23-27)

Låt oss alltså anta att regeringen är fullständigt överens med folket och aldrig har någon tanke på att tilllämpa någon tvångsmakt, såvida det inte sker i samförstånd med vad den uppfattar som folkets röst. Men jag bestrider folkets rätt att utöva sådan tvångsmakt vare sig på egen hand eller genom sin regering. Denna makt är i och för sig orättfärdig. Den bästa styrelsen harl ika litet någon rätt därtill som den sämsta. Den är lika skadlig eller ännu skadligare när den utövas i överensstämmelse med den allmänna opinionen än när der sker i oppostion av denna. Om ala människor utom en enda hysta en åsikt och blott den enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten ha lika lite rätt att tysta ned denna enda, som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten. [...] Men det utmärkande för den skada som vållas genom att man undertrycker en åsikt ligger däri att man sålunda begår en stöld från mänskligheten [...] Om åsikten är riktig berövas de möjligheten att utbyta villfarelsen mot sanningen. Är den oriktig går de miste om en nästan lika stor förmån, nämligen den klaraste insikt om och åskådligare bild av sanningen, som uppkommer då den konfronteras med villfarelsen [...] Vi kan aldrig vara säkra på att den åsikt vi försöker undertrycka är oriktig. Och även om vi vore säkra på det, skulle det likväl vara till skada att den undertrycktes. [...] Vad beror det egentligen på att en människas omdömen verkligen förtjänar tilltro? jo, på att hon varit tillgänglig för kritik av sina åsikter och sitt handlingssätt, att hon haft för vana att höra på alla invändningar som har kunnat göras, dra fördel av dem i den mån de förtjänat det och klargöra för sig själv och stundom också för andra de misstag hon begått.

Världens friskaste befolkning?

Det cirkulerar ett påstående i debatten att Sverige skulle ha världens friskaste befolkning, men ha världens mest sjukskrivna befolkning.

Jag började fundera på saken för jag vet att hälsa är mycket svårt att definiera och mäta och därför mycket svårt att jämföra mellan länder.

Uppgiften sägs komma från försäkringskassan så jag skrev till dem och frågade och detta var deras svar och det är tydligt att det inte kommer därifrån. Jag har sökt noggrant men kan inte hitta källan till detta påstående och jag undrar om någon vet eller om det helt enkelt får avskrivas som en illa underbyggd tidningsrubrik som folk attraheras av likt vilken skröna som helst.

Hej Jenny

Du har redan fått ett svar från Bertil Thorslund men jag kan kanske komplettera det något.

Förekomst av sjukdom och sjukfrånvaro är inte synonyma. Sjukförsäkringen kräver förekomst av dels sjukdom, dels nedsatt arbetsförmåga som grund för ersättning. Därför kan inte epidemiologiska mått på sjukdomsförekomst i befolkningen och mått som mäter sjukfrånvaro ge samma resultat. Många, även många kroniskt sjuka, är inte sjukfrånvarande därför att sjukdomen inte nedsätter deras arbetsförmåga. Många andra faktorer än sjukdom påverkar arbetsförmågan. Exempelvis kan en person med vissa besvär ha nedsatt arbetsförmåga i ett jobb men kan arbeta i ett annat. Samtidigt kan det ibland hända att sjukanmälningar förekommer även om arbetsförmågan inte är nedsatt. Sjukförsäkringens konstruktion ska motverka detta så kallade moral hazard-fenomen och dess administration ska bevaka att ersättning betalas endast till dem som är berättigade till den. Men allt detta känner du säkerligen till redan.

I våra jämförande studier redovisar vi sedan 2002 sjukfrånvarons förekomst (andel frånvarande anställda med hel sjukfrånvaro under en representativ mätvecka i Arbetskraftsundersökningarna, Labour Force Surveys) i åldern 20-64 år i åtta västeuropeiska länder. Måttet säger inget om partiell sjukfrånvaro, om kortare sjukfrånvaro än mätveckan och inte heller hur långvarig sjukfrånvaron eventuellt sedan blir.

Sjukfrånvaro och hälsotillstånd/hälsostatus/folkhälsa är två olika saker. Vi har inte använt oss av några mått på hälsa. Vi mäter endast den faktiska sjukfrånvaron oavsett om det är arbetsgivaren, sjukförsäkringen eller någon annan som ersätter inkomstbortfallet.

I rapporten från år 2002 konstaterade vi, ESO och dåvarande Riksförsäkringsverket, att det inte är troligt att folkhälsan i befolkningen i förvärvsaktiv ålder är så mycket sämre i Sverige än i många andra västeuropeiska länder att det skulle kunna förklara den jämförelsevis mycket höga svenska sjukfrånvaron som då noterades (2-3 gånger högre än t.ex. i Tyskland eller Finland). Vi på Riksförsäkringsverket/Försäkringskassan har inte gjort några starkare uttalanden än så om sambandet mellan (folk)hälsa och sjukfrånvaro. Tillgängliga internationellt jämförbara hälsoindikatorer ger stöd åt vår tolkning. Däremot har pressen gärna använt sig av termer såsom "friskast, sjukast i världen" osv. för att få spännande rubriker, vilket är beklagligt men inget vi kan göra något åt.

Tips på rapporter:

[ http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Analyserar/Analyserar%202002:11.pdf ]http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Analyserar/Analyserar%202002:11.pdf

Ds 2002:49 Den svenska sjukan – sjukfrånvaron i åtta länder. Rapport till ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Stockholm: Fritzes

[ http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Analyserar/Analyserar%202003:16.pdf ]http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Analyserar/Analyserar%202003:16.pdf

[ http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Redovisar/Redovisar%202005:06.pdf ]http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/FK%20Redovisar/Redovisar%202005:06.pdf

[ http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/Socialförsäkringsrapporter/Socialförsäkringsrapport%202008_5.pdf ]http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/Socialförsäkringsrapporter/Socialförsäkringsrapport%202008_5.pdf

Hör gärna av dig om du har fler frågor eller om något har förblivit oklart.

Med vänlig hälsning
Sisko Bergendorff

Nya justeringar i ett kaputt system: a-kassan

Jag tycker Anders Borg har fel men gör rätt i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.

Anser man att a-kassan är och bör vara en försäkring så ska det också vara en försäkring. Tycker man så betyder det att premien, alltså nivån avgiften till a-kassan ska stå i proportion till vilken risk man tar på arbetsmarknaden. Riskerna kan vara många. Att utbilda sig och arbeta i en bransch med stor brist på kunnigt folk ger låg risk. Att vara lärare ger inte heller särskilt hög risk för arbetslöshet. IT-branschen kan vara en hög risk för att det är ny bransch men å andra sidan tjänar man mycket om och när man jobbar så det kan vara en väl avvägd risk att ta.

Hur hög risken är i olika branscher varierar alltså. I det svenska systemet med en försäkringslösning är det facken och deras a-kassor som agerar försäkringsbolag och deras uppgift är att sprida risken för arbetslöshet mellan sina medlemmar. Det är alltså deras uppgift att avgöra hur hög premien ska vara för att vara med i försäkringen. Det är därför facken främst är indelade i branscher och inte till exempel i ideologiska kategorier. Det finns visserligen ett syndikalistiskt fack men det beror antagligen på att syndikalisterna i allt väsentligt inte är ense om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Sossar, liberaler, moderater, vänsterpartister och så vidare är alla överens om den svenska modellen.

Tidigare regeringar har gått in med ett statligt ekonomiskt stöd till kassorna. Vilka principer som väglett detta vet jag inte men jag antar att tanken är att man ska sprida riskerna för arbetslöshet mellan alla löntagare. Vissa branscher har mycket högre risker för arbetslöshet och lägre löner att betala premierna för att sprida riskerna med, till exempel kulturarbetare. När man gör så närmar man sig en bidragsmodell och låter facken bli ett slags myndighet som fördelar bidragen till arbetslösa.

En sådan modell har många problem. För det första är det inte alls bra om man tvingar facken att agera myndighet. De är inga myndigheter och de är inte till för att ta tillvara statens intresse utan sina medlemmars. För det andra får man en konstig blandning av försäkring och bidragssystem. Eftersom vi har en kollektivavtalsmodell där facken också sköter lönebildningen blir det problem med lönebildningen. Om de fack som organiserar högriskyrken skulle bära sina egna kostnader för arbetslösheten bland medlemmarna skulle de ha risken för arbetslöshet i åtanke när de löneförhandlar. Förhandlar man fram för höga löner för sina medlemmar tar man ju en risk att många av dem blir arbetslösa.

Alternativet till försäkring är förstås bidrag. Med en bidragsmodell skulle det vara orimligt att ha olika bidragsnivåer för olika bidragstagare. Det skulle inte heller finnas någon avgift/premie utan finansieringen skulle ske via skattesedeln. En person med socialbidrag är ju inte mindre arbetslös än en person med a-kassa. Den har bara inte betalt in en premie/avgift för att finansiera sin arbetslöshet. Men det är ju inget konstigt för alla som är för en välfärdsstat. Kvaliteten på till exempel vård och utbildning varierar ju inte med hur mycket skatt man betalat in. I ett system med bidrag skulle ens bidrag inte bero på hur mycket man tjänat utan vara lika för alla. Det tycker jag är mer rättvist.

Staten borde garantera en viss levnadsstandard genom ett generellt och jämlikt bidrag till alla utan inkomst. För de som vill ha det bättre ställt än så om och när man inte arbetar borde det finnas möjlighet att komplettera med förmånliga inkomstbortfallsförsäkringar.

Därför tycker jag att Borg har fel. Han tycker att vi ska ha en socialiserad och outsource:ad arbetslöshetsförsäkring. Den åsikten delar han åtminstone i ord med hela det politiska etablissemanget utom miljöpartiet som nästan tycker som jag. MEN, om man nu tycker att det ska vara en försäkring och inte ett bidrag så gör han rätt. Då ska a-kassorna bära sina egna risker.

Full sysselsättning eller höga löner?

Självklart ska vi sträva efter att ha full sysselsättning och höga löner. Men min övertygelse är att både många jobb och höga löner är något man förtjänar. Att ha mycket pengar att spendera är en fråga om hur mycket vi alla arbetar och framförallt en fråga om att lägga ner arbete på rätt saker. "Om du vill ha majs, så majs".

Vill man ha höga löner måste man antingen vara färre som delar på lönepotten eller öka potten att dela på. Vill man ha låg arbetslöshet måste man antingen se till att fler vill och kan betala för utfört arbete eller att kostnaden för arbetskraft, dvs lönerna, är lägre.

Sverige håller uppe lönerna genom att färre är med och delar på lönepotten. De som inte får vara med på arbetsmarknaden får bidrag. Det är här skon klämmer, ordentligt. Om man betalar folk för att så majs så kommer man att kunna skörda majs. Om man betalar folk för att inte konkurrera om lönepotten så kommer man att skörda arbetslöshet och bidragsberoende. När man gör så blir det mindre majs att skörda, alltså lägre tillväxt än annars skulle varit fallet. Får man en mindre skörd så blir det mindre att ge till de som inte får eller kan arbeta. När fler ska dela på bidragspotten, och den ständigt blir mindre efter att lönearbetarna fått sitt så blir det allt mindre kvar till de alltfler bidragstagarna att dela på.

Att det har blivit så i Sverige är helt bortom diskussion. De som arbetar har större trygghet och högre löner än de skulle haft om inte bortåt 15% av befolkningen levde i ständig ekonomisk nöd och otrygghet. Detta är som jag ser det en klasskonflikt.

Ett proletariat är en grupp människor som lever ur hand i mun. Det som kommer in går direkt till konsumtion. Hur mycket det finns att stoppa i munnen varierar helt bortom ens kontroll. Proletariatet kan inte spara och investera för att påverka sina inkomster. De kan inte arbeta bättre eller mer för att öka sina inkomster. De kan inte planera för framtiden. Så är det för bidragstagare i vårt system. För många består bostadsbidraget för nästan hälften av ens mycket små inkomster. Det finns alltså inga möjligheter att öka sin ekonomiska trygghet genom att bo billigare. Ur hand i mun.

Intressekonflikten mellan de som har och de som inte har skärps. Men skillnaderna ligger inte i löneläget, Sverige har bland världens mest jämlika löner. Inkomstskillnaderna finns mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Det är missvisande att tala om lägstalönerna som ett mått på jämlikhet. Man måste ta med lägstabidragen också. Gör man det är Sverige ett mycket ojämlikt land i fråga om inkomster.

Själv lägger jag min röst på de som är beredda att ge mer frihet och möjligheter till bidragsproleteriatet. Även om det måste ske på bekostnad av de som redan är inne på arbetsmarknaden. Jag vet inte exakt vilka finanspolitiska åtgärder som behövs, men om vi kan vara överens om vad som är rättvist blir det lättare att göra rätt saker.

Människor och deras ideologier

När man talar om nazismens brott är det många som gärna vill lägga till kommunismens brott. När man gör det kan man vara säker på att någon även vill lägga till kaptialismens brott.



Därefter brukar de mer eftertänksamma påpeka att inte alla som stödde stalinismen och synnerhet kommunismen var anhängare till metoderna och därmed inte ansvariga för vad andra människor gjort i ideologins namn. Detsamma kan sägas om nazismen. Många var omedvetna om både gulag och förintelselägren och var definitivt inte anhängare av massmord. Även de flesta som var medvetna om morden i deras ideologis namn tog avstånd från massmorden.



Att det är människor och inte idéer som gör saker är en truism. Men det är inte orimligt att tala om idéer som upphov till dessa handlingar. En människas handlingar föregås alltid av en föreställning om omvärlden, en bedömning av hur verkligheten ser ut och en värdering av densamma. Detta gäller både för överlagda och för impulsiva handlingar. Den som tror att den just trampat på en orm hoppar undan av reflex även om det i själva verket bara var en gren man trampat på. Det är föreställningen om omvärlden och värderingen av den som orsakat reaktionen.



Därför bör man undersöka idéernas natur, innehåll och konsekvenser för att avgöra om det är rimligt att tala om att ideologins brott som en omskrivning av idéernas påverkan på individens omdömmen om världen och påföljande handlingar.

De ideér som orsakat stora lidande och umbäranden har en viktig faktor gemensam. De är nästan alltid fullfjädrade utopier.

Det som utmärker utopier är en föreställning om att en existens utan lidande är möjlig. Den föreställningen har en tydlig inre logik. För det första får det strategiska konsekvenser. Den som arbetar mot en utopi kommer att vidta åtgärder som syftar till att helt eliminera lidandet vilket i sig mycket väl kan innebära ett ökat lidande på kort sikt. Om föreställningen om utopin är byggd på en falsk föreställning om att målet kan uppnås kommer agerandet att leda till mer lidande än status qou eftersom man kommer att fortsätta offra nuet till fördel för en framtid som aldrig kommer att inträffa. För det andra får föreställningen om en utopi moraliska konsekvenser. Utopin kommer alltid att vara moraliskt överlägsen de rådande förhållanderna och därmed kommer alla ageranden som anses leda till utopin vara moraliskt berättigade. På så vis blir frågor om personlig integritet, våld och tvångsmedel att reduceras till en strategisk fråga. I den mån tvångsmedel och våld anses uppnå målen kommer de att kunna berättigas.



Föreställningen om att en radikalt bättre värld är möjlig föder och göder konspiratoriska föreställningar. Om utopin är möjlig men inte realiserad måste det bero på att det finns mänskliga krafter som motarbetar förverkligandet av utopin. Lidandet i världen tolkas som ett resultat av människors vilja. Därför är det vanligt med raka tydliga svar om vilkas fel det är att lidandet existerar. Judarna och kapitalisterna är två sådana grupper vars intressen sägs orsaka lidandet.

Filmstödet

Staffan Ovesson påpekar här att några våra stora filmkonstnärer som Ingemar Bergman och Alf Sjöberg gjorde sina genombrott innan 1963 då filmstödet infördes. Det är rimligt att anta att det på den tiden var bra mycket svårare att finansiera filmprojekt på egen hand än nu.

Jag brukar påpeka att Shakespeare och Dostojevskij också producerade sina mästerverk utan kulturstöd. Dostojevskij lyckades ju dessutom göra god konst i ett land med strikt cencur och dödsstraff mot konstnärer som skapar fel konst. Ett bra kulturklimat måste tydligen inte alltid förlita sig på progandainstitutens pengar.

Det är förstås inget argument för att det inte går att göra bra konst med subventioner. Men det visar tydligt att det går att göra bra konst utan subventioner. Å andra sidan är klagovisorna på dagens svenska filmproduktion många och kloka.

Den som är satt i skuld är inte fri

"Statens budget visade 2005 ett överskott på 14 miljarder kronor efter två år med underskott. Det bidrog därmed till att minska statsskulden i motsvarande omfattning. Statsskulden ökade dock med 49 miljarder kronor."

Det kanske är ett uttjatat ämne men nu när jag jobbar i den underfinansierade äldreomsorgen kan jag inte låta bli att tänka på det.


Sverige, eller vi svenskar, är skyldig andra länder 1247 miljarder kronor. De som lånar ut pengarna är inte snälla polare som hjälper en vän i nöd. Nej vi är och har inte varit i nöd och därför betalar vi för våra lån. Närmare bestämt 47,1 miljarder kronor. Det är lika mycket bara i räntor som hela försvaret.


Nu kanske inte alla har så bra koll på de här stora siffrorna. Sanningen att säga verkar inte alla ha så bra koll ens på sina egna siffror. De lånade pengarna är faktiskt över 40% av allt vi äger och har i år. Det vi äger och har var 2005 2673 miljarder (lite mer idag). Hela den offentliga sektorn, äldreomsorg, vägar, skolor, teatrar osv var förra året 1575 miljarder kronor. Då förstår man att 1247 miljarder i lån är rätt mycket.

Moralism

Är det legitimt att använda lagstiftning för att påtvinga sina medmänniskor en viss moral? Många verkar ta det alldeles för givet att det inte är det.

Ofta hör man någon argumentera mot en lagstiftning därför att den är moralistisk. Men hur skulle en lagbok se ut om den inte innehåll en enda lag med moralisk grund?

Mord och dråp, stöld och intrång skulle inte finnas med i den lagboken. De handlingarna förbjuds enbart av moraliska skäl. Nästan all skattelagstiftning skulle bort för de syftar till att finansiera rättsystemet och det demokratiska systemet som ju knappt skulle finnas kvar. Båda de institutionerna har en moralisk grund. Jag har faktiskt svårt att se en enda lag som är helt befriad från moraliska anspråk.

Det får mig att tro att de som förkastar moralism egentligen inte förespråkar amoral, utan en annan moral än den som föreligger. Genom att argumentera för amoral slipper man redovisa sin egen moral och argumentera för den. Det är inte ett hederligt sätt att argumentera på.

Den konjunkturella förbannelsen

Det verkar som om vi är på väg in i en lågkonjunktur eller rent av kris. Efter solsken kommer regn och efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur.

Många har försöken att stabilsera svägningarna i ekonomin varit. Som bäst har vi med interventioner lyckats uppskjuta nedgången men det verkar som om nedgången då blir etter värre.

En del och alltfler liberala ekonomer förespråkar en tolerant hållning till dessa förändringar i ekonomin. De menar att ekonomins enormt komplexa system gärna drar på sig skevheter och stelnar i en form som blir dåligt anpassade till tidens gång. Visst ska man spara för sämre tider men stater har visat sig vara synnerligen dåliga på att göra så - de är mest bara bra på att spendera i dåliga tider vilket medför att även hushållen blir dåliga på att spara till sämre tider.

Förklaringen till lågkonjunkturerna är att de är tider av förändring och anpassning. Inser man inte nödvändigheten i att hålla systemen fräscha och fungerande genom tider av underhåll och sparsamhet kommer man till slut att skada ekonomin enormt.

Regeringars löften att de ska använda våra resurser till att stoppa alla ekonomiska vintrar och skapa evig sommar är inte bra. Det skapar bara ångest och gör oss ännu mer oförberedda inför vintrarna. Jag känner nästan ingen som tycker att när man har jobb ska man spara i fall man blir av med jobbet eller blir sjuk. Jag känner ingen som anser att vi som är unga bör spara så att vi kan ge våra föräldrar en värdig ålderdom. Faktum är att de flesta jag känner som faktiskt lyckas spara en ordentlig slant gör det till en resa eller ett bröllop.

De senaste pensionsuppgörelserna visar med all önskvärd tydlighet att det inte alls finns några staliga garantier för att det finns sparade pengar till ålderns höst och vinter. Ingen säger något om den stora rosa elefanten i vardagsrummet (utom Ali Esbati). Politikerna har egoistiska skäl när uppmanar oss slösa, konsumera oss bort från en väntande kris. Att konsumera, mina vänner, är inte samma sak som att invenstera och definitivt inte samma sak som att spara till sämre tider. Men det ser bra ut i statistiken för den sittande och möjligen kommande regering att folk beteer sig som om vi levde i fullkomlig ekonomisk trygghet.

Vi måste förstå att livet innehåller både vinter och sommar. Solsken och regn. Om vi ska kunna vara solidariska med de som har och får det sämre kan vi inte sätta sprätt på alla pengar vi har som generationerna före oss har gjort.

Det är inget konstigt med att vintern kommer, inte heller farligt för de som varit ansvarsfulla under den välsignade sommaren.

Jag frågade gamla E igår om någon handlar annat än mat åt henne. Nej. Ingen. Sånt gör inte hemtjänsten och därför har hon trasiga skor och kläder. Därför har hon tre kjolar, mer än tre decennier gamla och tre nummer för små. Nu blir det sämre tider och på våra listor av hemtjänstbesök kommer det varje vecka nya tanter och farbröder som behöver hjälp. Detta utan att vi får mer tid eller fler i gruppen. Därför hinner inte någon byta taklampa hos K så han får leva i mörker. Och värre kommer det att bli. Snart, mycket snart.

Det är dags att börja konsumera förståndigt, att investera mer och lägga undan pengarna som vi tänkte köpa ny tv, gasolgrill, semester, kök, resor och annat som man bara bör unna sig om man verkligen har ett överskott. Om du sparar lite till din egen arbetslöshet eller sjukfrånvaro eller teaterbesök eller de andra sakerna som skattepengarna går åt till kan vi unna gamla E en ny kjol och K lite ljus här i livet, på ålderns höst. Är inte det det absolut ända rätta att göra?

Farmaka och pillertrillare 2

Det finns en till stor orsak till att användingen av psykofarmaka ökar: äldreomsorgen.

När vi inte lägger resurser på att ta hand om våra åldrade föräldrar måste man ta till piller. Ju äldre vi blir dessto mindre sömn behöver vi. Därför blir det problem när hemtjänsten kommer och lägger de gamla klockan 19.00 och tar upp dem klockan 8.00. Ingen behöver tretton timmars sömn. För att få dem att sova ges stora mängder sömnmedel.

Ålderdomen varar oerhört många fler år idag än för bara 50 år sedan. Pensionsåldern sattes inte vid 65 år för att ge folk några arbetsfria decennier på ålderns höst. Den sattes där för de flesta levde inte längre än så. För det första har vi inte råd att försörja en stor del av befolkningen i 20-30 år. Men det mest allvarliga är att vi inte klarar av att ta hand om den del av den åldrade befolkningen som inte kan ta hand om sig själva. De lever ofta ovärdiga liv som skapar ångest. Då vi inte har råd att ge dem ett värdigt liv stoppar vi i dem psykofarma.

När hjärnan blir äldre har vi hunnit dra på oss så mycket brister i form av näring och stimulans att den slutar fungera som den ska. Därför är depressioner och annan psykisk ohälsa mycket vanliga bland äldre. Det är helt enkelt ett biologiskt fenomen. Men att sätta alla tusentals deppiga gamla på avancerade deieter och näringsprogram som skulle bevara hjärnans funktion ocgh öka dess livslängd är helt utom fråga när vi inte ens har tid att byta blöja på dem när den är blöt.

Därför ökar konsumtionen av psykofarmaka lavinartat bland de gamla.

Farmaka och pillertrillare

Många är vi som undrar över hur konsumtionen av psykofarmaka kan öka så kraftigt hela tiden.

Det mest uppenbara svaret är förstås för att det hela tiden utvecklas nya läkemedel och för att det är näst intill gratis att både gå till läkare och få dem utskrivna och sedan hämta ut dem på apoteket.

Det andra uppenbara svaret är att vi blir allt ängsligare och behöver bot till det svarta inom oss.

Jag ska inte här gå in på varför jag tror att vi blir allt ängsligare utan varför vi tar till piller för att bota.

1. Föreställningen om kroppen som en maskin

Industrialismen har gett oss oanade möjligheter att förbättra våra livsvillkor på teknisk väg. Upplysningsprojektet har jämsides med industrialismen skapat en objektifierande syn på människan. När anestesin (bedövning) uppfanns trodde man sig kunna bekräfta de gamla grekiska filosofernas föreställningen om en tudelning av kropp och själ. Det måste ha varit en "mind altering" syn att kunna skära i en glatt leende patient och gräva i dennes inre. Föreställningen om kroppen som en maskin föddes nog där i läkarnas experimentverkstad. Vi lärde oss att på mekanisk väg laga kroppen. Steget att på mekanisk väg laga hjärnan låg inte långt borta. Människan har alltid använd medel att påverka hjärnan men kontexten har alltid varit religiös eller andlig. Nu påverkar vi den utifrån ett mekanistiskt synsätt. Hippierörelsen var en tramsig motreaktion mot detta klart efterblivna sätt att betrakta vår hjärna.

2. Massproduktionens era

På Freuds tid var det bara ett exlusivt fåtal som över huvudtaget hade råd och möjlighet att få läkevård. I det samhället var det rimligt att utveckla en metod som kunde ta flera hundra behandlingstimmar för att komma tillrätta med själsliga problem. Idag när pengar fördelas så att alla får möjlighet till vård blir detta en orimlighet. I brist på andra psykoterapier tog man till det man hade: kniven och pillren. Lobotomin och psykofarmakan gjorde sitt intåg för att på löpande band korrigera felaktigheter i människornas psyken.

3. Välfärdsstatens cementerande institutioner

I en välfärdsstat som fördelar in natura istället för reda pengar är det inte individen som fattar beslut om investeringar och metoder för att förbättra vår hälsa. Det är den enorma organisation som ibland syniskt kallas sjukvårdsapparaten som fattar alla beslut om hur pengarna ska användas. Mer eller mindre permanenta, stabila och svårfuskade system har upprättats för nästan femtio år sedan och mer för att hantera allt från medicinering till läkarbesök och operationer. Kösystem, prioriteringsregler, subventionsfördelningssystem och enorma instituioner som Apoteket AB, BUP och vårdcentralerna finns som orubbliga klippblock för att ta hand om allt från mobbing till stukade fötter. De verksamheter som redan finns inom systemet har en klar fördel jämfört med nya inovationer på området hälsa. Det är därför kiropraktorer får tre besök subventionerade och sköter resten privat och hela den nya självutvecklingsindustrin ligger i den privata sektorn. Att man en gång i ett krisläge nästan helt lyfte ut tandvården ur det offentliga systemet är också ett bra exempel på hur enormt svårt det är att ta sig in på den offentliga markaden för sjuk- och hälsovård.

Gamla verksamheter som psykiatri får företräde framför nya som livscoaching. Trots att psykiatrin enbart är skapad för att ta hand om de svåra psykiatriska sjukdomarna hamnar alla som har problem med själslivet inom denna verksamhet. Det finns inga som helst möjligheter att på ett vettigt sätt ta hand om alla som kommit in i verksamheten med ängslan, oro, ångest och andra själsliga problem nu när kyrkan så att säga gått i graven. Det är här de nya ssri-preparaten kommer in. Prozac - det första ssri-preparatet, är en relativt billig behandling som inte kräver något av varken patient eller läkare. Det enda det kräver är skattemedel och ett glas vatten.

4. Moderna ekonomiska maktstrukturer

Bortsett från det ansvarsbefriande elementet i pillerförskrivning finns det en annan mycket stark kraft som talar för att psykofarmaka vinner i konkurrens framför andra behandlingar. Nämligen patent, regleringar och subventioner av privata företags produkter. Läkemedelsindustrin har statliga privilegier nästan utan motstycke. Tjänstesektorn (där ju terapi och självutveckling ingår) har mycket svårt att klara den konkurrensen.

För det första är det bara av staten auktoriserade företag som får tillverka läkemedel. Det har förstås sin poäng då det är potentiellt farliga produkter det handlar om. Men effekten blir att man skadar konkurrensen. För det andra skyddas läkemedel med patent. Det har förstås sina poänger då det är dyrt att forska fram nya läkemedel. Men effektern blir att man skadar konkurrensen. För det tredje är försäljningsledet kraftigt reglerat i och med att bara läkare får skriva ut läkemedel. Det har förstås sina poänger då det är potentiellt farliga produkter som säljs. Men det skadar konkurrensen. För det fjärde är läkemedel i större delen av västvärlden mycket kraftigt subventionerade. Det har förstås sina poänger för det är viktigt att alla ska ha möjlighet att sköta om sin hälsa. Men det skadar konkurrensen med andra ickesubventionerade behandlingar inom tjänstesektorn.

Dessa fyra statligt inrättade konkurrensfördelar har skapat enorma multinationella läkemdelsföretag med mycket stor ekonomisk makt. De sätter enorma resurser på att övertyga lagstiftaren om fler skydd och subventioner. De sätter enorma resurser på att övertyga läkarna om att förskriva just deras behandling. Resultatet blir storsäljare som prozac och losec. Alla vet att det är som att spreja parfym på en smutsig kropp. Det lindrar så länge man inte slutar, men har en unken bismak. Ändå fortsätter det. Varför?

När 50% av våra intjänade pengar förvaltas av någon annan och delas ut i form av gratis besök till psykiatriker som skriver ut gratis piller blir det inte mycket pengar kvar att använda till annan privat häslo- och sjukvård. Dessutom har vi lärt oss att våra egna pengar ska gå till resor och tv:apparater inte till viktiga saker som hälsa. Vi har till stor del slutat ta ansvar för vår hälsa eftersom vi inte kan. Terapisektorn är till stor del privat eftersom det är så svårt att ta sig in på den offentliga marknaden. Men de flesta svenssons har lagt alla sina pengar på annan typ av sjukvård genom skattesedeln. Nämligen psykiatri och därpå följande farmaka.

Dessa ovan givna skäl tror jag är förklarar varför vi äter alltmer psykofarmaka.

Intellektuella

Jag kan bara konstatera att min uppväxt och mitt liv har gjort mig till den jag är, säger författaren.

Bondlurkarna låter sig inte imponeras.

De svaga ska rädda de starka

Vi lever i trygghetsnarkomanins land.

Det betyder att eftersom vi med gemensamma krafter gör allt för att skydda oss från allt farligt börjar vi tappa förmågan att leva med farligheter och kryssa klokt och modigt bland dem. Därför, eftersom vi vet att vi inte kan möta faran tilltar vår rädsla. När folk på andra sidan jorden går vidare efter att kriget övergått i fred, efter att den stora vågen dragit sig tillbaka ligger vi skakande av rädsla, eller ångest - rädslans groteska storebror, hemma i våra sängar när vi blir sparkade från jobbet, vår älskade lämnar oss eller när vi inte klarar av att välja något spännande yrke. Vår tilltagande ångest inför livet handikappar oss till den grad att de som ännu inte blivit förlamade av rädsla får jobba för två för att kunna ge en hjälpande inbetalning genom någon av de olika kassorna: A-kassan och F-kassan.

Så uppstår paradoxalt ombytta roller. De som verkligen drabbats av faror blir de som tar hand om oss, vi som är rädda, ängsliga, oroliga. Dessa schamaner, profeter, räddare kallas livscoacher. De är människor som på riktigt levt med fara för sitt liv, stött på den verkliga ondskan (obs ej bidragshandläggare) och överlevt. Därför vet de att det som är allra farligast här i världen är själva rädslan.

Detta är djävulens plan. Genom vackra, omsorgsfulla gåvor i form av allt övergripande och genomgripande trygghetsbyråkratier förvandlar han oss till förstelnade och panikslagna människor. Han matar rädslan varje dag med larmrapporter som tas på allvar och farligheterna avlägsnas omedelbart. Den falska profeten lär oss att det mest trygga är att lämna över ansvaret till någon annan, något annat. På så vis har han sett till att vi självmant ger upp det enda som kan befria oss från vår ångest: vår egen handlingskraft.

Våra frälsare, de som slutat vara rädda och är trygga i en farlig värld är de som får hjälpa oss som lever skräckslagna i en trygg värld.

Deras värv kallas personlig utveckling, KBT och coaching. De är före detta knarkare, flyktingar från den grymma och livsfarliga delen av världen, de är före detta hemlösa och offer för övergrepp. De som vi betraktar som de allra mest utsatta, de allra svagaste är de som ger oss styrkan och modet tillbaka. Vi tar tillbaka vår frihet som är vår förmåga att hand om oss själva, att ta ansvar för oss själva och att tro på vår förmåga att trotsa och så småningom genomskåda våra väderkvarnar. Vi tar tillbaka den gåva som var given oss för att göra stordåd och rädda oss: vårt förnuft. K:et i KBT står för kognitiv. Kognition är ett girafford för tankeprocesser och det är dessa vi ska ta tillbaka makten över. Med list och mod kan vi sluta vara rädda. Rädslan är ondskans, avundsjukans och orättfärdighetens föda. När vi slutar vara rädda infinner sig trygghet. Med tryggheten kommer medkänsla och medmänsklighet. Och det är då vi blir lyckliga.

Inspiration

I trygghetsnarkomanins land av David Eberhard

Sommar i P1 av Raymond Ahlgren

Dödligheten bland gamla i Sverige är 100%

En upprörande nyhet har skapats idag: allmänhet och politiker saknar kunskap om att den vanligaste dödsolyckan i sverige är när gamla faller och dör.

När en gammal har ramlat rapporterar personalen på tre ställen om incidenten. Chefssjuksköterskan är sedan skyldig att analysera händelsen och vidta åtgärder. På med tofflor, bort med sladdar eller om så krävs rullator eller rullstol.

Så har vi räddat en gammal människas liv. Det är vad vi ser. Vad vi inte ser är att Eine då kommer att dö av något annat. Men innan dess hinner hennes ben att förtvina och hon sätts i rullstol med blöja. Den är aldrig torr. Svett och kiss och bajs finns där nästan hela dygnet. Eine blir sällan ordentligt rengjord i undre toalett för risken att hon ska falla, sjunka ihop där hon står och håller sig i handfatet med kjolen runt fötterna är så stor att personalen skyndar och slarvar. Eine är inte rullstolsburen, hon är rullstolsbunden. Hon kommer sig aldrig ut, kan inte baka, kan inte diska, kan inte bära ut soporna. På kvällen när hon ska lägga sig värker kroppen som har blivit förvriden av att sitta i stolen. Fötterna har vikt sig innåt och gjort dem nästan obrukliga. Så går åren till hon en dag drabbas av den sjukdom som slutligen ska ta hennes långa liv. Då hamnar hon i sjuksängen. Smärtan i leder och muskler tilltar av sängliggandet. Eine har alltid arbetat med händerna och läser inte annat än hemmetsjournal. Hon ser inte tv för de talar för snabbt för att hon ska hinna med. Därför vill hon ligga vid fönstret så hon kan se fåglarna. Hon har nu ingen att tala med och blir därför allt tystare. Hon hör inte vad den stressade personalen säger och svarar därför bara ja eller nej. Så går månaderna, kanske åren. Sjukdomen och skröppligheten dövas med mycket smärtstillande och det vidriga liv hon lever får hon psykofarmaka för att stå ut med. Så dör Eine till slut. I en hjärtinfarkt, i en stroke eller kanske cancern.

Mitt råd till alla gamla: vad du än gör låt inte rädslan och den stora offentliga omsorgen sätta dig i en rullstol. Bli inte rädd för att falla. Ta risken att dö mitt i ett levt liv.

Mitt råd till mina yngre medmänniskor. Skapa inte lidande i era omsorger. Var glada att våra föräldrar får leva länge och hoppas att deras döende blir snabbt och föregås av ett värdigt liv. Om ni vill kan ni hjälpa till att tvätta fönster och byta gardiner. Sådant uppskattas. Kanske ska ni till och med köpa ett par halkfria sockar. Men beröva inte våra tanter och farbröder deras levda liv för att rädda dem från döden.

Här blir inga barn gjorda

I debatten hör man ganska ofta en hel del klagomål på hur omogna och jag-fixerade unga är idag och att vi därför blir allt äldre när vi skaffar barn. Det är säkert en bidragande orsak men jag tror inte att den riktigt så avgörande som andra vill få det till.

Jag har genom åren träffat en handfull tjejer som frankt säger att de aldrig tänker skaffa barn. Bara en av dem verkar faktiskt ha samma åsikt nu i den ålder då det är dags att skaffa barn. Jag har sällan eller aldrig träffat någon kille som redogjort för sina planer på barnlöshet. Det kan förstås bero på att killarna tidigt blivit varse en barnlängtan som de underordnat sina övriga livsplaner.

Det mer sannolika är att de inte anser att de behöver agera och planera för ett liv med barn. Det troliga är att de utgår från att om den dagen kommer att de får lust att skaffa barn så kommer pusselbitarna att falla på sin plats. De allra flesta killar undrar inte över om de kommer ha råd att ta föräldrarledigt, vad som kommer att hända med deras karriär, om de kommer att hitta någon värdig att bli mamma till deras barn eller om de själva kommer att orka ta huvudansvaret för hem och barn om det skulle krävas.

Jag var väl en sisådär 15 år första gången jag hamnade i samtal om just dessa saker. Visst kan ett eller två sådana samtal gå en obemärkt förbi för den som inte är intresserad men förr eller senare kommer man att undra hur långt i förväg man själv borde sluta äta p-piller för att kunna bli gravid eller hur länge man borde ha varit tillsammans med den kommande pappan innan man börjar försöka.

För hundra år sedan hade killarna inget val. De skulle skaffa sig ett jobb långt innan tonåren var slut i det främsta syftet att vara värdiga att få ta sig en fru. När frun kommit så var det fritt fram att knulla och vi vet vad som kan hända när man gör sånt utan preventivmedel. Idag går det som bekant inte till så att familjen och hela samhället kräver att grabbarna förbereder ett liv som familjefäder. De strular runt, jobbar hårt, tjänar pengar och sprätter dem på bilar, resor och alkohol. Alltmedan de tjejer de strular med, är tillsammans med eller flyttar ihop med sedan tidiga tonår fått sig fertelitetstips och teorier om barnuppfostran till livs. Vissa tjejer har haft med barn i beräkningen ända sedan de lekte med dockor och i princip går de bara och väntar på att killarna i deras generation ska mogna. Eller så väntar de inte utan hoppar över en generation eller helt frankt tar risken att bli gravid när killen inte vill trä på kondom.

Därför undrar jag om det är rimligt att påstå att "vi" vill leva singelliv allt längre, att "vi" har blivit jag-fixerade och därför inte anser sig ha plats med familj och barn i våra självförverkligande projekt. It takes two tango. Om det är en gåta varför nativiteten går ner bör man hellre fundera över kvinnornas förändrade beteende titta djupare på männens förändrade beteende.

Återupprätta Arga tanten!

Ibland säger jag syrligt att jag avskyr tioåriga pojkar. Det är förstås en djupt orättvis dom mot en ganska stor grupp medmänniskor. Samtidigt är det inte en generalisering utan grund. Innan denna ålder är pojkarna barn som inte är medvetna om sin sitt köns makt och efter denna ålder har de lärt sig att inte demonstrera makten så öppet. Men just kring tio tycker jag att en del pojkar demonstrerar precis varför jag blev feminist.

En dag när jag kom och gick cyklade två mycket skräniga pojkar på vägen mot mig. De vinglade och snurrade över hela gatan och de vuxna som gick där fick flytta sig ur vägen. Deras uppsyn var utan tvekan den av små furstar som anser sig äga världen och allt och alla i den. Utan att tänka på det slängde jag en mycket sträng och frågande blick på dem utan att vika en centimeter ur vägen, för jag var på sådär humör. En av pojkarna reagerade mycket intressant. Han tog genast åt sig och hans ilska växte snabbt varpå han gastar ut "håll käften" till mig som inte sagt ett ord.

De flesta småkillar verkar inte möta något motstånd från vuxna i sin vardag. Jag tror att det är livsfarligt. Snart är inte de här killarna tio längre utan tjugo. Hur kommer de att bli som pojkvänner, kollegor, medtraffikanter eller pappor? På krogen? Man kan undra hur rättvist det är att undlåta att lära barn visa hänsyn, underkastelse och ödmjukhet och sedan straffa dem hårt när de inte klarar av spelreglerna som vuxna. Barn som har problem med impulskontroll är faktiskt de som far mest illa av att en omgivning som inte kräver att man utvecklar självkontroll*. Självkontroll är helt avgörande för att man ska kunna leva ett fritt, värdigt och fullödigt vuxenliv och det är snudd på ett övergrepp att inte överlämna den färdigheten till nästa generation. Barn som inte har vuxna ledare i sin närhet kommer att styras av andra barn som tagit ledarrollen.

Det krävs faktiskt en hel by att uppfostra ett barn och om vi vuxna flyttar på oss för att det är självklart att skräniga småkillar äger gatan så kommer de också att göra det. Det är varje vuxens plikt att kräva hänsyn av våra barn. När småkillar hittar på djävulskap ska de veta att det kan stå en Arga tanten i närheten. Några män i 60 års ålderna berättade nämligen att det var hon som fick dem att hålla sig inom småhyssgränsen och inte hitta på riktiga sattyg.

Ta ditt ansvar som medmänniska, fega inte ur. Axla rollen som Sura gubben eller Arga tanten. Det är bara omoget, fegt, och fåfängt att tro att det är ocoolt att inte bry sig.

* Läs gärna Vanna Beckmans "En väg till fängelset? Om hyperaktivitet och aggressivitet"

Storebror har stirrat närgånget på oss i flera decennier

Jag tycker inte att staten ska få avlyssna medborgarna. Jag postade ett inlägg för nått år sedan med en text av Aron Lund som sammanfattar väldigt bra varför det är farligt att ge vilken stat som helst, även Sverige, stora befogenheter över sina medborgare.

Ändå tycker jag att debatten stundtals är aningen naiv om vilket samhälle vi levt i innan de nya lagarna om signalspaning antogs häromveckan.

Den välfärdsstat som Sverige har innebär en gigantisk samling information om enskilda medborgare som finns lagrade på olika ställen inom vår stat. I princip lagras alla relationer medborgaren har med staten. Detta i kombination med personnumren har sedan decennier inneburit en potentiell fara. Det rör sig ofta om mycket känsliga personuppgifter som under inga omständigheter får spridas eller användas på annat sätt än vad som anges i de lagar som reglerar verksamheterna. Ofta finns inga myndigheter som övervakar att uppgifterna hanteras korrekt. Alla som varit tvungna att leva under skyddad identitet vet hur lätt hänt det är att uppgifterna används på felaktigt sätt. Och hur farligt det kan vara när det händer.

Det rör sig om uppgifter om bostadsort, betyg, tillgångar, inkomster, patientjournaler, skolor, högre utbildning, socialförsäkringar och annat som varje medborgare berörs av. Det handlar också om selektiva kontakter som ekonomiskt bistånd med tillhörande utredning av livsförhållanden, LSS, fortförningsböter, adoptionsprövningar, hundägande, bilägande, sjukhusvistelser och ingripande av sociala myndigheter. Alla som suttit i en organisations styrelse som mottagit offentliga medel finns (eller ska finnas) registrerade. Gamla och handikappade ser ofta hundratals personer komma och gå i deras innersta privatliv varje år. Minsta incident ska rapporteras skriftligt och behandlas av ansvariga och varje vårdtagare har sin egen pärm.

Jag får härtill erkänna att jag antagligen bara känner till en spottstyver av alla uppgifter som registreras i det system vi kallar välfärdsstaten och som omsätter över 1400 miljarder kronor varje år.

För den olycka att staten Sverige skulle övertas av ohederliga makthavare eller ve och fasa av totalitära, mordiska krafter är vi redan utan FRA-lagarna djävligt illa ute. Jag tror inte det skulle ta en sådan regim många veckor att leta reda på varenda jude, handikappad, liberal, yoga-utövare, homosexuell, tjuv, prostituerad, kristen, kommunist eller svartrockare om den la manken till.

Det är förstås vansinne att låta en myndighet samla in uppgifter om medborgarna vars enda syfte är just att samla in uppgifterna och dessutom ge den massor av skattemedel och god teknik för att göra det.

Ändå tycker jag engagemanget kunde vara lite mer vidsynt. Ingen har kritiserat reformer som den senaste tandvårdreformen för att den innebär att myndigheter kommer att hålla reda på vem som sköter sin mun och vem som slarvar med godis och tandborstning. Kanske är det just slarvpellar som blir offer för en förtryckarregim. Kanske blir det djurägare eller köttätare.

Vilka som råkar illa ut kan vi aldrig veta på förhand.

Poängen är att det svämmar över av insamlad information i verksamheter med trevligare syfte än FRA. Men jag kan inte se att registren skulla vara mindre farliga i fel händer för det. Jag vet i alla fall att jag inte litar ett dugg mer på försäkringskassan än jag gör på FRA och för egen del har jag svårt att tänka mig att FRA någonsin kommer att kunna sammanställa en mer heltäckande biografi över mig än vad försäkringskassan redan har. Dessutom räcker det att någon med eller utan befogenhet söker på mitt personnummer så får de allt serverat.

Googlar man ”avskaffa personnumren” får man 17 träffar, googlar man ”avskaffa FRA-lagen” får man 261 000 träffar. Borde vi verkligen vara så mycket mer rädda för FRA ska hamna i fel händer än försäkringskassan?

Ska man behöva betala för att betala?

Det är många som klagar över att en del butiker tar ut en liten avgift om man handlar småsummor med kontokort. De verkar vara förvånade över att ekonomiska transaktioner inte är gratis, att man måste "betala för att betala".

Det tycker jag är en ganska märklig uppfattning. Att "betala" kanske verkar som en enkel knyck när du gör det varje dag. Men tänker man efter ligger en enorm apparat bakom alltihop. Hela penningsystemet är ett mycket komplicerat system med stora insatser för att skapa tillgängligt, fungera praktiskt och vara säkert. Allt från federal budget i USA till bankavgifter i din bank är inblandade för att göra det meningsfullt för dig att räcka över en papperslapp eller ett plastkort för att få något av värde i gengäld. Handel är ett fantastiskt sätt att skapa mervärde, men det kräver en insats av alla inblandade.

Jag handlar med kontanter av flera skäl jag inte går in på.

Detta blir billigare för butiken. Om andra kunder ska ha rätt att använda sitt fördyrande betalningsmedel, kontokort, gratis kommer den kostnaden att delas på alla kunder: det vill säga jag får vara med att betala för slarvpettrar som glömmer ta ut kontanter.

Är det rätt att jag ska betala för den dyrare betalningsmedelshanteringen som kontokortsbetalare orsakar? Det tycker inte jag, låt folk rösta med fötterna och gå till den butik de tycker erbjuder bäst tjänster - oavsett om det är att man får betala med kontokort eller något annat.

Inte blir det bättre av att folk vänder sig till sin bank och kräver pengarna tillbaka för då begär de att deras medkunder i banken ska betala istället. Är det rätt att andra ska betala för dina merkostnader?

Man kanske tycker att merkostnaden för småköp i småbutiker borde bakas in i årskostnaden för kontokortet. Det är möjligt att det finns de som hellre vill ha en högre engångskostnad på kortavgiften. Men det är helt en fråga om tycke och smak. Om någon är villig att betala för ett dyrare kort som i sin tur garanterar att inga avgifter tas ut i butiken så visst. Men att klaga på de som inte är villiga att erbjuda den tjänsten (för att de hellre gör bättre affärer med andra - till exempel mig) är nästan barnsligt. Folk (även butiksägare) måste få lov att göra de affärer de anser är bäst för dem precis som du har rätt att göra.

Kanske anser man att det finns en samhällsnytta i att främja korthantering. I så fall tycker jag inte att frågan är en konsumentfråga utan en politisk fråga. Som politisk ståndpunkt är den problematisk. Visst finns det risker och framförallt vardagsproblem med kontanthantering. Men jag anser att det även finns betydande risker med elektroniska betalningsmedel som hör samman med systemens sårbarhet och integritetsfrågor.

Summa summarum. Låt den fria prisbildningen mellan fria aktörer avgöra hur mycket det ska kosta att betala med respektive betalningsmedel och hur dessa kostnader ska fördelas. Det är mest rättvist!

Försiktighetsprincipen

Av alla fluffiga nonsensord är nog "försiktighetsprincipen" den farligaste. Varför?

Jo för den kan i praktiken användas att motivera precis vilka mått och steg som helst. Vid första påseende verkar principen förorda det säkra före det osäkra. Men det är fel.

Det mest försiktiga i en situation kan vara att ta en risk för att undvika en större risk i framtiden. I själva verket har alla beslut den karaktären.

För det andra kan det vara omoraliskt eller dumdristigt att vara alltför försiktig. Att vara försiktig är inte nödvändigtvis eller ens någonsin kostnadsfritt. Ibland innebär försiktighet en väsentligt högre kostnad än chanstagande. I tjejtidningar får vi tillexempel kloka råd från mer erfarna att visst tar man en risk att bli kär och gå in i ett förhållande. Men som de säger, det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte älskat alls. Och det är definitivt bättre att älskat och blivit älskad tillbaka än att vara ensam.

Om säkerhetsbeteenden bygger på rädsla och förvriden verklighetsuppfattning innebär försiktigheten en enorm kostnad. I psykologin kallas detta tillstånd för fobi. Det är ett mycket plågsamt tillstånd där rädslan styr och individen betalar ett extremt högt pris för alla försiktighetsmått.

För det tredje är frågan om vad som är ett risk- och chanstagande en fråga om mål och värderingar. För mig är risken att missa finalen i fotbolls-VM för att jag talar i telefon ingen risk utan en möjligjhet. Jag uppskattar inte att titta på fotboll. För min pojkvän är samma scenario en mycket stor risk. Mer avgörande kan vara risker mot ens hälsa som alkohol och ett liv i sus och dus. Men hur är det med risken att aldrig ha levat fullt ut för att man är så rädd om sitt liv? Eller risken att säga högt vad man tycker och tänker trots att det kan komma att stå en dyrt. Feghet är den ruttna baksidan av försiktighet.

På det politiska planet blir försiktighetsprincip inte bara problematisk utan rent principlös. Fördelningen av kostnader och vinster för kollektivt risk- respektive säkerhetsbeteende är nämligen mycket svårigenomskådligt fördelade och utfallen är sällan resultatet av uttalade uppsåt utan underliggande maktstrukturer. Om priset för den risk försiktighet innebär betalas av någon annan kan det mycket väl bli frågan om en ren kränkning av andras rätt att använda sitt förnuft.

Jag ska inte tassa kring het gröt utan ta upp det mest brännande och komplicerade exemplet på den politiska arenan: kampen mot den globala uppvärmningen. "Principen" om försiktighet tycks mer eller mindre skapad för att vinna just denna kamp.

För det första innebär det en enorm risk för den fattiga delen av världen att dra ner på konsumtion i allmänhet och energikonsumtion i synnerhet. Redan idag är bristen på el så utbredd i stora delar av världen att de jordar som ska föda befolkningen eroderas och blir livsfarliga för att allt som växer där plockas och används till bränsle, inte mat. Barn får dricka vatten med bajs i och när de får diarre dör de för att de inte nås av behandling.

Alla investeringar innebär risker. Dels för det man ser: tänk om vi satsade pengarna på något som inte ger utdelning? Men också, och kanske framförallt det man inte ser: vad hade vi kunnat använda våra ansträgningar och våra pengar på istället?

Om vi använder jättemycket pengar, tankemöda och arbete (och tvingande lagstiftning) på att ställa om till biobränslen och så dör en miljon människor på andra sidan jorden av svält, hur många liv har vi då räddat för de pengarna?

Det vet vi förstås inte. Det beror på hur allvarlig den globala uppvärmningen kommer att bli, det beror på hur stor roll koldioxidutsläpp spelar för den globala uppvärmningen och det beror på hur vi skulle ha använt våra resurser om vi inte ställt om till biobränsle.

Faktum är att vi inte vet vad som är det mest försiktiga att göra i den här situationen och att vi gör bäst i att sitta mycket lugnt i båten och inte rusa in i stora femårsplaner som kan slå fruktansvärt fel. Faktum är att vi inte ens vet om där på sikt kommer en global uppvärmning eller om solens aktivitet kommer att skapa en global NEDKYLNING.

Därför gott folk gör vi bäst i att inte utveckla agorafobi mot den planet vi sitter på utan lugnt, metodiskt i öppen anda diskutera vilka valmöjligheter vi har. Vi vill inte sitta om femtio år med stora investeringar mot ett hot som är det omvända och konstatera att resurserna inte räcker för att möta de nya hoten. Ta reda på fakta, var modiga och undvik fluffiga buzzwords när ni tar ställning.

P1 har mig veterligen (vilket är begränsat) gjort det enda reportageserien i världen på temat den globala uppvärmningen som inte tagit ställning redan från början. Stort tack till Camilla Widebeck. Lyssna på vetandets värld från 16, 17, 18 och 19 juni och häpnas över hur maktstrukturerna även spunnit sitt nät över klimatfrågan.

Tvinga mig inte att betala för din reklamfrihet!

När jag gick i sjuan flyttade min familj in i en lägenhet uppe i stan (Skellefteå) och fick vara med om det fantastiska att få kabeltv med bland annat tv3.

Den sommaren satt jag och mina vänner ofta inne hos oss och såg MTV om dagarna. Sommaren därpå köpte min kompis en LP med Greatest hits reklam där en tidigare okänd klassiker "The Joker" spelades in på band och lyssnades på i freestylen medan vi liftade oss runt till spännande sommaräventyr. Bara 2,5 år tidigare hade Jan Stenbeck gjort sitt historiska busstreck och startat sändningarna av tv3 den 31 december 1987. Det diskuterades att man skulle förbjuda paraboler. Jag trodde att parabolerna tog in över tusen kanaler eftersom det fanns en kanal som hette tv1000. Det logiska och ordnade i den svenska tillvaron höll på att ersättas med kreativitet och esoterism.

Reklam började diskuteras. På något sätt tyckte vi att det var något avgjort annorlunda med reklam i tv än i tidningar och på bio. Mamma sa att hon var glad att tv-reklamen kommit. När hon var ung mamma i London hjälpte tv-reklamen henne att se skillnad på tvättmedel och sockerpaket och hon fick impulser att köpa brittiska produkter hon ananrs aldrig skulle lärt känna. Dessutom kunde man diska undan i pausen sa hon. Men de flesta andra hatade reklamen. De hatade det kommersiella och var övertygade om att vi nu skulle börja köpa skit. Framför allt skulle vi sluta tänka själva och det demokratiska samtalet skulle tystna och ersättas av en mätt rap från micromiddagen. En folkrörelse mot reklam uppstod.

Jag tycker om att reklam finns i mitt liv. För mig var reklamen inte bara en kurios nyhet som gick hand i hand med tonåren utan något som berikat mitt annars materiellt sett mycket fattiga liv.

Jag har svårt att se tv i ettan och tvåan. Jag är rastlös och har ingen lust att sitta framför tv:n i dryga timmen. Dessutom ingår diskning i pausen även i mina rutiner. Ibland ger reklamen mig faktiskt värdefulla konsumtionstips. Genom telefonförsäljning har jag sänkt mina kostnader för el, försäkring och telefoni med mer än hälften. Men för det mesta går den mig helt förbi. Jag läser Rustas och Ikeas reklamblad ibland. Jag läser reklamen i Damernas Värld, den är lika glamorös och vacker som det redaktionella innehållet. Men annars läser jag aldrig reklam. Ibland tävlar jag med folk om att gissa produkten som marknadsförs i tv-reklamen. Konstigt nog är det sällan man kommer ihåg, trots att man vet precis handlingen i reklamen.

Jag spelar puzzelgames på nätet. Det gör gott. En halvtimme med bookworm eller alchemy och jag är redo att möta världen. Spelen är gratis och därför avbryts de då och då av reklam. Då ser jag till att läsa och svara på e-post och göra andra surdegar. Det är en deal jag har med mig själv. När jag joggar lyssnar jag alltid på musik. Det kan jag aldrig göra annars eftersom jag blir uppvirad av musik. Jag är så obildad i musik att allt som är mer komplicerat än Amy Diamond blir svårsmält. Alltså är jag tacksam för att energy och de andra reklamradiokanalerna finns. De passar mig. Eftersom jag snabbt tröttnar på en låt jag bläddrar jag alltid mellan två tre låtar och märker knappt när det kommer reklam.

Facebook, dagstidningar på nätet, blogger, google, feedreader och ett knippe andra tjänster på nätet tillhör också mitt liv. Viktiga delar av mitt liv är faktiskt gratis för mig. De är finansierade av reklam. Jag lyssnar varje dag på P1 och ser ibland dokumentärer på SVT. Det kostar mig drygt 2000 kr per år. Det har jag råd med. Men om jag skulle betala motsvarande för mina reklamfinansierade tjänster skulle det antagligen komma upp i långt över 15 000 kr per år. Det skulle jag inte ha råd med.

Därför blir jag irriterad och lite skraj när jag hör att det finns de som vill servera sig själva reklamfria produkter genom att helt sonika förbjuda reklam.

Varför gillar jag inte det? Bortsett från att jag faktiskt lyckats vända reklamen till viktiga tidsmarkörer i mitt annars ganska ostrukturerade liv så är ju reklamen mest i vägen.

Jo för att jag skulle bli utan alltihop. Producenterna skulle nämligen få stora hål i sina budgetar när reklampengarna förbjuds och de kostnaderna skulle de ta ut på priset. Vi konsumenter skulle alltså få betala för den dyrare produkten. Oavsett hur fattig den ena konsumenten är och hur rik den andre är så skulle vi alla betala jämlikt för reklamfriheten.

De som är trött på reklam och tycker sig ha råd att betala det högre priset för reklamfria produkter ska absolut göra det. Kanske kan det spilla över på den reklamfinsierade marknaden rent av. Men då får man ta pengarna ur egen ficka och betala det fulla priset för detta. Det finns betalkanaler, dyra tidningar utan reklam och betalsidor på nätet. Kräv inte lagar som tar bort de billigare reklamfinansierade (för det mesta gratis!) produkterna så jag tvingas betala för reklamfriheten. Jag kommer inte att ha råd.

Att vara kemiska processer

Många humanister som kan ytterst lite om biologi (alltså ännu mindre än jag) vill inte lära sig mer om den. De känner ett starkt motstånd och slår bort denna fascinerande värld som ointressant. ”Är kärlek och tankar och allt som vi människor är, bara kemiska processer i vår hjärna?”, frågar de sig och man anar tydligt att talaren anser sig kommit med en retorisk brillians.

Vadå bara? Det där är som att avfärda nytta av att kunna hur en bil är uppbyggd med argumentet ”är det allt bilen är, kan man verkligen reducera bilen till en hög plåtskrot?”. Självklart kan inte ritningarna till en bil tala om allt vad en bil är. Det säger inget om vad bilen betyder för ekonomin, för mänskliga relationer eller dödstalen i ett samhälle.

Men man kan antagligen dra en rad kvalificerade slutsatser om att det rör sig om ett fortskaffningsmedel, att den drivs av flytande drivmedel, att den främst är till för att frakta människor. Man kan förstå hur snabbt den går och att den antagligen kräver en ganska avancerad infrastruktur som vägar och drivmedelscentra för att vara användbar. Man kan förstå att en kollision med en människa antagligen innebär stor skada på människan. Om man vet lite om naturresurser så kan man säkert också förstå vilken ekonomisk och miljömässig roll denna skapelse har.

Så ja, vi människor, vårt jag är kemiska processer. Och det är ta mig fan det mest fascinerande som finns med oss människor. Det är dessutom lovande då det ger utsikter att sluta famla som vettvillingar i ett främmande mörker och börja att förstå vår egen natur som levande varelse, som djur, som apa.